Det finns ett USA jag älskar och ett USA som gör mig livrädd. Som tioåring bodde jag ett år i det första: en liten stad ett par timmar med bil från Minneapolis. Året var 1992. Kalla kriget var slut och vågen av skolskjutningar hade ännu inte börjat. Vi hade tornadoövningar i skolan, annars var mycket, på ytan, som i Sverige. Men bakom fasaden fanns också en ständig oro. Rädslan fanns på baksidan av mjölkpaketen, där bilderna av försvunna barn påminde om livets bräcklighet. Ingen av mina kompisar fick cykla till skolan själva. Ingen fick leka lika fritt som vi gjorde hemma i Sverige. Att bara dra iväg till ett skogsparti var uteslutet.
Det var en skymt av det andra USA.
Jag har återvänt flera gånger genom åren. Senast var 2014, då jag möttes av ett land där ingen tycktes lita på sin granne. Jag gick på ishockey men minns mest periodpauserna: i den första hyllades krigsveteraner från Irak och Afghanistan. Folk reste sig pliktskyldigt, det viftades med flaggor nere på isen. Mängder av flaggor. Andra periodpausen handlade om cancer: då hyllade man hjältarna som ”besegrat” sin sjukdom. Detta avskyvärda uttryck. Det var strider i Irak och strider inuti människokroppen. Allt var ett krig. Hockeymatchen var däremot avslagen och min bänkgranne vrålade ”Just hit somebody!”
Tecknen fanns där redan 1992, men kriget mot terrorismen gjorde något med USA. Världens enda militärdemokrati red ut i strid mot en fiende som inte gömde sig bakom en järnridå utan fanns var som helst, när som helst. Till slut syntes terrorismen inte längre till, men undantagstillståndet var permanent.
Det första USA är byggt på lokalsamhällets gemenskap och upplysningens idéer. Det andra USA är ett land byggt på oro och osäkerhet. Rädslan för staten, för grannen, för vildmarken västerut går flera hundra år tillbaka. Expansionismen bygger på en känsla av förlorad kontroll som måste återupprättas. I ett land vars inofficiella motto är sink or swim blir rädslan att falla till botten större än hoppet om framgång. För varje self-made man finns en un-made man Alla är rustade till strid för sin egen täppa, sin egendom, sitt privata imperium.
Handeldvapnen är exempel på vad ekonomen JK Galbraith kallade beroendeeffekten. Det börjar med att någon vill stilla sin otrygghet genom ett vapenköp, men den trygghet vapnet skänker gör alla andra otryggare. När dessa människor köper egna vapen, hemlarm och skottsäkra bilrutor växer otryggheten ytterligare. Behovet skapas av produkten. Att sätta i gång sådana spiraler är varje marknadsekonoms dröm, varje medmänniskas mardröm. Det gör plånboken tunnare, och det gör oss tomma inombords.
För att läka måste USA få bort vapnen. Men det räcker inte. Det handlar också om värderingar, om hur samhällen bygger på tillit. I the land of the free skyller Texas-senatorn Ted Cruz den senaste massakern på att dörrarna till klassrummen stod olåsta. I the home of the brave köper invånarna automatkarbiner för att skydda sig från varandra. USA har alltid varit ett land byggt på motsägelser och motsättningar. Ibland ger de upphov till enastående ögonblick av kreativitet, en populärkultur som erövrat världen med sin alldagliga charm. Ibland skapar dessa motsättningar bara mörker.
Under kalla kriget fanns en tydlig fiende som det amerikanska samhället kunde ta avstånd från. Segern i kalla kriget skapade en tryckvåg av självförtroende och under 1990-talet seglade man vidare på denna framgångsvåg, men med avtagande styrfart. Utan ett kommunistiskt spöke att frammana fick det liberala USA allt svårare att förklara sin egen existens. Ett par decennier senare ser vi konsekvenserna i form av ett republikanskt parti som inte längre har demokraterna som främsta motståndare utan demokratin själv. Det är också en påminnelse om att frihet visserligen är en stark drivkraft, men aldrig stark nog att hålla ihop ett samhälle. Inte konstigt att hökarna blickar bortom landets gränser för att hitta en ny fiende, ett nytt krig att mobilisera kring. Med ännu fler vapen som både orsak och verkan.
