Okategoriserade 19 mars, 2009

”Jag är en av dem som tillhör Miraklets miljonarmé”

Flammans Latinamerikareporter Dick Emanuelsson opererades av kubanska läkare för starr i november och december. I nedanstående Reportage berättar han om seklets mest hoppingivande sjukvårdsprojekt.

TEGUCIGALPA Från den lilla minibussen fönster kan jag nu se de autentiska färgerna, de exakta konturerna och detaljerna på de böljande fälten med vattenmeloner, majs och sockerrör. Jag njuter av åsynen. Så här måste en utsläppt fånge känna sig efter en längre tid i fängelse, tänker jag. Vi närmar oss ett av fyra sjukhus där de kubanska ögonläkarna har opererat 30.000 fattiga honduraner och en fattig svensk latinamerikareporter de senaste två åren.
Det hela hade börjat tre månader tidigare. Min fru/fotograf och jag hade precis videofilmat den sista intervjun med den kubanska chefsläkaren Zoila Martinez för att sy ihop temat om ”Misión Milagro”, Uppdrag Mirakel. Efter den undrade jag om hon kunde göra en enkel synundersökning och skriva ut ett recept så jag kunde köpa ut det femte paret glasögon under loppet av 18 månader.
– Aj, aj, aj! Dåliga nyheter. Du har starr på bägge ögonen och dessutom är ditt vänsteröga rejält slitet i näthinnan, sa hon och tillade:
– Jag vill se dig här klockan 08.00 i morgon bitti, på fastande mage, inga vätskor eller annat! Du vet hur hela processen går till så jag behöver inte informera dig, chico! sa hon korthugget, så typiskt för en kubanska.

Fyrtiofem dagar per öga, eller tre månader, var den tid jag skulle behöva för att bli återställd, sa Zoila. De första tjugo dagarna efter operationen är de mest kritiska. Patienten får i praktiken knappt böja sig eller lyfta en stol. Tre månader på rygg men absolut ingen sex! Lyssna men inte själv sammanfatta nyheter, än mindre göra reportageresor.
Att bli nästan blind utan att kunna göra något åt sin situation, det är en realitet som drabbar 600.000 fattiga latinamerikaner varje år. En sak är att spegla det i reportage, en annan är att själv hamna i en sådan tragisk situation. Nu begrep jag varför texten på dataskärmen för varje vecka blev allt svårare att läsa. Det hjälpte inte mycket att förstora upp texten, det fanns något i vägen i ögat som gjorde att jag gick med brännande ögon och en ständig migrän. Dagar när kvicksilvret går upp till 30-35 grader i Tegucigalpa innebar dubbel huvudvärk.
Kl. 08.00 den 8 november: Vi är 28 patienter, 18 med starr och tio med pterygium. På enkel svenska kallas det Vinghinna, ett triangulärt veck av bindehinnan som växer på hornhinnan. Privatkliniken Santa Lucia i huvudstaden Tegucigalpa kräver 60.000 lempiras, cirka 27.000 svenska kronor, per opererat öga. Nästan dubbelt så mycket som genomsnittshonduranen tjänar under ett år.

De 17 kubanerna, 16 kvinnor och en man, anländer fem över åtta, typiskt latino, tänker jag. De titulerar varandra compañero – kamrat i stället för ”Lic. Doktor”, som är det hierarkiska gängse sjukhusspråket i Latinamerika. Men så hör jag något som jag aldrig varit med om under de 32 år jag har bevakat Latinamerika. Personalen sjunger Kubas nationalsång innan den startar arbetet; ”A morir por la patria es vivir”, Att dö för fosterlandet är att leva. Vi 28 tittar på varandra men ingen säger ett ord. För honduranen är en blyg enkel människa, säkert tacksam men samtidigt oförstående över att dessa professionella yrkesarbetare opererar dem gratis. Och inte bara det, dessa lite bryska kubaner ser dessutom de fattiga i Honduras och i Latinamerika som den ”prioriterade målgruppen”, som en svensk landstingsbyråkrat skulle ha uttryckt sig.

Den förkrossande majoriteten av patienterna är extremt fattiga, de flesta är bönder som arbetar under den heta centralamerikanska solen. Vindarna för med sig damm som i kombination med det starka skenet från solen orsakar pterygium som växer och till slut gör det omöjligt för personen att kunna se. Solen eller ljuset i natten från bilar är andra orsaker till varför starren utvecklas, särskilt för taxi- eller lastbilschaufförer. Naturligtvis är åldern en avgörande orsak i många fall, men jag känner mig vid 57 års ålder inte särskilt gammal, försvarar jag mig. Min gamla kompis från Järfälla, Gunnel Silva, bosatt i Uruguay de senaste 18 åren och som också har starropererats, sammanfattade nyheten om min starr med orden; ”Dick, våra blåa nordiska ögon är inte skapta för dessa soliga latituder med hål i ozonskiktet!” Till det kan man tillägga att jag i 25 år har suttit och blängt på dataskärmar på Flamman.

