I september röstar jag för första gången. Men trots att jag är aktiv i SSU kommer jag inte att lägga min röst på Socialdemokraterna – utan på Vänsterpartiet.
Det finns en enkel anledning: det går inte att lita på att Socialdemokraterna driver igenom ideologiskt socialdemokratisk politik självmant. För att dra Magdalena Andersson från Elisabeth Thand Ringqvist krävs nu en kraftfull vänster som inte går att ignorera.
Om du är borgerlig väljare men motsätter dig Tidöregeringen så är det strategiskt rimligt att rösta på Centerpartiet. För om Centerpartiet är tillräckligt stort, är det troligt att deras mandat blir nödvändiga för en socialdemokratisk regering, där de då kommer att kräva att få sin agenda på dagordningen.
Magdalena Andersson kan i så fall välja att regera med dem i stället, vilket är ett högst realistiskt scenario. I en sådan regering blir det inget vinstförbud i skolan, ingen arbetstidsförkortning eller någon rättvis skattepolitik, och heller inga billigare hyresrätter. Det blir något annat.
Om du är socialdemokratisk väljare och önskar socialdemokratisk politik, då finns det ett rimligt alternativ: att göra Vänsterpartiet större, så stort att det inte går att genomföra ännu ett januariavtal.
Flera opinionsmätningar, däribland Novus och Verian, konstaterar att det finns en majoritet för ett rödgrönt styre med S, V och MP. Orsaken är tydlig: V och MP växer. Gång på gång har vi fått se hur vänstern stoppat förslag som drivit Sverige från jämlikhet och mer åt ett individualistiskt samhällsklimat. På 90-talet var det strejkrätten. Under 00-talet var det euron. Under corona-pandemin var det marknadshyror och LAS. Detta har varit möjligt eftersom vänsterns mandat krävts för att Socialdemokraterna ska få sitta vid makten, vilket kanske är deras enda riktiga mål. Och med Magdalena Anderssons och Mikael Dambergs senaste utspel om att sikta på samarbeten högerut, blir det viktigare än någonsin att sätta ned foten och visa att det inte är acceptabelt. Jag vågar påstå att högerfalangen i partiet knappast kan kalla sig för socialdemokrater om flörten bort från det kollektiva samhället fortsätter. Vi såg hur det gick för Mette Fredriksen i Danmark när man röker ut den ideologiska biten av rörelsen och står kvar med ett torrt skal.
Jag har personligen en del problem med Vänsterpartiet och dess ledare Nooshi Dadgostar. Partiet har i debatten bidragit till ett bråkigt klimat sedan Jonas Sjöstedt lämnat. Jag tror att många delar min syn.
Men strategiskt sett är det glasklart. Om du är socialdemokratisk väljare och önskar socialdemokratisk politik, då finns det ett rimligt alternativ: att göra Vänsterpartiet större, så stort att det inte går att genomföra ännu ett januariavtal. Då blir det inte slopade skatter, fortsatt vinstjakt eller fler tonårsutvisningar.
Opinionsläget gör mig hoppfull. Om de nuvarande siffrorna håller i sig kan riksdagen få en ren vänstermajoritet för första gången på 20 år. Och det är något varje socialdemokrat borde hoppas på. Då blir det en ideologiskt socialdemokratisk politik.
Med detta scenario utlagt, vill jag understryka att detta bara kan ske om Centerpartiet är tillräckligt litet och Vänsterpartiet är tillräckligt stort. Högern har en ordentlig väljarbas genom SD, M och KD, även om (eller snarare när) Liberalerna åker ur, och Socialdemokraterna ser ut att stå stadigt på omkring 30 procent, om inte mer.
Det är på många sätt ett ideologiskt ödesval för vänstersidan i år. Det kan fortsätta på mitten- eller högerspåret, med en socialdemokrati som kapitulerar inför en mörk kapitalistisk realism, ett januariavtal 2.0.
Eller så kan det bli en nystart med en banbrytande vänstermajoritet som kan åstadkomma stordåd. Jag har gett Socialdemokraterna många chanser att visa sig starka på egen hand. Men situationen kräver att man släpper grupptillhörigheten och sätter ned foten mot utvecklingen. Därför röstar jag V i höst, som sosse.
