Efter Lars Leijonborgs utspel i Almedalen tycks ja-partierna ha nått en principöverenskommelse om hur finanspolitiken ska utformas i EMU, för att stabilisera ekonomin och hantera ekonomiska kriser.
LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin hoppade raskt på den s-borgerliga vagnen med sitt entusiastiska ja-utspel tillsammans med Göran Persson och övergav därmed i realiteten beslutet om att LO ska stå neutralt inför folkomröstningen.
Den överenskommelse som Persson aviserar att sluta med LO (inom ramen för fp-förslaget) är bara ett sätt att få Wanja Lundby-Wedin att uttala sig än mer positivt om EMU.
Som den maktpolitiker Persson är agerar han som det faller honom in när han bedömer att det gynnar hans egna syften.
Det är bara att exemplifiera med hans totala sågning av LO i EMU-frågan för ett par månader sedan. När EMU-opinionen inte blev den förväntade vänder han ogenerat tillbaka till LO-ledningen som med risk för stora trovärdighetsförluster öppnar famnen för Persson igen.
När möjligheten att använda ränte- och valutapolitiken försvinner i EMU, är det tänkt att momsen, punktskatter och arbetsgivaravgifterna ska åka jojo i takt med konjunkturutvecklingen och för att hantera ekonomiska kriser. Därför ska överskottsmålet i den offentliga ekonomin höjas så att det finns utrymme för sådana finanspolitiska nödåtgärder.
Hur effektivt är det då att använda skattepolitiken för att stabilisera ekonomin?
Skatterna har ju andra syften, inte minst fördelningspolitiska och för att finansiera den offentliga välfärden. Anta att en riksdagsmajoritet beslutar att sänka arbetsgivaravgifterna kraftigt i en svår lågkonjunktur med svag både inhemsk och extern efterfrågan.
Vilken regering skulle sedan höja dem kraftigt igen när ekonomin går bättre?
Definitivt inte en borgerlig regering, och sannolikt heller inte en s-regering. Vilken regering är beredd att genomföra en stor momshöjning på våren ett valår även om det vore motiverat av konjunkturskäl?
De här exemplen visar att många andra överväganden än de stabiliseringspolitiska skulle finnas med när man överväger beslut om stora skatteförändringar. Den här konstruktionen riskerar att leda till en stegvis minskning av den offentligt finansierade välfärden eftersom det är lättare att sänka skatter än att höja dem. Det stora EMU-motståndet bland de LO-anslutna kvinnorna i offentliga sektorn är synnerligen välmotiverat.
Problemen med att använda finanspolitiken för att hantera ekonomiska kriser bekräftas av regeringens egen utredning, Stabiliseringspolitik i valutaunionen SOU 2002:16. Slutsatsen var att finanspolitiken inte alls är lika effektiv som en egen penningpolitik.
Utredningen var måttligt entusiastisk inför de förslag man var ålagd att lägga fram.
Den nya ja-alliansen har inte presenterat hur det höjda överskottsmålet ska finansieras.
Två huvudalternativ kan urskiljas: Nedskärningar i den offentliga sektorn och privatiseringar. En höjning av överskottsmålet med en halv procentenhet innebär 12-13 miljarder kronor mindre årligen i välfärdsutrymme vid ett EMU-medlemskap.
Ja-alliansen bör innan den 14 september lämna besked om hur det höjda överskottsmålet ska betalas.