Jag är nummer två, först är Guadalupe, en 93-årig honduran som bott och levt de senaste femtio åren i Mexiko. Han har pengar och skulle kunna betala för sig på de bästa privatklinikerna i landet eller i grannlandet USA. Men bara kubanerna kan klara att operera bort starr på en så gammal man, säger han.
Alejandro, 65, är en annan honduran som påstår att han är ”krigsveteran” och jag frågar ”i vilket krig då”? ”Fotbollskriget 1969 när El Salvador invaderade Honduras”, svarar han. ”Men det pågick ju bara i tre dagar, hur kan man bli veteran på ett krig under tre dagar?” Den gamle knekten ser grinigt på mig.
Från ”El Paraiso”, paradiset, vid den nicaraguanska norra gränsen, har tio bönder kommit. De är starka men livrädda för dessa bestämda kubanskor.

Odalys öppnar dörren och säger att det är dags. Guadalupe rullar ut i sin rullstol samtidigt som han utdelar flygande kyssar till Zoila, Odalys, Lilian och Iliana. Luftkonditioneringen hörs lätt och det är högst 15 grader i den stora operationssalen som har det senaste i teknologisk utrustning.
Zoila har dagen innan kommit tillbaka från länet Esperanza, dominerat av 100.000 extremt fattiga bönder från Lenkasfolket. Hon har opererat i kubanernas motsvarighet till tv-serien MASH. Skillnaden är att kubanernas mobila sjukhus finns i verkligheten. Kubanerna söker upp dessa människor som inte ens har råd att ta bussen in till det närmaste sjukhuset. Under en tioårsperiod ska över sex miljoner ha blivit opererade av Zoila och hennes kamrater.

Det var 1 november 1999 då Fidel Castro i sällskap med de Iberoamerikanska statscheferna invigde den Latinamerikanska Medicinska Högskolan (ELAM) i Havanna. 3.500 elever från de fattigaste förhållandena runt om i Latinamerika och Karibien hade installerats redan i februari samma år och jublade när Fidel, mitt under den ekonomiska Specialperioden, den period som pågick i över tio år och bokstavligen gjorde kubanerna smalare, förkunnade, mot alla ekonomiska kalkyler, att ELAM skulle utexaminera över 100.000 läkare under en överskådlig tid. Statscheferna och Kung Juan Carlos från Spanien applåderade artigt men den unge nyvalde presidenten från Venezuela, Hugo Chávez , inte bara applåderade, han hade andra planer som han ville smida med den kubanske revolutionsledaren. Medan de andra statscheferna reste hem till sina respektive länder stannade Chávez kvar i en vecka och jag såg och hörde honom när han talade på Havannas universitet inför jublande studenter och bekräftade alliansen Kuba-Venezuela.
I december 2004 invigdes ett av det kanske vackraste och mest humana sjukvårdsprogram som världen skådat; Misión Milagro, Uppdrag Mirakel. För drygt två år sedan anlände de första ögonläkarna till Honduras och andra länder.

Men ögonläkarna hade föregångare. I november 1998 startade den kubanska hälsovårdsbrigaden sitt arbete i Honduras efter den katastrofala orkanen Mitch. Brigaden har inriktat sig på att ge service i de mest otillgängliga delarna av landet. Mer än sju miljoner minderåriga behandlats och 236.373 liv har räddats, enligt kubanerna själva. Insatsen har gett förbättringar som är klart statistiskt mätbara. Barnadödligheten i Honduras är, enligt Hälsovårdsministeriet, 27,8 per tusen födda och har, i de områden där den kubanska hälsovårdsbrigaden har tagit över den allmänna sjukvården, sjunkit till under 10. Likaså är mödradödligheten i områden med den kubanska brigaden 18 per 100.000 förlossningar att jämföra med 108 i övriga delar av landet. Sammanlagt har 17.576.760 fall behandlats (se La Cooperación cubana en el mundo y en Honduras, 28 oktober 2008).
När jag frågar sjuksköterskan Teresita och de andra kubaner på sjukhuset i Honduras om andra medier i Honduras har uppmärksammat deras arbete svarar de nekande och det märks att det smärtar dem. Nej, de stora drakarna i Honduras som El Heraldo, La Tribuna, El Tiempo, radio eller tv-kanalerna har inte skrivit eller informerat om projektet i en enda rad eller publicerat en enda bild eller reportage i tv.
Den spanske journalisten José Manzaneda skriver under rubriken ”La solidaridad censurada”, Den censurerade solidariteten, om hur de stora medierna i denna kontinent har en tyst överenskommelse som går ut på att censurera och tiga ihjäl ett av det största medicinska sjukvårdsprojekten i världen. I den mån det alls skrivs om den kubanska insatsen handlar det om det hundratal läkare som hoppat av.

