Det är tidig augusti efter midnatt, och jag kan inte längre skilja mina hjärtslag från basen som bultar ända in i benmärgen. Jag har just återvänt till Rom, där jag nu studerar sedan tre år tillbaka, efter en regnig sommar hemma i Stockholm. Ingen av mina närmsta vänner från plugget har ännu återvänt inför höstterminen, och i min jakt på social stimulans har jag alltså hamnat på ett rejv.
Oräkneliga främmande ansikten blixtrar framför mina ögon som rutor i en filmrulle, ett pulserande töcken av musik som känns snarare än hörs, och den sortens svettiga hetta som klibbar mot huden. Det övergivna industrilagret vid Via dei Volscis ände har blivit ett enda stort hjärta i stål och betong, och jag blir ett med dess slag. Vi är trehundra kroppar under det där räfflade, kalejdoskopiskt blänkande plåttaket, men vi rör oss som en enda organism.
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!