Chicago i slutet av november. Vinterkylan är inte här än, men då och då sveper iskalla prärievindar in som en förvarning. För bara några veckor sedan surrade helikoptrar över taken, medan gränspoliser grep människor med latinamerikanskt utseende. Nu har ett lugn lagt sig över staden.
I skyltfönster och på restaurangdörrar sitter klistermärken på både engelska och spanska, som vittnar om de senaste månadernas konflikter: ”Lämna Chicago ifred”, ”Gränspolisen: Ut ur Chicago”, ”ICE är inte välkomna”. På en postlåda har någon klottrat ”ICE-agenter är fjollor”.
För att förstå vad som har hänt har jag stämt möte med Förenade grannar för ömsesidigt stöd (Neighbors united for mutual support, Nums). De är baserade i södra Chicago och har bett mig att träffas i en kyrka – vars namn de av säkerhetsskäl inte vill att jag nämner.
När jag slår upp portarna möts jag av en kör framför altaret som snart börjar sjunga. Jag ser mig förvirrat omkring, innan jag ser meddelandet på mobilen: ”gå runt till baksidan”.

Vid dörren mot parkeringsplatsen tar socialarbetaren Bess Cohen (bilden) emot. Hon engagerade sig i Nums för precis ett år sedan, berättar hon, medan vi letar efter en avskild vrå i kyrkans källare.
– Jag är judinna, så jag tycker det här stället är ganska läbbigt, säger hon när vi passerar under ett kors med en gråtande Jesus.
Nums grundades av Maureen Graves, en humanitär advokat som började hjälpa migranter förra sommaren, när en udda kris uppstod i staden. Inför Demokraternas partikonvent i augusti 2024 beslöt Texas republikanska guvernör Greg Abbott att skicka tusentals migranter, främst från Venezuela, till staden för att skapa kaos och få det demokratstyrda Chicago att framstå i dålig dager.
Bussarna anlände sent för att släppa av folk på polisstationer, kyrkor eller trottoarer, ofta utan både vinterkläder och kontakter i staden.

– De där bussarna kommer att fortsätta rulla tills vi har säkrat gränsen, förklarade Abbott inför en jublande publik.
Den nya eran inleddes 2022, när man började bussa migranter från Texas till så kallade ”fristäder” i de delar av USA som domineras av det demokratiska partiet. Vilket i Chicago ledde till en kraftig ökning av hemlösheten.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
– Maureen började som volontär men insåg att det inte fanns tillräckligt rättsligt stöd för asylsökande, så hon pluggade migrationsrätt och bjöd hem människor för att hjälpa till med deras asylansökningar. Det kan ta år, eller till och med årtionden innan ett beslut fattas.
Medan Bess pratar letar sig körsången ned i källaren.
– Tre månader efter en ansökan kan man ansöka om arbetstillstånd, så hon började med det också, med volontärer från sitt område.
När Donald Trump tillträdde som president i januari i år kom direkt signaler om att livet skulle bli svårare för de miljontals odokumenterade migranterna i USA. Ett av hans första beslut var att kraftigt begränsa möjligheten att söka asyl för människor från de flesta latinamerikanska länder.
Myndigheten Immigration and Customs Enforcement (Ice), som grundades 2003 av George W. Bush, fick tredubblade resurser i Donald Trumps ”stora vackra” budget och i slutet av sommaren inleddes räder i bland annat Los Angeles och Portland. Dessutom avskaffades två program som lät vissa migranter slippa söka uppehållstillstånd.
En person som plötsligt riskerade att ses som illegal är Juana, som kommer in i kyrkan under vår intervju. Hon kom till USA från Venezuela i oktober 2023 efter en livsfarlig resa.

– Jag tog mig igenom åtta olika länder. Andra jag reste med kidnappades, och jag såg döda människor i djungeln, berättar hon.
I USA levde hon med sina sex- och tolvåriga barn och sin man som också är asylsökande. Sedan kom Ice och allt förändrades.
I september sjösattes Operation Midway Blitz, med fokus på Mellanvästern och området kring just Chicago. Trump lovade att deportera en miljon odokumenterade migranter. I mitten av november hade totalt 65 135 personer tagits i förvar över hela USA. Av dessa saknade över 73 procent tidigare brottsdomar, trots att Trump motiverade insatsen med att stoppa kriminalitet.
Juana berättar om en familj som greps och där mammans tre barn togs ifrån henne och sattes i förvar. De anklagades för att vara med i det venezuelanska gänget Tren de Aragua, enligt Maureen utan bevis, och deporterades.
– De hade tur som inte hamnade i El Salvador. Mamman är ensam nu och mår väldigt dåligt.