– Man ska komma ihåg att det finns ett komplett rekryteringssystem av kubanska läkare som leds från Miami och från USA:s konsulat och ambassader (i världen). Men denna kampanj har blivit ett komplett fiasko om vi analyserar de siffror över påstådda avhopp. Kuba har över 42.000 utlandsarbetare i 110 länder av vilka 75 procent tillhör hälsovårdssektorn.
Manzaneda konstaterar å andra sidan det paradoxala att samma medier ger alltmer utrymme för humanitära privata projekt som finansieras av oftalmologiska kliniker eller företag som framställer optiska produkter. Men dessa initiativ gynnar som oftast bara ett hundratal behövande personer. I själva verket har de utarbetats av respektive företags PR-avdelning. Oxfam anklagar de stora läkemedelföretagen för att via sin patent förhindra tillgången på prismässigt överkomliga läkemedel för behandling av ögonsjukdomar, en orsak till att över 30 miljoner människor i världen är blinda. Oxfams utredning hade inte heller någon genomslagskraft av betydelse påminner Manzaneda.

– Är det bekvämt för huvudet?, frågar Zoila och jag hinner knappt svara förrän hon gör rent ögonlocket och runt ögat, spänner fast spännet som ska hålla ögat öppet under operationen, släpper ner ett par bedövningsdroppar och sätter igång och skär upp näthinnans övre del.
– Det kommer vara lite obekvämt några sekunder men det går snabbt över, säger hon och försvarar smärtan med att ”verklig smärta känner vi kvinnor när vi föder!” Mirian filmar operationen som är komplicerad på grund av det usla tillstånd som ögat befinner sig i.
Tio dagar tidigare filmade vi två starroperationer och det känns skönt när Zoila sköljer ögat med vad som känns som kallt vatten, spolar bort blod och med ett verktyg tvingar ut starren mellan näthinnan och pupillen. En gulgrön geléklump ser jag sedan på videon är den massa som har omöjliggjort för mig att kunna leva och arbeta normalt det senaste året.
Nu ska den kinesiska interokulära linsen placeras på plats. Men det är enklare sagt än gjort. Det känns också när Zoila försöker centrera den exakt och tvingas ta ut den och klippa upp näthinnan ytterligare. Efter flera minuters arbete kommer den på plats och jag känner mig rejält utpumpad och yr när jag 15 minuter senare reser mig från bristen och leds ut av Odalys. En månad senare, två dagar innan julafton, opererar Zoila mitt högeröga och det går som på en dans, fem minuter och starren, som var mycket mer avancerad än i vänsterögat, är ett minne blott.
Dagen efter är det återbesök och Teresita, en 55-årig sjuksköterska, tar försiktigt bort gasbindan. Hon spolar vatten för att öppna ögonlocket och först ser jag bara en vit hinna utan några som helst konturer. En timma senare har jag en syn som en falk.

Det är som att komma tillbaka till livet, tänker jag. ALLT blir bättre, huvudvärken, migränen, det lättretliga humöret har försvunnit. Nu förstår jag 27-årige Eddie som hade fötts med starr som han levde med i 25 år tills Zoila opererade honom en dag i maj 2007. Jag föddes en gång till, sa han med tårfyllda ögon av tacksamhet och glädje till Miraklet som gjorde att han för första gången i sitt liv kunde se hur hans föräldrar verkligen såg ut.
Och jag har på något sätt samma känsla, att livet återigen ler mot mig. Att jag med full kraft återigen kan arbeta på en kontinent där de revolutionära vindarna aviserar nya segrar för folken som har plundrats, invaderats och massakrerats av en imperialism som ser dessa kubanska kvinnors arbete som ”destabilisering av regionen”.

Att nämna den kubanska revolutionens betydelse får den liberala unghögern i Sverige eller reaktionära sossar att se rött, kalla en för ”diktaturanhängare” med flera tillmälen. Jag skiter uppriktigt sagt i dessa förolämpningar för jag är ett autentiskt fysiskt exempel på revolutionens humana karaktär. Och jag är inte ensam, för i den seende armé som kubanerna har skapat i Latinamerika är vi snart två miljoner personer.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Ledare 22 juni, 2024

Vänstern får inte blanda ihop klass med ras

Decennier av nyliberal politik föregår både förortsvåldet och Sverigedemokraternas framgångar. Foto: Anders Wiklund/TT.

När Hanif Bali spådde att rasbegreppet skulle användas för att förstå förortsvåldet hakade förvånansvärt många till vänster på. Men förklaringen är varken människors gener eller rasuppfattningar, utan decennier av nyliberal politik.

