Fraurud säger till Flamman att hennes ambitioner varit att läka såren inom förbundet och att det inte gått så bra som hon hoppats.
– Jag hade kanske för stora ambitioner. Det har blivit en mycket personlig konflikt, som varit svår för många att lämna bakom sig, oavsett vilken sida man hamnat på. Jag vill inte sitta kvar om jag inte lyckats med det uppdraget.
Tove Fraurud säger att det fortfarande rör sig om samma konflikter och bekräftar att stämningen inte är den bästa.
– Det finns ett debattklimat som många är med om att upprätthålla. Det blir fort hårda konflikter och folk går in för att missförstå varandra. Och det får allvarliga konsekvenser: många vågar inte ge sig in i debatten. En av de saker jag lyckats med är att etablera den problemställningen iallafall.
Tror krisen snart går över
En person nära förbundets ledning menar att beslutet att avgå inte är förvånande.
– Hon har inte fått utrymme att jobba med att läka såren, istället har hon mött motstånd.
Men Tove Fraurud tror att förbundets kris kommer att lösa sig och att det snart blir bättre.
– Det finns många nya medlemmar som inte är så insnärjda i konflikterna och vi kommer att få en valrörelse att arbeta enat i.
Konflikten i Ung Vänster utspelades framförallt halvåret inför extrakongressen i april 2004. Ali Esbati avgick som ordförande i januari samma år, och de som beskrivits som en annan fraktion vann striden om ordförandeposten på själva kongressen.
Svårförstådda konflikter
För utomstående var det svårt att förstå vad konflikten före kongressen gick ut på. Bland personer kring ledningen framträder två konfliktpunkter. Dels handlar det om feminismen – om man skall ha genus eller patriarkat som utgångspunkt, och vilken feministisk praktik Ung Vänster skall ha. Dels handlar det om hur konflikterna skall lösas och hur förbundet skall ledas. Bland de som inte stödde hennes kandidatur finns åsikten att hon inte lett förbundet utan intagit en passiv hållning, vilket har försvagat förbundet.
Flera personer har hoppat av från styrelsen och det har lett till att majoriteten skiftat bort från Fraurud. En del menar att hon aldrig blev uppbackad av de som valde henne och att hon fått stå ensam. Men huruvida Fraurud verkligen stått för den ena sidan är inte alla överens om.
En negativ allians
– Tove har aldrig hängt upp sitt mandat på majoritetsförhållanden,hon har jobbat för att ena förbundet och varit en väldigt bra ordförande efter omständigheterna säger Ung Vänsters viceordförande Erik Berg.
Den tidigare ordföranden Ali Esbati säger att det blev ett turbulent resultat av den förra kongressen.
– Det vi varnade för var att det fanns en negativ allians, ett arbete för att få bort den dåvarande förbundsledningen men inget politiskt projekt eller någon organisatorisk sammanhållning att sätta i dess ställe. Kontinuiteten blev sämre.
Många som Flamman talat med är trötta på konflikten. Alla är också överens om att förbundet blivit svagare av det som hänt. Ännu har inte diskussionerna om en efterträdare kommit igång. Valberedningen skall sammanträda efter nomineringsstoppet på söndag. Kongressen hålls den 20-23 oktober i Lidköping och kommer till skillnad från extrakongressen förra året att vara öppen.
Här är hela intervjun med Tove Fraurud
Varför vill du inte ställa om till omval?
– Framförallt av personliga skäl – jag vill göra annat än att hålla på med politik på heltid. När frågan ställdes om jag ville vara ordförande före kongressen hade jag inte tänkt att sitta i en evighet. Frågan dök upp plötsligt, och jag bestämde mig snabbt.
– Men det är klart, det har inte varit världens lättaste period. Det har varit tungt ända sedan EMU-valet. Vänstern har inte återhämtat sig.
Varför då?
– När man är en stor och bred rörelse som Ung vänster är det svårt att hitta enande projekt. EMU-folkomröstningen var en enorm pepp för många. Man fick gå från glädjeyra till vanligt basarbete. Samtidigt fanns det något deprimerande med det hela: vi hade slitit ut oss i månader och ändå var det ingen riktig framgång – vi stoppade en dålig sak, snarare än att vinna. Många som slet ut sig blev besvikna. Det tror jag är en del av förklaringen i alla fall.
Hur har det gått att läka såren efter konflikten i förbundet?
– Inte så bra som jag hoppats. Jag hade nog för stora ambitioner. Det är en mycket personlig konflikt som är svår att lämna oavsett vilken sida man hamnat på. Jag vill inte sitta kvar om jag inte lyckats med det uppdraget.
Vid den förra kongressen talades det mycket om ”skitsnack” och dålig stämning. Finns det kvar?