Maureen förklarar att USA inte kan deportera någon vars asylansökan inte är färdigbehandlad.
– Men de kan pressa dem att lämna landet på egen hand, eller tvinga fram dem inför fientligt inställda domare utan tid att förbereda sig.
Motståndet mot Ice har varit utbrett, även i Chicago. På sociala medier sprids videor med civila icke-migranter som ropar slagord efter patrullerna, och ibland försöker blockera deras fordon. Demonstrationer har mötts av våld, även mot äldre. I Chicago sköts en präst i huvudet med gummikulor under en fredlig protest.
Hundratals människor har gripits illegalt. Folk blir upplockade, runtkörda och sedan avsläppta någonstans.
Nums är mindre synliga eftersom de fokuserar på det rättsliga. De har snabbt professionaliserats men består fortfarande bara av omkring 200 volontärer, varav 74 är aktiva just nu.
– Vi har arbetat med omkring 3 000 individer och familjer sedan grundandet. I år har vi lämnat in omkring 600 asylansökningar och många fler ansökningar om arbetstillstånd, säger Bess Cohen.
Bara att fylla i ansökningsformuläret kan vara svårt – många har dålig läskunnighet och ibland är byråkrati i sig främmande för migranter. Många är också rädda, berättar Bess Cohen.
– Hundratals människor har gripits illegalt. Folk blir upplockade, runtkörda och sedan avsläppta någonstans. Ice synlighet sprider också skräck – de filmar sina räder ibland för att använda som rekryteringsmaterial.
Många gömmer sig hemma och har slutat att ta sina barn till skolan, berättar Bess Cohen. Maureen är ofta den enda person de kan ringa. Många har också gått med i religiösa samfund för att få stöd därifrån.
– Flera av våra klienter har konverterat till mormonismen för att få tillgång till resurser som vi inte har.

Den äldre volontären Bob Bator flikar in att de har lärt sig mycket de gångna månaderna, som att ha en kassa för oförutsedda utgifter och kontakt med juridiska assistenter.
– Det är som på 60-talet igen. Men då hade det en lugnande effekt när en präst dök upp på en demonstration. Nu skjuter de på en med pepparspray, säger han.
Bess Cohen tar vid:
– Vi har delat ut hundratusentals dollar i bistånd, och hjälper till att täcka de höga kostnaderna för asylansökningar som Donald Trump har infört. Vi bistår också med pengar för hyra och mat, säger hon och fortsätter:
– Under Operation Midway Blitz har vi också skapat ett nätverk för att skicka hem mat till folk och hjälpa dem att ta deras barn till skolan.
En särskilt kontroversiell Ice-strategi är att rikta in sig på skolor, för att nå odokumenterade personer via deras barn. Juana har upplevt det själv.
– Ice kom till skolan en dag. Vi blev jätterädda! Men de kom inte in i skolan. De grep föräldrar till barnen ett kvarter bort i början och i slutet av skoldagen.
– Jag är rädd för att gå ut, för att skicka min dotter till skolan, för att arbeta. Det är bättre nu, men jag tar fortfarande inte henne till skolan. De tar folk utan anledning, säger Juana.
Via Maureens telefon får jag också tala med en venezuelansk kvinna som kallar sig för Juliana. Hon bor i en annan stad nu.
– Jag lämnade Chicago när Ice började komma till mina barns skola. De grep flera av barnens pappor och ville komma in i skolan men lärarna tillät det inte, säger hon.

