Barägaren Vincenzo sa till mig, när jag besökte Italien förra månaden: “Du som undervisar i samhällskunskap måste väl också undervisa i konsten att ljuga?” För många italienare är politik samma sak som att ljuga.
Trots att regeringen vann valet 2001 på löften om ökad välfärd för alla och en stark ekonomi så har Italien de senaste två åren upplevt ständiga prisökningar – bland annat på grund av euroövergången – och är idag det land inom EU som troligen har den sämsta ekonomiska utvecklingen. Under årets två första kvartal har BNP sjunkit med 0,1 procent. Det betyder att Italien gått in i en recession.
Den stora krisbranschen är bilindustrin där fackföreningarna misstänker att 100 000 nya avskedanden ligger på lur. 17,7 procent av italienarna (cirka tio miljoner) lever på eller under det som är den officiella fattigdomsgränsen. Av dessa är det nästan tre miljoner som lever i ”absolut fattigdom”, det vill säga hushåll med två personer som försöker överleva på max 573 euro (cirka 5 300 kr) per månad.
För att komma undan problemen försöker Berlusconiregeringen lägga skulden på ”illegala invandrare” och driver igenom allt hårdare lagar mot immigrationen. Ett annat drag är att försöka få Tyskarna att framstå som koncentrationslägerchefer eller åtminstone som otrevliga skrytmånsar. När Italien tog över EU:s ordförandeklubba blev som bekant Berlusconi angripen av den socialdemokratiska tyska EU-parlamentarikern Martin Schultz, för sitt (lyckade) försök att komma undan rättegångarna för ekonomisk brottslighet. Berlusconis motangrepp blev att föreslå Schulz rollen som ”lägerkapo” i en film om tyska koncentrationsläger. Enligt en opinionsundersökning som tidskriften L’Espresso lät göra efter Berlusconis uttalande hade det samlade stödet för centervänsterpartierna och kommunistpartiet (Partito rifondazione comunista) stigit till 53 procent medan regeringspartierna halkat ner till 44 procent.
Det är första gången sedan Berlusconis valseger 2001 som oppositionspartierna ”vinner” en opinionsundersökning. Vänsterpartiernas framgång i vårens lokalval blev på detta sätt bekräftad. Opinionen mot Berlusconi blev till slut så stark att han blev tvungen sparka den turistansvarige statssekreteraren Stefano Stefani.
Det var han som gjorde sig känd när han högljutt stödde Berlusconis påhopp på tyskarna och dessutom skrev, i en artikel i Lega Nords tidning, att tyskar är ”blonda skrytsamma supernationalister” och ”fräcka typer som invaderar våra stränder och för oväsen”.
Det ledde i sin tur till att tyska förbundskanslern Schröder ställde in sin Italiensemester. Efter Stefanis avgång förklarade den tyska förbundskanslern att hans beslut att inte semestra i Italien bara ska gälla detta år. Schröder har sedan ytterligare försonats med Berlusconi och inför en arbetslunch på tu man hand i Verona 23/8, för att diskutera den nya EU-konstitutionen, förklarat att bråket mellan de två ledarna nu är helt avblåst: ”Det är ett gemensamt intresse”, förklarade Schröder, ”att den nya europeiska konstitutionen antas under det italienska ordförandeskapet”.
Efter mötet sade Schröder att relationerna mellan de båda länderna är ”utmärkta”. Som om problemen med EU-ordförandeskapet inte skulle räcka, så har den ena regeringskrisen efter den andra avlöst varandra.
Det främlingsfientliga Lega Nords ledare Umberto Bossi hotade i slutet av juni att lämna regeringen om inte en ny regeringsförklaring kom till stånd och det postfascistiska regeringspartiets (Alleanza nazionale AN) ledare Gianfranco Fini hoppade av posten som ytterst ansvarig för de nya ekonomiska reformerna (tanken från Berlusconis sida var att Fini skulle stå som syndabock för väntade försämringar i pensionssystemet).
I den redan nämnda opinionsundersökningen uttalade sig 51 procent av AN:s sympatisörer mot regeringen. AN är Italiens tredje största parti efter Forza Italia och Vänsterdemokraterna (DS). Berlusconis parti Forza Italia har tvingats söka stöd hos oppositionspartier i viktiga omröstningar där ett eller flera regeringspartier röstat mot Forza Italia.
Det lilla kristdemokratiska partiet (Unione democratica cristiani di centro – UDC) hotade hoppa av regeringen om inte Forza Italia backade från ståndpunkten att rättsväsendet inte skulle få inleda undersökningar mot Berlusconi. Förra veckan hotade Bossi än en gång att hoppa av om inga avgörande steg på vägen mot Norditaliens (Padaniens) självständighet tas. Både kristdemokrater och postfascister motsätter sig – delvis av nationalistiska skäl – Bossis krav på självständighet. För tillfället verkar krisen inte leda till regeringens avgång (Lega Nords röster är inte nödvändiga för att Berlusconi ska behålla majoriteten; kristdemokraterna är ännu svagare), men en het höst väntar efter en ovanligt varm sommar (med den värsta torkan i norra Italien på 100 år).
De stora fackförbunden med det radikala CGIL i spetsen har lovat radikala åtgärder för att försvara sina medlemmars pensionspengar. Ordföranden i den moderata landsorganisationen CISL lovade i lördags att mobilisera medlemmarna till kamp mot försök att riva upp pensionssystemet. Inom AN finns en fraktion som kallas ”den sociala högern” som också den motsätter sig ett nytt billigare pensionssystem.
Prishöjningar i Italien sopas under mattan? Än en gång ifrågasätts den statliga statistikbyråns (Istat) inflationsrapporter. Man hävdar att Istat systematiskt undervärderat den fördyring som konsumenterna upplevt sedan euron infördes årsskiftet 2002. Dagstidningen La Repubblica (030812) rapporterar att de fyra stora konsumentorganisationerna gemensamt låtit göra en egen undersökning av prisförändringar det senaste halvåret. Medan Istats uppgifter pekar på en samlad inflation på 2,7 procent om året visar konsumentorganisationernas siffror på en prisökning på minst 6 procent, bara under årets första sex månader.
Skillnaderna i de olika beräkningarna syns tydligt när man jämför utfallet i två av de viktigaste sektorerna (Istats siffror är på årsbasis medan konsumentorganisationssiffrorna är på halvårsbasis): matpriser har enligt Istat ökat endast med 3,3 procent men enligt konsumenternas organisationer med 11,9 procent och för klädpriser är siffrorna 3,2 mot 10,7.
Enligt många bedömare hotas till och med en av den italienska kulturens hörnpelare, kaffet på baren. Idag har det nästan blivit en lyx att gå in på baren och dricka en espresso eller en cappucino. I början av året väcktes stor uppmärksamhet när den privata fristående statistikbyrån Eurispes uppgifter kom, som hävdade att de samlade prisökningar sedan euron infördes varit tio gånger högre än de siffror som Istat publicerat. En orsak till att den officiella italienska statistiken friseras kan vara att regeringen inte vill erkänna att Italien överskrider EMU-stabilitetspaktens inflationsmål. Konsumentföreningen ADOC med 32 000 medlemmar hotar med konsumentstrejk från 16 september om regeringens föreslagna prishöjningar på tåg och höjda motorvägsavgifter träder i kraft.
