Årets upplaga av Socialistiskt forum på ABF-huset i Stockholm var, som trogna Flammanläsare redan vet, en succé. Mycket folk. Mycket förväntningar. En genuin vilja att lägga slagorden åt sidan och debattera konkret politik – inte sällan över organisationsgränserna.
I bästa fall var årets forum en trailer, ett smakprov på ett hegemoniskifte. Från ett betonande av det som skiljer vänsterns olika delar åt, till det som förenar oss. Men visst, vi befinner oss på ett sluttande plan, och vid ingenjörsbordet trängs en segerviss borgerlighet. Att socialdemokratin i bred bemärkelse uppvisar en nyvunnen ödmjukhet är kanske bara en chockreaktion, en övergående osäkerhetsfas. ”Så blir det i oppositionstider”, muttrar någon pessimist. Så är det kanske. Men bara kanske. Det kan också vara en spegling av en större förändring.
Själv gjorde jag under forumet en publik intervju med romandebutanten Salka Sandén. Först i efterhand slog det mig hur romanen kan läsas som ett tecken i kaffesumpen på botten av koppen.
Salka Sandéns debutroman Deltagänget är en historieskrivning. Trots en rad tillbakablickar till barndomens 1980-tal i göteborgska Tynnered är romanen i första hand en semibiografisk berättelse om det politiska nittiotalet sett inifrån en anarkists perspektiv. Det är husockupationer i Malmö och Berlin, slagsmål med nazister på Hultsfredsfestivalen, i Göteborg, i Stockholm, snart sagt överallt. Det är ett 1990-tal som skiljer sig i att den breda vänstern ännu inte, som Göran Greider uttryckt det, knäckt ryggraden i Göteborg sommaren 2001, ett samhälle som ännu inte drabbats av paranoia, islamnojja och de fulla konsekvenserna av nyliberalismens nytänkande och nyspråk. Det är en tid då repressionen mot oliktänkande ungdomar ännu inte grasserat till nutidens groteska nivåer: ”I en tid när ungdomar ockuperar parker och torg krävs det att man förstår att 1990 var en helt annan tid. En tid då ungdomar kunde hålla ett Hus, som Borgen [ett ockuperat hus i Malmö/JW], ett halvår utan stormning, då det inte fanns en nationell insatsstyrka och om snutarna hade skjutit skarpt mot engagerade ungdomar hade detta utlöst ett ramaskri i samhället.”
Det är högkonjunkturen för det, som idag kallas för svarta blocket, Salka Sandén gestaltar. Utan att förlora respekt för de sina, skildrar Sandén den svartklädda miljön inifrån med klarsyn. Sitt absoluta gehör för detaljer och sinnesstämningar, språk och atmosfärer delar hon med Åsa Linderborg, en författare hon har mer gemensamt med än man kan tro om man bara på ytan jämför deras mycket olika romaner. Båda författarna har förmågan att övertyga mig som läsare att jag är där, just då, precis i det ögonblicket de skriver om. De bär båda två också på ett särskilt litterärt mod, en gränslöshet i hur de visar upp varje situations motstridiga känslor, hur de visar upp sina och andras tillkortakommanden. Det är en brutal ärlighet som inte tyngs av vilja att chockera, kokettera eller på andra sätt agera spekulativt.
Deltagänget utspelar sig i en sammansvetsad aktivistvärld, där kamraterna är den egna familjen. Två, kanske tre gånger, skymtar en mamma och en pappa till berättarjaget (som egentligen är ett berättardu; se nedan) förbi i berättelsen, det är allt. Här är det gänget som är det viktigaste.
Det är alltså inte konstigt att Deltagänget lyckas vara det som arbetarlitteraturens teoretiker, alltsedan Ivar Los misslyckande med romanen Traktorn, drömt om. En kollektivroman. Genom att använda sig av en du-form istället för den vanliga jag-formen lyckas Salka Sandén upplösa berättarjaget och sätta fokus på gruppen.
