Det som väckte mitt klimatintresse var boken Detta förändrar allt av författaren Naomi Klein. Under ett lärorikt erasmusutbyte i Köpenhamn – också med närgående studier av stadens rökiga bodegor och svettiga klubbar – öppnade boken mina ögon för hur frågan hänger ihop med världens orättvisor och paradoxerna i vårt ekonomiska system.

En av Kleins poänger i boken är att klimatkrisen har ”dålig tajming”. Den kräver omfattande handling nu, samtidigt som världen är mer fientligt inställd mot målriktad styrning av ekonomin än någonsin förr. Detta tänkte jag på när jag läste att svenska industriklenoden ABB ska sälja sin robotavdelning till japanska företaget Softbank.

Kommunikationsdirektör Jacob Lund på Wallenbergsfärens investeringsbolag Investor säger att affären är ”finansiellt attraktiv”. Softbanks grundare Masayoshi Son å andra sidan har större ambitioner och säger: ”Varför föddes Masa Son? Det kan låta märkligt, men jag tror att jag föddes för att realisera artificiell superintelligens” – en intelligens som överträffar den mänskliga. Softbank vill koppla ihop deras AI-satsning med ABB:s kompetens inom robotik – något som Kina gjort sedan 2017.

Varför ska vi bry oss om ABB? För att bolaget, tidigare Asea Brown Boveri, har varit centralt i svensk industrihistoria. Det klassiska, svarta eller blåa SJ-loket som ofta kör långsammare tåg och nattåg? Byggt av Asea som Sveriges största lokserie någonsin. Hört talas om att Sverige har kärnkraft? Mellan 1975 och 1985 var bolaget med att bygga nio kärnkraftsreaktorer i Sverige, varav flera fortfarande är igång. Noterat att Sveriges elsystem transporterar stora mängder el från norr till syd? Asea samarbetade med statliga Vattenfall om att bygga den då världsstörsta ledningen mellan Harsprånget i norr och Hallsberg 1952.

I stället för att investera för att lösa klimatkrisen handlar det om snabba cash och status.

Sådant samarbete mellan statliga aktörer som SJ och Vattenfall och privata som Asea var utmärkande för innovation under svensk socialdemokratisk kapitalism. Det blev också typexempel för ekonomisk forskning om industripolitik och utveckling, till exempel John Kenneth Galbraiths teori om ”teknostruktur” och Erik Dahméns ”utvecklingsblock”. Poängen var att ledande innovationer och stabil industriell utveckling kommer av långsiktiga satsningar mot tydliga mål och stabila relationer mellan bolag och stat.

Men med nyliberalismen kom nya idéer. Bolag ska maximera aktieägarnas avkastning, inte bidra till samhällsnyttan. Staten ska skapa förutsättningar, inte styra. I stället för att målriktat använda den tekniska förmåga som ABB mödosamt byggt upp inom järnvägar, elnät och kärnkraft – nyttiga saker för ett samhälle på väg mot fossilfrihet – kunde tillgångarna brytas ut ur bolaget och säljas.

2018 sålde ABB transmissionsnätsavdelningen till japanska Hitachi. Försäljningen motiverades med att ”ABB-aktien har gått svagt”. Pådrivande var finansmannen Christer Gardell, vars ”aktivistfond” hade köpt in sig för att pressa på för en försäljning.  ”Nu när finansmännen har tagit befälet från industrialisterna så är pengar i fickan en snabbare väg till deras hjärtan än ett långsiktigt ägande”, sammanfattade SVT:s ekonomireporter Peter Rawet. Bara några år senare fick bolaget som i dag heter Hitachi en gigantisk beställning på 145 miljarder kronor på transmissionsledningar till havsbaserad vind – cirka 45 miljarder mer än försäljningen av hela bolaget några år tidigare och Sveriges största exportorder någonsin.

Nu vill ABB än en gång sälja till japanska aktörer och man anar ett mönster: svenska ägare vill göra snabba affärer medan andra vill ha svensk industriell kompetens. I en intervju med Svenska Dagbladet förklarar ABB:s vd Morten Wierød att det är Kina och USA som är mest attraktivt för ABB i framtiden – trots Trumps tullar och Kinas statsstyrda ekonomi.

Det är det här som åsyftas med klimatkrisens dåliga tajming. Vi lever inte bara i ett ekonomiskt system där produktionsmedlen till övervägande del är privatägda, utan dessutom utgörs vår tids kapitalister till övervägande del av hustlare på jakt efter snabba klipp och miljardärer med storhetsvansinne. I stället för att investera för att lösa klimatkrisen handlar det om snabba cash och status. Samtidigt förstår jag dem när regeringen presenterade sin budget som inte gav någon mer riktning för Sveriges ekonomi bortom fler skattesänkningar. Om inte staten pekar ut en riktning, varför skulle kapitalisterna satsa?

