Jag hade tänkt skriva en varm, personlig krönika. Den skulle handla om antirasistiska demonstrationer och att de är förknippade med lyckliga minnen hos mig. Jag tänkte skriva om att jag blev uppraggad på min första antirasismdemo i det nydemokratiska nittiotalet, vilket blev inledningen på en lång, komplicerad och underbar kärleksaffär. Jag tänkte skriva om vänner och kamrater jag har gått sida vid sida med, skriva om fler kärlekar, och tänkte kontrastera det mot den allvarsamma orsaken till dessa sammankomster.
En typisk kultursideskrönika.
Textens twist skulle vara att kärlek och vänskap är kanske poängen ändå. Att få vara i gemenskap, att uppgå i något större och mindre ensamt än sig själv. Att vara demokratin när demokratin är bräcklig.
Jag tänkte att texten skulle sluta med en fin stämningsbild från en antirasistisk manifestation i Kärrtorp.
Sedan angrep nazisterna.
Du har läst om det i tidningarna. Om du inte var där. Du vet vad som hände. Att 25 till 30 nazister från Svenska motståndsrörelsen angrep med knallskott, påkar, glasflaskor och kniv. Att bara sex, sju poliser var på plats. Att nazisterna blev bortdrivna efter våldsamt tumult.
Vi drev dem upp i skogen. Vi skanderade ”Inga rasister på våra gator”. Vi var gemenskap. Och jag kan inte tala för någon annan men jag var livrädd. Arg och livrädd.
Högern vid makten tycks oförmögen att ta nazismen och dess våld på allvar. De ser lika goda kålsupare var de än tittar. Och de tittar aldrig på sig själva.
Samma dag som naziattacken kritiserade experter på högerextremism demokratiminister Birgitta Ohlsson. På DN Debatt anklagade de henne för att avideologisera högerextremismen och inte ta dess våldsamma hot på allvar.
Polisens agerande i samband med manifestationen i Kärrtorp kan ses som en grotesk illustration av detta.
Övertydligt illustreras det av en manlig polis som skrek åt antirasisterna, som försökte mota bort angriparna, att de var samma skrot och korn. Han satte alltså likhetstecken mellan att samlas i en laglig manifestation och sedan försvara sig mot en attack – och att urskillningslöst attackera en grupp människor, däribland barnfamiljer och äldre, med uppenbart uppsåt att göra illa.
Det krävs blindhet av en särskild, politiserad sort för att nå en sådan slutsats.