När jag i början av april skrev att det biologiska rasbegreppet bör fortsätta vila på historiens sophög, trodde jag mig sparka in en öppen dörr. Jag anade inte vilken storm som väntade.

Efter att ha kritiserat Hanif Bali och Emma Hager för att damma av pseudovetenskapligt skallmäteri, fick jag mothugg från religionshistorikern Stefan Arvidsson (29/4).

”Hallå! ’Materialism’, någon?”, utropade han.

Rasdebatten som följde i Flamman spikades igen av idéhistorikern Sven Widmalm, en av Sveriges mest publicerade forskare på rasbiologins historia. Han förklarade (30/5) varför begreppet är vetenskapligt dött, och argumenterade för att dess återkomst har mer att göra med radikalhögerns framgångar än nya forskningsrön.

Men Arvidssons utfall om materialism kräver fortfarande ett bemötande. För en marxist handlar begreppet nämligen inte, som Arvidsson verkar tro, om att allt kan reduceras till atomer, gener eller kromosomer. Tvärtom bygger det på att människans beteende påverkas av våra livsvillkor.

Detta är inte akademiska hårklyverier, utan centralt för att landa rätt i frågan om segregation och integration, som Hanif Bali utvecklade i en förvånansvärt nyanserad kommentar. (Han verkar även ha tappat hånförmågan under föräldraledigheten när han skriver att jag förfärat greppat mina ”pärlhalsband och nosringar” över rasbegreppet – pärlor, jag är väl ingen Östermalmsdam?)

Försöken att förklara ojämlikhet med enbart rasism och strukturell diskriminering är en amerikansk import som bäst stannar på andra sidan havet.

Bali skriver att det stora överlappet mellan härkomst och våldsbrott i Sverige kommer att leda till att många förklarar den dåliga integrationen med ras – även om han själv avfärdar de ”oanvändbara amerikanska rasbegrepp” som ”vänsterns rasideologer” vill importera.

Men som socialist letar jag tvärtom efter förklaringar i segregation och fattigdom. Det senare är vad Marx menar med materialism, inte det förra.

Hanif Bali har också rätt i att denna sammanblandning av klass och ursprung är särskilt lätt att göra i Sverige, där fattigdom är sju gånger vanligare för barn med utländsk bakgrund än bland dem med svensk bakgrund. Det är därför Tobias Hübinette och Catrin Lundberg (6/5) kan påstå att vi behöver rasbegreppet för att förstå ojämlikheten. Argumentet är att Sveriges historia som ”spetsnation för rastänkandet” präglar oss än i dag, exempelvis i form av segregation.

De har visserligen rätt i att ras existerar på ett sociologiskt plan, alltså att människor kan behandlas olika beroende på hudfärg, som när en adopterad afrosvensk som äter jordgubbstårta som vi andra ratas i krogkön på grund av hudfärg. Men på två punkter har de fel.

Dels, som Sven Widmalm påpekar i sitt svar och Ola Larsmo skriver i boken Lektion 11: En bok om rasbiologi (2022), låg Sverige inte alls i rasbiologisk framkant, utan inspirerades av Tyskland, som i sin tur inspirerades av USA.

Men ännu viktigare: segregationen beror inte främst på rasismen. Vi hade ett klassamhälle med slumområden även innan välfärdsstaten, och byggandet av segregerade svenska satellitförorter för att lösa bostadskrisen föregår invandringen i tid. Försöken att förklara ojämlikhet med enbart rasism och strukturell diskriminering är en amerikansk import som bäst stannar på andra sidan havet. Analysen har knappt bäring där, och ännu mindre i Europa.

Inspiratör. Martin Luther King under en 8 mil lång protestmarsch mellan Selma och Montgomery i delstaten Alabama i mars 1965. Foto: AP.

Vi har inte arbetslöshet i förorten för att Gustav III bedrev slavhandel i Karibien, eller för att Herman Lundborg gjorde rasbiologin trendig även i Sverige. Denna syn på ett evigt rasistiskt Sverige har mycket gemensamt med Sverigedemokraternas syn på kulturer som statiska, och kan framför allt inte förklara varför rasismen har exploderat just nu. Eller varför den även har gjort det i andra europeiska länder, som varken har varit framträdande inom rasforskning eller slavhandel.

Det är här materialismen kommer in i bilden.

Vi har arbetslöshet för att vi i början av 1990-talet övergick från att prioritera full sysselsättning, till att hålla inflationen så låg som möjligt. Vi har en bostadskris för att vi slutat bygga. Vi har fattigdom och bristande välfärd för att samhällets rikaste vill ha fler sätt att tjäna pengar – både genom att skolan och välfärden säljs ut, och genom att arbetarnas löner hålls tillbaka.

De som drabbas hårdast av detta är förorternas fattiga arbetare, inte minst i form av den gängbrottslighet som har blivit till ett missnöjesparti för unga män utan framtid. Det mest antirasistiska man kan göra i Sverige är att vända denna utveckling.