För att parafrasera Gramsci: Den gamla världen dör, och den nya kämpar med att födas. Nu är det hustlarnas tid.

I dag kom ett sorgligt besked för svensk politik.

På en blixtinkallad pressträff förklarade Anna-Karin Hatt att hon är stolt över partiets politiska inriktning, men inte kan fortsätta leda det ”i det samhällsklimat vi verkar och samtidigt känna mig trygg. Det är ett pris jag inte kan betala.” Hon tackade också journalistkåren för sitt arbete för demokratin, men uppmanar dem också att ”förklara för svenska väljare vilken uppoffring det är att vara politiker i dag”.

Hon sade att hon inte vill gå in på enskildheter, men säger att det ”handlar inte bara om troll bakom en skärm, utan det har hamnat mycket närmare än så”. Hon beskriver också en ”ny verklighet” med ett ”råare samhällsklimat” än tidigare, där man ”hela tiden måste se sig över axeln, och inte ens kan känna sig trygg i sitt eget hem, och då är det inte värt det”.

Det är svårt att inte beröras av gråten i hennes röst.

För andra gången på kort tid avgår alltså en centerpartistisk partiledare med hänvisning till det hat som de utsätts för.

För andra gången på kort tid avgår alltså en centerpartistisk partiledare med hänvisning till det hat som de utsätts för.

Först var det Annie Lööf som utsattes för ett ständigt hat, i egenskap som ”förrädare”, då hon fortsatte stå upp mot rasism även när den övriga borgerligheten gick högerut. Hatet mot henne kulminerade 2022, när mannen som mördade Ing-Marie Wieselgren även visade sig ha kartlagt Annie Lööf som central måltavla.

Det här var också en del av en bredare kampanj från Sverigedemokraterna, som TV4 senare avslöjade drev en trollfabrik med Annie Lööf som återkommande måltavla. Så här skrev hon senare i sociala medier:

”Alla visste. Hatet som piskas upp. Det vulgära språkbruket som passerar alla gränser. Avhumaniseringen av meningsmotståndare. De senaste tio åren har det varit min och många andras vardag. M, L och KD visste vilket parti de valde att samarbeta med. SD är det största partiet i deras samarbete. Politik är att samarbeta – att välja och välja bort. Ingen kan säga att man inte visste vilka metoder som använts det senaste decenniet.”

Trycket var även hårt mot Muharrem Demirok, och inte minst lyftes hans turkiska och muslimska bakgrund som en riskfaktor. Nu har alltså även Anna-Karin Hatt tappat lusten. Det här är en hemsk utveckling, och ett tecken på ett hårdnande samhällsklimat.

Som hon säger är det här någonting som politiker i alla partier drabbas av, även om kvinnor och antirasister troligen utsätts särskilt hårt. Centerpartiet är också särskilt utsatta som ”förrädarparti” i borgerligheten som kan fälla en högerregering efter nästa val.

I det här hårda klimatet är det synd att vissa politiker försöker utnyttja debatten till sina egna syften. Som när Rashid Farivar påstår sig vara rädd för en mamma med keffyesjal som hämtar sina barn på samma förskola – och själv sprider bilder på henne som riskerar utsätta henne för hot. Ulf Kristersson framställer sig gärna som den vuxne i rummet, samtidigt som hans eget parti kallar demonstranter för ”odjur” och sjunger att de ”hatar” Magdalena Andersson. Men vi ser också exempel på hur små delar av Palestinarörelsen bryter sig ut och förföljer både journalister och politiker på ett hotfullt sätt.

Sverigedemokraterna bör dock hålla lägst profil i frågan, med tanke på att de inte ens markerade mot Jessica Stegruds trakasserier tillsammans med högerextremisten Nick Alinia. Och det börjar bli dags att även statsministern får frågor om extremismen i ett samarbetsparti. Hennes kommentar på Anna-Karin Hatts avgång på X är talande: ”Partiledarskapet i Centerpartiet känns lite hattigt…”

Ett sådant här samhällsklimat gynnar ingen, och våldet kommer inte minst att drabba vänstern hårdast. Den politiska terrorn de senaste decennierna har framför allt riktats mot socialdemokratin, både i Sverige och Norge. Men måltavlan spelar förstås ingen roll: ingen ska hotas och hatas för sitt politiska engagemang, från vänster till höger. Därför är Anna-Karin Hatts avgång en tragedi för alla som bryr sig om demokratin.