– Det finns fortfarande ett debattklimat som många är med om att upprätthålla. Det blir fort väldigt hårt. Folk går in för att missförstå varandra. En av mina uppgifter var att göra något åt det eller i alla fall att etablera den problemställningen. Det är ju allvarligt, eftersom konsekvenserna blir att folk inte vågar sig in i debatten, det drabbar speciellt tjejer och nya
medlemmar. Man vill ju ha utgångspunkten att alla är kamrater och en ödmjuk inställning.
Hur har du jobbat med det?
– Det är ju inget problem som man kan skriva en artikel om och så löser det sig. Men jag har också skrivit artiklar om det… Jag tror att det handlar om att föregå med gott exempel – lyssna på människor och uppmuntra dem att debattera. Prata med folk som man tycker beter sig illa personligen.
Är det fortfarande samma uppdelning i förbundet?
– Ja, det kan man nog säga.
Är det en geografisk uppdelning mellan olika distrikt?
– Nej, det handlar om framförallt om folk på förbundsnivån. Sedan finns det ledande personer i distrikt som positionerat sig. Men i de flesta distrikt har folk inte velat ta ställning.
Vilken sida är starkast?
– Det kan jag nog inte svara på.
Avgår du för att du saknat stöd?
– Nej, det är inte skälet. Många har hört av sig och stött mig.
Det finns de som anser att du varit en defensiv och osynlig ordförande utåt. Är det så?
– Jag kan inte ifrågasätta om de tycker så. Men många andra har hört av sig och sagt att jag har varit bra på det utåtriktade – folk som gått med på grund av mig. Det finns många olika uppfattningar. Det är klart att man alltid kan bli bättre med erfarenhet och med tiden. Men jag håller inte med om att jag har varit dålig.
Ditt mest kända tv-framträdande var när du pressades av Janne Josefsson om Kuba…
– Det var nog inte världens bästa. Men som alla vet är det inte lätt att bli intervjuad av Janne Josefsson. Man blir klippt väldigt hårt. Många undrade nog när de såg inslagen, men tyckte att debatten klarade ut saker. För en ny ordförande var det ingen dröm direkt.
Det har ju hänt andra saker under den här perioden: Ung vänster har anklagats för bidragsfusk. Är det därför du avgår?
– Nej, det finns inget sånt samband. Det var jobbigt, men det här handlar om personliga skäl. Det var inget avgörande.
Vad är det du lyckats med under din tid som ordförande?
– Ja…att profilera Ung vänster på ett bra sätt. Skälet till att folk valde mig, en tjej, med en annan stil än Ali, en intellektuell från Handelshögskolan. De valde en tjej med vanlig bakgrund. Jag tror att jag har lyckats bra i media och i förbundet. Jag tror att det har varit bra för många tjejer. Jag har försökt att etablera ett annat sätt att vara ledning, mer resonerande.
Är det där konflikten har funnits, kring sättet att leda förbundet?
– Det är det som debatterats. Det är ju också svårt att diskutera: det handlar om personlighet.
Det är många som tyckt att den här konflikten är obegriplig. Vad handlar den om?
– Ja, det gäller att välja sina ord rätt om det… Delvis är det en personlig konflikt om det som hände på extrakongressen, delvis om ledarstil. Det är inte särskilt lätt att förstå ens när man är mitt i det.
Är det många i vänsterpartiet som har frågat vad det handlar om?
– Faktiskt inte. Jag tror att det har varit viktigt för dem att inte ta ställning, inte lägga sig i.
Har vänsterpartiet agerat i konflikten?
– Nej, partiet har inte tagit ställning alls. Det förhållande vi har mellan ungdomsförbund och parti innebär att man inte lägger sig i.
Har konflikten spridit sig till studentförbundet VSF eller till vänsterpartiet?
– Nej, det tror jag inte.
Men hur kan samma människor undgå att gräla där?
– Ja, säg det…
Tror du att konflikten kommer att lösas inom överskådlig tid, eller kommer det att bli som i SSU, med eviga strider?
– Jag tror att det löser sig. Det är många som inte är inblandade i konflikten och det är många som är trötta på den. De som kommer fram nu är inte alls lika inblandade i konflikten. Det finns många nya som är beredda att gå in och ta ansvar. Sedan har vi ett konkret projekt att ta itu med: valet. Men det beror ju också på vad som händer på kongressen, om det blir bra politiska diskussioner.
Vad är det ni skall diskutera?
– Valplattform och verksamhetsplan… där slås fast vad besluten i principprogrammet skall innebära konkret. Sedan har vi en diskussion i principprogrammet om feministisk teori och praktik. Det blir mycket diskussion. Det kan bli både bra och dåligt.
Vilka ordförandekandidater talas det om nu?
– Ja… valberedningen är som vanligt hemlig… Det är möjligt att det finns nominerade. Men, jag tror att det finns många som kan vara ordförande. Oavsett vem det är behövs mycket stöd, det blir många nya i förbundets ledning. Det är ett generationsskifte som påbörjades redan under förra kongressen.
Vad skall du göra nu?
– Jag ska gå tillbaka och jobba, på Akademibokhandeln.