Självklart finns rasism i Sverige – svenska minoriteter som afrosvenskar, muslimer och judar utsätts ständigt för hatbrott, och ett parti sprunget ur nazismen styr landet. Men de har kommit till makten som en konsekvens av decennier av nyliberal politik, som har fått tillräckligt många väljare att tappa tron på att socialdemokraterna fortfarande är intresserade av att skapa ett bättre samhälle. Sverigedemokraterna är inte källan till denna politik utan resultatet. Om vänstern lyckas visa för högerväljarna att vi faktiskt kan förbättra även deras liv, så kommer tillräckligt många av dem att komma tillbaka.

Läs mer

Och om man nödvändigtvis ska lära av amerikaner, så kan man i varje fall lära av de bästa. Låt mig från mina samtal med Ola Larsmo och Sven Widmalm låna två klassiska påminnelser om varför överklassen så gärna vill att vi pratar om ras i stället för klass. Det ena är Bob Dylans låt ”Only a pawn in their game”, om mordet på den svarta människorättsaktivisten Medgar Evers:

”En söderpolitiker predikar till den fattiga vita mannen/Du har mer än de svarta, klaga inte/du är bättre än de, du är född vit […] Men han är bara en pjäs i deras spel.”

Och så Martin Luther Kings sista bok Where do we go from here (1967), i rader som ekar av ett klassiskt tal utanför Capitolium i Montgomery 1965. Där beskriver han den giftiga tanken att vita är mer värda än svarta, som de mäktiga viskar i de fattiga vitas öron som tröst när deras barn ”gnyr av en hunger som inte kan stillas”.

”Deras behov av ett krig mot fattigdomen är inte mindre desperat än de svartas. I södern har de lurats till rasfördomar och avhållsamhet från gemensam kamp. Men ironiskt nog bekämpar de inte bara de svarta med denna attityd, utan samtidigt även sig själva.”

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Essä 22 juni, 2024

Som en repig skiva

På utställningen ”Electronic”, på Designmuseet i London, visades föremål från banbrytande elektroniska artister som Kraftwerk och Jean-Michel Jarre. Foto: Nils Jorgensen/Shutterstock

Musiken är inte bara en plats för nostalgi, utan även för att fantisera fram en bättre värld. Enligt två nya böcker verkar vi ha tappat förmågan att drömma, men kanske är det musikkritiken som tappat förmågan att tänka.

Vart tog framtiden vägen? Runt om i vänstern diskuteras samma fråga. Flamman är bara en av de röster som under det senaste året har försökt återuppväcka ett samtal om utopier. Detta påpekar Mathias Wåg i senaste numret av Brand, med ”framtider” som tema. Någon form av gemensam horisont tycks nödvändig om det alls ska finnas en vänster som inte låser sig i tanken på ”motstånd” utan vill ta steg mot någonting bättre än den värld vi nu lever i.

Men ligger det i ordens makt att frambesvärja denna horisont? Kanske är det inte främst de skrivna utopierna – teoretiska eller skönlitterära – som bär kraften att skaka oss loss ur nuets förlamning. Om någon konstart arbetar med att möblera om mellan dåtid, nutid och framtid, så är det musiken.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rasmus Fleischer
Ekonomihistoriker och författare.
Kultur 21 juni, 2024

Att minnas ett pistolskott i magen

Poeten Marina Tsvetajeva föddes i Ryssland, levde i Paris och dog i Sovjetunionen.

Marina Tsvetajeva tecknade ner sina barndomsminnen i exilens Paris på 1930-talet. Den nästan hundra år gamla historien blixtrar av barnets starka förnimmelser före språket.

Fantastiskt bokförlag, Faethon. De pumpar ut kvalitetslitteratur – och bara kvalitetslitteratur – som om landet var befolkat av idel läsare av Dante, Handke, Herakleitos och Marina Tsvetajeva.

Faethons återutgivning av Annika Bäckströms Tsvetajeva-översättning från 1981, Min ryska barndom, är ett klockrent exempel på förlagets gärning och gåtfulla aura. Marknadsföring är ett område de bara inte har tid med. Undertecknad hörde av sig för att få ett recensionsexemplar och fick svar på mejl, men någon bok kom aldrig. Till slut gick jag ut och köpte den, och fann den mystiskt paketerad.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Henrik Petersen
Författare och kritiker.
Essä 21 juni, 2024

Det är inte jag (det är vi)

Malin Norberg, ”Staring at someone like a ghost”, Kungliga konstakademiens kandidatutställning 2019. Foto: Jean-Baptiste Bérenger.

Narcissismen går som ett spöke genom historien. I dag finns möjligheten att porträttera sig själv i varenda ficka. Men vad som ofta förkastas som självupptagenhet kan i själva verket vara en källa till politisk förändring.

