Vi målade färgsprakande blommor på studentkvarterens betong. Vi dansande framför de kristna fundamentalisternas musiksatta torgmöten – män med män och kvinnor med kvinnor förstås. En dag växlade vi in våra studiemedel i småmynt, slängde ut dem vid lunchtid i ekonomistudenternas cafeteria och deklamerade högljutt hippieprofeten Allen Ginsbergs hatiska poesi mot kommersialismen.
Men framförallt gillade vi att tutta eld på saker. Svenska flaggan, lagboken, våra studentmössor… För som vi sa: ”Lusten att förstöra är också en skapande lust”.
Ja, så där höll vi på när jag var ung student. Det låter kanske som dem berömda våren 1968 men det här var faktiskt nästan ett kvarts sekel senare. Efter splittringarnas 70- och egoismens 80-tal fanns ingen, i bokstavlig bemärkelse, röd tråd för oss unga radikala att följa. Vi sökte oss bakåt och valde anarkisternas ”direkta aktion” och situationisternas ”lekande människa” framför den stelnade partibyråkrati som den marginaliserade 90-talsvänstern hade att erbjuda. Just ”den lekande människan”, fast på latin ”Homo Ludens”, hette för övrigt ett nummer av vår tidskrift Kaos. En publikation som, passande nog året efter sin död, beskrevs som en av landets ledande undergroundtidskrifter i det band av Nationalencyklopedin som då släpptes.
Ja, en del ringar på vattnet lyckades vi faktiskt sprida. Men ”Revolutionen 1991” som en ledarsida kallade våra i relativa termer blygsamma uppträden var givetvis bara en mild fläkt mot 1968 års revolt. Den var inte global eller ens spridd i västerlandet utan snarast var det en liten lokal revolt i Uppsala. Avgränsad kring vissa kvarter i centrum och i studentområdena om vi ska vara ärliga.
Många så kallade 68:or ångrar idag sin ungdoms radikalitet. Visst talar de gärna stolt om antikrigsdemonstrationer och tokroliga upptåg och fester men i nästa andetag så höjer de ett varnande finger över vänstersekterism i allmänhet och den maoistiska ”Rebellrörelsen” i synnerhet. Men hur många var egentligen med i denna mytiska rörelse egentligen? En handfull i Stockholm och i runda slängar lika många i Uppsala vad jag förstått.
Nej, man kan nog se det som att de förr så röda 40-talisterna idag snarare verkar skämmas över sin egen spegelbild. Rädslan för att vara ”klassförrädare” sitter kvar men är i psykologisk mening överförd.
Det personliga är politiskt sa man 1968 och det sa förstås också vi ett kvarts sekel senare. Men vad många inte verkar ha ansett på den tiden, till skillnad från senare generationers radikaler, är att politiken och klasskampen aldrig kan vara en helt avgörande fråga för livsstil. Tar man med sådana idéer i så man spricker, med projekt som att ”proletarisera” sig själv och bränna sin privata bokhyllas ”borgerliga” litteratur, så är risken stor för att man kommer att känna sig misslyckad. Här finns nog ett stort mått av självbedrägeri. 68:ornas åsikter har i många fall successivt anpassats efter varje steg de klättrat på samhällsstegen.
Jag själv då? Ja, som de flesta åldrande studentrevoltörer har jag sjunkit tillbaka i ett stillsammare medelklassliv. Idag fjuttar jag bara eld på de öppna spisar vi i våran generation fått dille på att installera i våra villor och sommarstugor. Men till skillnad från 68:orna träffar jag nästan aldrig någon ur min generation som gjort så kallad avbön. Även om en del av oss fortfarande är politiskt aktiva så har vi väl blivit bekvämare och dragits med i 00-talets konsumtionshysteri. Samtidigt vet vi att individens livsval knappast i grunden utmanar klassamhället och att rättvisekaffet vi köper i första hand fungerar som balsam för ett dåligt samvete.
Likväl. Få av oss skulle nog inte skriva under på att det i en orättvis värld fortfarande är rätt att göra uppror och att det under gatstenarna trots allt ligger en sandstrand.