Hatet mot muslimer är en lunta på 747 sidor, med en något märklig och framför allt i slutändan mycket tjatig disposition.
Malm slår inledningsvis mycket korrekt fast att det är den europeiska extremhögern som har slagit mynt av det faktum att etablerade borgerliga debattörer och politiker har ägnat sig åt rasistisk antimuslimsk propaganda. Vi måste agera för att förhindra fascismens frammarsch.
Boken fortsätter med en kanske något för detaljrik hopning av citat efter citat ur den svenska och europeiska extremhögerns antimuslimska propaganda, som kommenteras med saftiga påhopp mot ledande antiislamister i Sverige. Dessa kapitel underbyggs med en historik över den europeiska islamofobin sedan Karl den stores tid. I samma veva rannsakas kristendomens fördomar mot muslimer.
Malm driver helt enkelt tesen att islamofobi är minst lika mycket sammanflätat med den västerländska kristna kulturen som antisemitism. ”Judarna har varit den inre fienden, muslimerna den yttre” påpekar han.
I och med att islam numera är ”avterritorialiserad” och i och med att det finns muslimska minoriteter i väst har ”homo islamicus” blivit västvärldens främsta fiende. I detta sammanhang har Malm många slående argument, som dessvärre sänks något av hans indignerande tonläge och även av hans retoriska favoritknep. Malm förlöjligar nämligen gärna sina favoritmotståndare och han jobbar med ”guilt-by-association”-metoden.
När han sålunda beskriver slöjförbudsdebatterna i Frankrike och andra länder pekas de feminister som faktiskt verkar för sådana förbud ut som ”essentialistiska pseudouniversalister”. De iranskor i exil som stödjer slöjförbud blir till ”infödda informanter som inte förmådde göra åtskillnad på sina upplevelser av den islamiska republiken och slöjans funktion i väst”.
Den sortens arroganta påhopp avväpnar Malms annars mycket stringenta argumentationslinje. Värst blir det nog när Malm lägger i storväxeln och jämför Serbien på 1990-talet med 1930-talets Tyskland, Förintelsen med serbernas övergrepp i Bosnien. Det låter så här: Det serbiska fånglägret ”Omarska hade inga gaskamrar. Auschwitz hade inga rituella testikelavbitningar. Inte heller drev nazisterna några våldtäktsläger av serbiskt snitt”.
Eftersom Auschwitz och Bosnien har ett släktskap kan Malm givetvis ägna ett hundratal sidor åt en indignerad analys av vänsterns ”proserbiska” syn på folkmordet på de bosniska muslimerna på 1990-talet. 2003 års Ordfrontsfejd tas sålunda upp som ett exempel på islamofobi inom vänstern.
Malms syfte med boken är dock viktigt: att avslöja att islamofobi har ersatt antisemitism som vår tids främsta rasismströmning i Europa. Den har numera så pass bred förankring att fascismen håller på att ”närma sig maktens salar”. (Jag kan här faktiskt också bortse ifrån att Malm på fullaste allvar hävdar att extremhögern skulle ha omfamnat judendomen och blivit Israelvänner för att kunna leva ut sin islamofobi.)
Malms budskap är enkelt: Genom att tolerera islamofobi accepterar vi att fascismen växer. Det kan jag bara hålla med om, och detsamma gäller för Malms förklaring av ”islamofobins politiska ekonomi” – samtidigt som kapitalets globalisering har gjort tillvaron för arbetarklassen i världsekonomins ”centrum” mer otrygg har behovet av en syndabock för att dölja de växande klassmotsättningarna ökat. Denna syndabock är islam.
”Senkapitalismens kriser” och ett radikalt minskat klassmedvetande har gjort den vita, europeiska arbetarklassen mottaglig för islamofobi och fascism. Det var under 1970-talets ekonomiska kris som invandraren konstruerades som ett hot mot välfärden. Hatet mot muslimer har gjort att klasskampen förnekas och att krafter som Sverigedemokraterna och andra kan parasitera på arbetarklassens otrygghet. Det är, säger Malm, en historisk katastrof för arbetarrörelsen.
