Göran Persson funderade på att dra sig tillbaka, men så ändrade han sig. Nu sitter han kvar. Och blockerar en sund politik gentemot Israel.
Israel håller på att bomba Gaza sönder och samman. Och attackerar lite grannländer dessutom. Överraskande för en del. Mycket väntat, menar andra. Mängder av oskyldiga civila får lida av Israels krigsförbrytelser. Läkare rapporterar att de är bestörta över de nya, förfärliga skador som människor drabbats av. De misstänker att Israel prövar nya vapen eller ammunition. Palestinska läkare har därför begärt en internationell undersökningskommission. Men när Israels förfarande blir föremål för välvilliga tolkningar, blir det starkaste omdömet ”oproportionerligt”.
EU:s ledare låter förstå att Israels agerande är magstarkt – men inte oacceptabelt. Göran Persson vill inte fördöma eller starkt motarbeta Israels politik. Men om EU verkligen ville sätta press på Israel, så står effektiva medel till buds. EU är Israels viktigaste handelspartner.
– Det står inskrivet i handelsöverenskommelsen mellan EU och Israel att mänskliga rättigheter ska respekteras.
Så sade nu avlidne Yassir Arafat till Flamman 2003. Han vädjade till omvärlden att sätta press på Israel.

Israel torde vara ett praktexempel på aggressiv makt som utgör ett hot mot freden och mot regionen. Ett exempel på just sådant beteende som USA säger sig frukta från Iran och Nordkorea. Det är tyvärr ingenting nytt att länder behandlas olika av omvärlden. Israel är en stark vapenmakt, USA:s vän och inte minst viktigt enligt västvärldens synsätt en ”civiliserad” stat.
Alla vet att Israel sitter på kärnvapenresurser. Forskaren Mordechai Vanunu tillbringade 19 år i fängelse för att ha avslöjat detta. Indien provsköt nyligen liknande missiler som Nordkorea kärnvapen med kapacitet att slå ner i Kina. Detta faktum passerade tämligen obemärkt.
USA:s och indirekt hela västvärldens agerande är mycket farligt. Länder som inte har kärnvapen mosas till grus, konkret eller diplomatiskt, vilket snarast uppmuntrar andra länder att skaffa kärnvapen. Men länder som har kärnvapen lämnas ifred, det är slutsatsen när det gäller Nordkorea eftersom USA:s brösttoner dämpades väsentligt direkt efter provskjutningarna förra veckan. Och så länge som USA vägrar rusta ner minsta kärnvapen kommer inget annat land vare sig vilja eller våga rusta ner.

Största hotet mot stabiliteten i Mellanöstern är uppenbarligen inte Iran, det har de eventuellt tveksamma blivit varse de senaste tre veckorna. Det största hotet i den regionen är och har hela tider varit Israel, som skramlat med vapnen vid många tillfällen och kontinuerligt, sedan den andra intifadans start, gjort sig direkt skyldigt till 3 000 palestiniers död.

Israel ligger nära Europa. Israel befolkas av många immigranter från Europa. Israel är EU:s vän. EU borde därför sätta press på Israel när Israel begår brott. Men EU hellre handlar med än agerar mot Israel som nation. Israel särbehandlas. EU har formell rätt att säga upp handelsavtalet med Israel omedelbart. Sverige skulle kunna driva frågan, men det verkar inte ske med Göran Persson vid rodret. Vänsterpartiet har nu, med start i Almedalen, satt hårt mot hårt i frågan. Lars Ohly understryker att det inte kan ske något samarbete om det inte går att enas i utrikespolitiken. Nu kräver vänsterpartiet bland annat på stopp av vapenimport från Israel. Väljarna vet att Palestina är vänsterpartiets fråga. Därför måste vänsterpartiets fullfölja trycket på regeringen, för att inte få sin trovärdighet skadad.
Detta kan utgöra Akilleshäl inför valet. Ju mer aggressivt Israel agerar, desto viktigare blir frågan för vänsterpartiet. Ändå skulle en svängning i utrikespolitiken från regeringens sida kunna vara möjlig ur en synpunkt. Den kostar inga konkreta pengar. Därför borde det vara ett förhandlingskrav som regeringen faktiskt kan ge efter för. I så fall vinner vänsterpartiet sympatier bland många Palestinavänner. Om regeringen inte ändrar sig när det gäller utrikespolitiken, såväl gentemot Israel som USA och EU, är vänsterpartiet troligen så illa tvunget att lämna regeringsförhandlingarna. Där går gränsen för vad de flesta medlemmar, vana att kompromissa långt, kan ha överseende med.
De borgerliga partierna blev tvungna att göra sig av med sin Akilleshäl, energipolitiken. Nu spelar vänsterpartiet ett högt spel inför den 17 september.