Förut var mitt liv såhär: jag gick Ringvägen ned och bad till Gud. Ända tills jag nådde baren Snövit och i stället lade all kraft på att spänna upp ansiktet, darrande fiska upp en cigarett och röka den medan jag stilla tacklade vågor av panikångest. Blickade in genom lokalens stora fönster som stod på vid gavel under sommarmånaderna, hoppades att någon skulle se mig och tänka ”hur kan man ens vara sådär classy? Voguecigaretter?! Helt klart en vuxen quinna”.
Eftersom både jag och krögaren brukade ha Gud på vår sida de där åren slutade det ofta med att jag satt vid ett av hans klibbiga bord och drack mig full på Gränges. Det var jag och södermalmsgubbarna, trätoaletten som man spolade med genom en plingande kedja och Club Probation i källaren, vars punkiga livescen både var skräckinjagande och spännande. Ibland gick jag ned dit för att stalka någon kille bara för att strax återvända upp igen. Det var liksom för rått för att våga gå nära. Baren andades stammis, blev ett riktmärke på Söder för både musiker och vanligt folk. För mig framstod det som en oföränderlig punkt.
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!