– Jag är livrädd för att separeras från mina tre barn. Vi känner oss förföljda. Vi kom hit för ett bättre liv och nu gömmer vi oss i ett flyktinghem, säger hon innan Maureen frågar om hon behöver något på spanska och vi lägger på.
– Jag skojar ofta om att jag inte längre behöver resa till Venezuela för att utsättas för tårgas och gummikulor. De kommer till mig numera, säger Maureen och får medhåll av Juana:
– Det är väldigt likt. Men här är vi räddare än i Venezuela.
Juanas och Julianas berättelser hör inte till de värsta. Bess Cohen berättar om en klient i 20-årsåldern som fick en hjärtattack och dog av stressen.
– Hans fru och barn fick söka asyl samtidigt som hon behövde identifiera kroppen på bårhuset. De flyr hit från en traumatisk situation och möts av något ännu värre.
Jag skojar ofta om att jag inte längre behöver resa till Venezuela för att utsättas för tårgas och gummikulor.
Andra av Nums klienter blev gripna i den ökända South Shore-räden i september, när beväpnade Ice-agenter mitt i natten firade sig ned från helikoptrar, krossade fönster och grep 37 män, kvinnor och barn, ibland i underkläderna, och förde ut dem i handfängsel.
Nums själva håller också en så låg profil som möjligt. Maureen Graves blev nyligen utsedd till årets chicagobo av Chicago Magazine, vilket är den största medieuppmärksamhet gruppen har fått.
– Vi har spaningsgrupper och har stärkt flera säkerhetsprotokoll, men lyckligtvis har vi inte behövt använda dem, säger Bess Cohen.
– Jag har fått panik flera gånger. Vi är alla paranoida och rädda.
Under Thanksgiving i slutet av november ryktas det om att Ice-operationen i Chicago har trappats ned. Gregory Bovino som leder operationerna ska i stället setts i Charlotte i South Carolina, vilket antyder att det är dit Ice är på väg härnäst.
I det latinamerikanska området Little Village, eller La Villeta, ska drönare dock fortfarande patrullera i luften.
Även i det lika latinamerikanska området Pilsen har det lugnat sig. En snöstorm har färgat staden vit, och protestskyltarna mot Ice syns knappt i snötäcket. Utanför en kyrka uppmanar en skylt förbipasserande på spanska, ”Känn till dina rättigheter”, och upplyser om stödlinjer att ringa. I bokhandlar kan man få visselpipor att använda för att varna för Ice-patruller.
Jag tar mig till södra Chicago för ännu ett möte med Nums. De har bett mig komma till deras hemliga huvudlokal. Jag pulsar genom snön och blir snabbt invinkad.
I Maureens kontor sitter ett par migranter och småpratar medan hon hjälper en kvinna att fylla i en ansökan. Efter ett tag anländer den man jag ska intervjua. Han kallar sig ”Venezuela”, efter det egna hemlandet.
Han tvingades korsa djungeln två gånger med sin autistiske son, inklusive det ökända träsket Darién längs gränsen mellan Colombia och Panama innan han kom in i USA.

– När gränsen stängdes i januari fick jag återvända till Costa Rica. Därifrån åkte vi tillbaka till Venezuela, så att min son kunde få bättre vård, berättar han.
Det var i september som hans möte med Ice ägde rum. Tidigt på morgonen var han och hans son på väg ut ur en byggnad i South Shore där de bodde, inte långt ifrån den som senare utsattes för en räd.
– När vi skulle sätta oss i vår bil omringade de oss med två fordon. De var åtta totalt. De grep oss våldsamt och satte handfängsel på oss utan att säga något. Jag ställde frågor men de svarade inte utan sade bara att de skulle förklara allt senare.
”Venezuela” och hans 29-årige son fördes till Ice-förvaret Broadview där de tillbringade en dag. Sedan skickades de till ett fängelse i grannstaten Indiana. Där blev de kvar i två månader.
– Det var hemskt. Min son var väldigt traumatiserad. Vi såg inte solljus på två månader. Vi var isolerade. Maten var för stark. Jag var redo att åka tillbaka till Venezuela, men Maureen sade åt mig att stanna ”bara några dagar till”, så att de kunde få ut mig vilket de till slut gjorde.
När de släpptes fick de klara sig själva direkt.
– De släppte ut oss bara sådär. När de grep oss var det varmt och nu var det kallt, men vi fick inga nya kläder. Vi gick till en bensinstation och ringde Maureen. Vi var fem först, men två gav sig av.
Maureen berättar att hon spred det till deras nätverk och snart kom någon och plockade upp dem.
Det värsta med hela historien menar ”Venezuela” var att de behandlade hans autistiske son som en vanlig fånge.
– Min son opererades precis före gripandet. Det var det värsta. Han behöver en språkpedagog. Det är bara jag som kan förstå honom. Det var hemskt, vi behandlades oförsvarligt.
Ice har hotat komma tillbaka först till mars, något som volontärerna i Chicago skämtar om beror på att de inte klarar av en vinter i Chicago.
Samtidigt fortsätter Ice budget att växa. I reklam på Spotify, Youtube och andra plattformar erbjuder de unga män att betala av deras studielån om de går med. Det finns också ett lagförslag som skulle göra det möjligt att beskylla ideella organisationer som Nums för terrorism.
I Chicago och andra amerikanska städer går migranter och eldsjälarna som hjälper dem en hård vinter till mötes.