För många år sedan lovade jag en vän att sluta ta selfies. Eller i alla fall pausa. Detta var under en period jag kunde tillbringa timmar med att fotografera mig själv, och hon föreslog att det nog vore bra för min hälsa.

Det är svårt att beskriva exakt varför det var problematiskt, även fast jag höll med henne om att det fanns något destruktivt med min självupptagna hobby. Den enklaste förklaringen är att jag var besatt av mig själv, men det är heller inte riktigt sant, jag var snarare besatt av mig själv i andra, av att bli sedd. För det är inte helt självklart, när jag begär att andra ska uppmärksamma mig, är det mig själv eller andra jag begär? Mig själv eller andra jag är besatt av? Och vad är värst? Jag menar, vad orsakar en person mest lidande? Att inte kunna vara utan andra eller att inte kunna vara utan sig själv?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Myrna Lorentzson
Psykologstudent och skribent.
Veckobrev 20 juni, 2024

SD vill få mig att sälja min Telecaster

Ska jag sälja min elgitarr?

Det är min första tanke när Timbro släpper boken Hårdrock, frihet, uppror, med tio högerskribenter som alla älskar growlsång och distade Gibson V-gitarrer.

Samtidigt som boken ges ut välkomnar Ulf Kristersson Chiles vänsterpresident Gabriel Boric med en hög svenska metalplattor. Bara någon vecka tidigare har Jimmie Åkesson EU-röstat med ett hårdrocksfölje i Sölvesborg och kallat Sverigedemokraterna ”det rockigaste partiet i Sverige”.

Nu överväger jag att aldrig vidröra min Telecaster igen. (Med tillhörande silverface ’68, ni som vet ni vet.) Jag har nämligen spelat i diverse hobbyrockband sedan jag var femton, och nu är vi småbarnsföräldrar som jobbat på en platta i … tio år?

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Samtidigt är det decennier sedan rocken utmanade någon. Vem som helst kan få ta den för min del. Min teori är att rocken slutgiltigt dog med Kurt Cobains självmord den 5 april 1994, efter att han insett att till och med bandet som skapades för att krossa yuppiekulturen blev en miljardfranchise. Sedan dess har rocken varit museal, vilket absolut inte är någon kritik med tanke på hur mycket jag älskar museer. Men det intressanta nya har hänt på annat håll, framför allt inom elektronisk musik.

Högern får alltså gärna vara rockigast i Sverige för min del. Och de har faktiskt en poäng, med tanke på att hårdrock inte spelades på radio i det socialdemokratiska Sverige och i stället fick importeras som samizdat-musik. Oförmågan att själv ta sig an det nya gjorde att många kulturformer som uppfattades som vänster i andra länder blev höger här. Inte minst när rejvkulturen, som fyllde nordbrittiska industrilokaler med dans i opposition med Margaret Thatcher, blev en hobby för välduschade nyliberaler i 1990-talets Stockholm.

Att se rock som höger är inte ens nytt. Hur vänster är det egentligen att göra motstånd genom att köpa jeans och cd-skivor – är det inte bara det sätt som marknaden ledde över 60-talsvänsterns energi till köpmönster? Så lyder i varje fall en vanlig kritik som bland annat är förknippad med Luc Boltanskis och Eve Chiapellos bok The new spirit of capitalism. 68-ungdomens coola konsumtion var kapitalismens nya anda, enligt denna kritik.

I min bok Extas i folkhemmet beskriver jag hur Europas första psykedeliska rockklubb Filips i Stockholm, som under sin korta existens på några månader 1967 huserade allt från Jimi Hendrix till Jefferson Airplane. Men den 5 december hyrdes lokalen ut till Stockholms marknadsförening, som ”i äkta psykedelisk miljö” diskuterade hur man skulle kunna sälja fler utsvängda jeans till landets 1,2 miljoner tonåringar.

Kanske var det rockens slutpunkt i Sverige. Eller början – den kanske alltid var ett jippo? Inget fel med det i så fall. Men det finns ingen anledning att känna ensamrätt till den.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Kommentar/Kultur 20 juni, 2024

Ett sjuttiotal personer samlades på Gustav Adolfs torg den 10 juni. Foto: Foto: Judiskt upprop.

Judiska Centralrådet – låt er inte kapas av en rörelse som inte vill er väl.

Väderrapporten spådde skyfall. Ändå hade ett litet gäng samlats vid ett kafé intill Kungsträdgården för att tillsammans protestera mot Sveriges vapenhandel med Israel.