Valet är i högsta grad medvetet. ”Annars skulle det bara bli jag jag jag hela tiden”, menar Salka Sandén. Greppet är oavsett kongenialt för det underliggande tema – sumpen i botten på kaffekoppen – som stilla rör fram genom romanen: Kollektivet och individen och de två polernas dialektiska förhållande.
Sedan murens fall har vänstern i synnerhet och andra politiska rörelser i allmänhet levt med baksmällans ångest och skuldkänslor. Den kollektiva berättelsen om samhället har skuldbelagts. Agerande i grupp har misstänkliggjorts. Peter Birros Upp till kamp må ha varit (den manliga) vänsterns historia, men om man analyserar den redan klassikerstämplade, och i mitt eget tycke mästerliga, tv-serien träder en underliggande, kanske överraskande berättelse fram: den om hur den stora organisatoriska kroppen (Partiet, facket, klassarvet, de äldre generationerna, kapitalet etcetera) hotar den enskilda individen. Ett frihetligt perspektiv, eller individualistiskt om man vill. Mycket samtida.
Deltagängets syn på kollektivet är betydligt mer komplext. Först och främst ser romanen kollektivet som en social och politisk förutsättning: ”Kollektivets minnen, grunden för varje kultur. Ingenting kan väl skapa en sådan sammanhållning, så effektivt svetsa ihop människor, som gemensamma upplevelser av våld, skräck, kamp, seger och förlust. /…/ Alla har individuella ingångar, alla kan bidra med sin historia, men det är gemensamt ni har skapat dom. Som ett bisamhälle, så koordinerat, som om ni utgjorde en person.”
Men det är ett bräckligt kollektiv: ”Ni är fångade där mellan framrusande hästar och snutar som kommer från motsatta hållet /…/ Insikten om detta väcker folk ur det lugna kollektiva handlandet, var och en vaknar ur ruset ensam och förvirrad och rusar upp mot tvärgatan. Hästarna är mycket nära nu och det mod och självförtroende som kommer ur kollektivt manifesterad vilja övergår i samma mån i osäkerhet och förtvivlan när ni återgår till att vara individer som var och en får sörja för sin egen räddning. Du tänker på hur dålig du är på att springa”.
Och kollektivet är också farligt om man befinner sig i dess opposition som individ: ”Du har svårt att sova. Att vara inlåst med dessa främlingar. Att vara så fruktansvärt ensam när du måste agera. /…/ Medan dina fiender är ett osynligt kollektiv.”
Det är väldigt lätt att tala om kollektivets vikt. De som gör det tenderar dock att vara de som står bredvid, de som från sin teoretiska utsiktspost betraktar mängden. Vi skribenter till exempel, som inte riktigt får plats för våra egon bland allt folk.
Här är Salka Sandéns vidunderliga debutroman ett tungt dokument inifrån. En milstolpe, som det skulle heta om det handlade om ett album av en manlig musikartist. Deltagänget är en i kärlek skriven förteckning av ett kollektiv som växer upp och splittrats. Men på vägen bränner romanen till och rör vid vänsterns kanske allvarligaste och viktigaste fråga: Hur formerar vi ett gemensamt vi – en gemensam vänster – som tolererar våra individer/våra olika organisationer?
Romanen är tydlig med att det krävs mod att förenas i ett kollektiv för att uppnå något. Men, som redan påpekats, faller det inte Salka Sandén in att skönmåla kollektivet. Det är fan jobbigt att höra ihop, jobbigt att inte resa sig upp och gå när det inte passar, jobbigt att hålla målet för ögonen och ödmjukheten tätt intill både hjärta och hjärna.
Men nog är det jobbigare att veta att Anders Borg råder över vår gemensamma veckopeng.
Ur Salka Sandéns Deltagänget:
”Hästarna är mycket nära nu och det mod och självförtroende som kommer ur kollektivt manifesterad vilja övergår i samma mån i osäkerhet och förtvivlan när ni återgår till att vara individer som var och en får sörja för sin egen räddning. Du tänker på hur dålig du är på att springa”.