Försvarsmakten har lagt en miljard på kommunikationssystem från israeliska Elbit Systems, medan Malmöföretaget Aimpoint exporterar rödpunktssikten till Israel. Vad slutprodukten gör i händerna på IDF har världen kunnat bevittna i form av ohyggliga bilder av blodiga barn, skakande av smärta och skräck.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Kultur 20 juni, 2024

En kärlekshistoria i sköraste porslin

Det mytologiska djuret ”Qilin” tolkat av Torsten Jurell i glaserat porslin. Foto: Torsten Jurell.

Torsten Jurell är främst känd som konstnär och scenograf. I ”Fisken i skyn” tar han klivet ut i skrivande och visar sig vara en ciceron med lyriska kvaliteter.

Konstnären Torsten Jurell råkar få syn på fresk av renässansmålaren Giotto och får en idé. Han ska göra ett verk bestående av kuber i keramik. De ska göras i porslin, ett material han aldrig arbetat med tidigare. Jurell, som delvis är bosatt i Kina, vet att de bästa porslinsverkstäderna finns i Jingdezhen, porslinsstaden, och han åker dit för att arbeta.

Fisken i skyn handlar om Jurells svårigheter med att få till kuberna, men i Jingdezhen råkar han ut för något han inte räknat med: han blir blixtförälskad. Kvinnan, Yi Wen, driver en liten sushirestaurang. Hon vet inte så mycket om konst och hon har aldrig varit längre än några timmar bort från hemstaden. Hon kan inte engelska och hans kunskaper i mandarin är mycket begränsade, varför de oftast kommunicerar via telefonens översättningsfunktion. Lägg till detta att hon är gift, så förstår man att förutsättningarna för deras relation inte är de bästa. Men de blir ett par och hon skiljer sig från maken som ändå är mer road av spel än av henne.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 19 juni, 2024

Lawen Redars bulldozer löser inte problemen

Riksdagsledamoten Lawen Redar (S) besöker Skäggetorp. Hon leder partiets arbetsgrupp för invandrings- och integrationsfrågor. Foto: Roger Turesson / DN / TT.

Utan stora reformer riskerar Socialdemokraternas integrationsförslag att utmynna i repression. Men visst krävs rejäla ingrepp om städerna ska bli jämlika.

Sverige ska inte ha utsatta områden.

Det skriver Lawen Redar, som leder en socialdemokratisk grupp för integrationsfrågor, i en programförklaring i Svenska Dagbladet (18/6) och så långt är det lätt att hålla med.

Det gäller även några av förslagen, som upprustning och mer varierad bebyggelse i fattiga områden, stöd till billiga hyresrätter i rikare områden, obligatorisk förskola och språklyft.

Andra förslag framstår som tuffhetssignalering, som rivningar av bostäder och förtur för högutbildade i utsatta områden. Eftersom Socialdemokraterna ser på ekonomin som en hushållskassa, där man blir rikare av att spara snarare än att investera, så är risken att de mer progressiva förslagen inte blir av. Sedan mitten av 1980-talet har det byggts för lite, oavsett om regeringen styrs av moderater och socialdemokrater. Morötterna förmultnar alltså snabbt, medan piskorna blir kvar.

Hur staden är byggd spelar roll – både i rika och i fattiga områden

Högerns kritik är dock att förslagen inte är stränga nog. I Svenska Dagbladet skriver Paulina Neuding (18/6) att den obligatoriska förskolan enbart borde rikta sig mot barn med utländsk bakgrund, och att det är fel att ”blanda befolkningen” i ”välfungerande områden”: ett öppet argument för den en gång så hatade segregationen.

Ingenting förvånar dock längre. Liberalpartisten Gulan Avci varnar på X till och med för ”bussning”, och hänvisar alltså frivilligt till efterkrigstidens amerikanska segregationister – för att placera sig på deras sida.

Men en del av vänsterkritiken är lika förutsägbar. ”Varför inte riva sjukhusen också? Då slipper vi ju de sjuka”, skriver Elina Pahnke i Aftonbladet. I Arbetet tar Kajsa Söderström de visserligen baktalade miljonprogramsområdena i försvar: ”Den typen av arkitektur brukar sällan vara populär, då den i sin storskalighet inte ber om ursäkt för sig.”

Precis som Kajsa Söderström ser jag miljonprogrammet som en av Sveriges viktigaste reformer, där bostadsbristen byggdes bort över en generation. Jag är också överens med skribenterna (och Lawen Redar) om att även rikare områden behöver blandas upp.

Men hur staden är byggd spelar roll – både i rika och i fattiga områden. Och detta brukar folk till vänster ta på för lite allvar, i sin vilja att ”uppvärdera” utsatta områden.

För hur mycket jag än älskar svartvita bilder på tuffa brutalisthus från forna Jugoslavien, så är arkitekturen inhuman för dem som lever där. Höghus som inte ligger centralt tenderar nämligen att bli jättelika människoförråd. I Sverige förfinade man det – i förorter som Alby finns lekplatser på varje gård, parker, och ett friluftsområde med kanotuthyrning. Det är knappast parisiska banlieuer.

Men likväl byggdes de svenska städerna medvetet segregerade, då likar antogs vilja bo med likar. Enligt den funktionalistiska arkitekten Sven Markelius, som 1947 skrev Det framtida Stockholm: Riktlinjer för Stockholms generalplan, kommer en viss skiktning att bestå även i folkhemmet, och ”de flesta människor känner ett behov att bosätta sig i närheten av andra människor med någorlunda likartade intressen, med samma utbildning och med besläktade yrken. Ju mer likartad befolkningen inom ett område är, desto lättare förefaller det vara att uppnå den gruppbildning och samhörighetskänsla, som ter sig önskvärd.”

Sverige behöver ett nytt miljonprogram, men vi måste lära oss av de mer misslyckade bitarna av det gamla

Denna medvetna separation förstärktes när svenska förorter fick höghus. Arbetarfamiljer med högre löner flyttade hellre till radhus och villor, medan arbetslösa, äldre och studenter blev kvar, vilket gav platserna ett problemrykte. Då den svenska lägre arbetarklassen numera är nästan helt etnifierad läggs ett kulturellt lager ovanpå, med språket som allvarligt hinder för integration.

Allt detta måste även vänstern ta på allvar. Bygg för all del hyresrätter i Danderyd – eller på Gärdet på Östermalm, som Timbro-ekonomen Fredrik Kopsch korrekt identifierat som ”Sveriges dyraste gräsmatta” – men vi måste också spränga in fler mindre hus i fattigare stadsdelar.

Där behövs en mänsklig skala på byggnader och gator, och ett större underlag för kaféer, restauranger och butiker på bottenvåningen, vilket i sin tur skapar trygghet genom att dra fler ögon till gatorna.

Sverige behöver ett nytt miljonprogram, men vi måste lära oss av de mer misslyckade bitarna av det gamla. Givetvis medan vi påminner om de nödvändiga ekonomiska och sociala reformer som vi, möjligen förgäves, hoppas att Socialdemokraterna menar allvar med. Så att det inte bara blir Lawen Redar i en bulldozer med registreringsskylten ”Gör något stört”.

Som Ragnar Thoursie diktade i Sundbybergsprologen, specialskriven till invigningen av stadsdelens nya arbetarkvarter 1951:

”​​En öppen stad, ej en befästad, bygger vi gemensamt / dess ljus slår upp mot rymdens ensamhet.”

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Inrikes/Nyheter 19 juni, 2024

Vänsterpartiet godkänner kritiserad lag: ”Massövervakning”

Demonstration mot massövervakningsförslaget Chat Control 2.0 på Mynttorget i Stockholm. Foto: Henrik Montgomery / TT

Partiet har tidigare kritiserat lagen som ett steg mot massövervakning. Men i en avgörande omröstning valde man att inte ta ställning. Partiföreträdare menar dock att hållningen inte förändrats.

Under tisdagens möte med justitieutskottet ställde sig regeringen bakom den kontroversiella lagen chat control, som ska öka möjligheterna till insyn i olika former av meddelandetjänster. I praktiken innebär den att myndigheter får tillgång till en så kallad ”bakdörr” som ger dem möjlighet att skanna av privatpersoners chattar.

Förslaget om chat control lades fram av EU-kommissionär Ylva Johansson 2022, och motiveras med att komma åt sexuell exploatering av barn, men kritiker menar att den i praktiken innebär ett förbud mot krypterad kommunikation.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Kultur 19 juni, 2024

Kriminella grisar blottlägger medvetandets mysterium

Förr i tiden kunde särskilt sluga grisar dömas för att genom grymtningar uppvigla andra till brott. Foto: Johan Nilsson/TT.

Den brittiska neuroforskaren Anil Seth skakar om föreställningen om jagets sanna natur. Varseblivning, menar han, är meningslös utan handling.

Ända fram till mitten av 1700-talet hände det att kyrkan åtalade djur. De vanligaste förbrytarna var grisar, men även rättsprocesser mot hundar, hästar, ålar och (i minst ett fall) delfiner finns dokumenterade. Anklagelserna kunde bestå i allt från att äta barn till att stjäla oblater och straffet blev oftast hängning. Vissa särskilt sluga grisar dömdes även för att genom grymtningar ha uppviglat andra till brott. De ansågs alltså medvetna om sina handlingar och således tillräkneliga nog att ta konsekvenserna därav.

Den brittiska neuroforskaren Anil Seth (bilden) använder denna lite bortglömda praxis som en av flera ingångar till att skaka om föreställningen om medvetandets mysterium. Seth dröjer sig främst kvar vid de biologiska processer som rör varseblivning, och här tappar jag ärligt talat bort mig när han avhandlar teoristrider som utkämpats under olika forskarseminarier.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr