Vänsterpartiet har varit ett stödparti i tio år för regeringen. Vad har man lyckats driva igenom?
– Det första och självklara svaret är att vi har lyckats undvika en sämre regering. Vi såg regeringen Bildt och med vilken förödande fart den förmådde förändra välfärdssystemet. Vi har under de här åren lyckats ge 15–20 miljarder mer till kommuner och landsting. Vi har lyckats genomföra det som kallas för skolmiljarderna. Man kallar det Wärnerssonpengar men det var vårt förslag från början. Skolorna får ett statsbidrag som motsvarar sex miljarder kronor per år. Det har i allt väsentlig visserligen bara inneburit att vi har lyckats undvika större nedskärningar.
Finns det inga sådana reformer som inte bara förhindrat förämringar?
– Det finns en del sådana exempel, men det är inom mindre områden. Samarbetet är inte sådant att vi samarbetar om allting. Vi blir inte tillfrågade om varje politisk fråga.
Kritiken mot nedskärningar har funnits inom fackföreningsrörelsen och liknande. Är det inte troligt att s ändå tvingats lyssna till den kritiken?
– På en del punkter är det till och med troligt. Det finns också exempel på frågor där vårt deltagande, enligt min uppfattning, har legitimerat saker som kanske annars inte kunnat genomföras. Om vänsterpartiet inte hade gått med på försämringen av sjukpenningen utan istället valt att kritisera, att protestera, mobilisera den ilska som många kände, då tror jag snarare att det hade varit mycket svårt för s att genomföra ett sådant förslag. Men det finns också politiska skillnader. Det finns en dragkamp inom vårt parti, som handlar om relationen till socialdemokratin där en del menar att vi till nästan vilket pris som helst bör söka samförstånd med socialdemokratin.
Är detta två väldefinierade grupper, eller ett spektrum av åsikter? Hur ser styrkeförhållandena ut?
– Det jag har sett är att det finns EN sådan formaliserad grupp och det är den som presenterat det här uppropet, Väg Val Vänster. I övrigt ser jag inte så skarpa uppdelningar.
Är det en fraktion?
– Nej det är ett för starkt ord tycker jag. Men möten som är hemliga för partiets medlemmar, men som handlar om att formulera partiets politik på ett formaliserat sätt, är en fullkomligt förkastlig arbetsmetod i ett demokratiskt parti. Och inte minst är det förkastligt, i ett parti som vårt, att genom borgerlig media misstänkliggöra partikamrater för att ha den ena eller den andra åsikten. Det tycker jag är ett ganska ynkligt beteende. Jag kommer på alla demokratiska sätt bekämpa den riktning som där företräds, men jag tycker inte om formalistiska grepp. Jag tar hellre en rak och öppen debatt.
Du har kritiserat många av de uppgörelser som vänsterpartiet gjort. Men har du haft några alternativ, till exempel vid våruppgörelsen om sjukförsäkringen?
– Alternativet rent konkret i beslutssituationen, det var att avvisa det bud som då låg. Det politiska alternativet är ju att vi skall vara ett parti som förmår agera också i protest mot regeringspolitiken, bland annat för att riva upp utgiftstaken.
Men utgiftstaken är ju också till för att garantera Sverige lägre räntor för våra utlandslån. Tror du att till exempel barnfamiljer med lån på hus kommer uppskatta en politik som driver upp räntorna?
– Jag menar inte att det måste bli så. Det finns väldigt många mytbildningar om vad som kommer att hända om man utmanar de nyliberala ekonomiska teorierna. Om det är finansmarknaden som sätter gränserna för vilken politik som är möjlig, då måste vi utmana finansmarknaden. Det kan betyda att vi startar en statlig bank som kan föra en räntepolitik för vanligt folk.
Kan du ge något exempel på ett land där en konfrontation med finanskapitalet inte har lett till svåra ekonomiska problem för vanligt folk?
– Har anpassning lett till att man sluppit försämringar? Nej, försämringarna kommer ju ändå. I Frankrike, där man skär ned på pensioner, i Tyskland där sjukförsäkringar slaktas. Antingen kan man lägga sig ned och dö utan kamp, eller kämpa och försöka vinna.
Du har alltså inga exempel på länder liknande Sverige där man lyckats genomföra vänsterpolitik utan svåra ekonomiska problem?
– Jag kan inte se att en motståndsstrategi enligt det mönster jag har beskrivit har genomförts, nej.
Finns det inte en risk att man gör människor besvikna om du säger att det är möjligt att genomföra något – vänsterpolitik i ett land – som visar sig omöjligt?
– Jag tror att det är precis tvärtom. Om man bara diskuterar: är det här möjligt på nationell nivå, om man fortsätter att diskutera frågan teoretiskt DÅ kommer människor att bli besvikna. Då rör man sig på en nivå som människor skiter i, ärligt talat. Men fråga dem som byggde upp arbetarrörelsen för hundra år sedan om problemet var att de lovade för mycket. Det tror jag inte.
Mer konkret dagspolitiskt. I ett läge där vänsterpartiet är ganska svagt som idag, är det inte troligt att vänsterpartiet skulle få ännu mindre inflytande om man ställde sig utanför regeringssamverkan eller ställde mycket högre krav?
– Även om vi hoppar av regeringssamarbetet måste socialdemokraterna hitta partier som stöder deras förslag. Och de kan inte i längden bara samarbeta åt höger.
Vi står idag inför en kris i välfärden enligt många. Kan du ge oss tre konkreta förslag på hur staten skall kunna klara av att finansiera välfärd i framtiden?
– Höjd inkomstskatt över en ny brytpunkt över 60 000 per månad. Om man bara höjde bolagsskatten till EU-nivå skulle det innebära mellan tolv och 15 miljarder till statskassan. Och höjd förmögenhetsskatt. Där håller partistyrelsen på att ta fram förslag.
Men kommer det att räcka?
– Det handlar ju om vi har råd med välfärd överhuvudtaget i så fall. Så länge det finns överflöd i det här landet är det klart att vi har råd.
När man hör dig låter det som du tycker att vänsterpartiet är ett dåligt parti, att det måste förändras i grunden.
– Nej, inte i grunden. I grunden är det ett starkt parti med en bra politik. Men mycket saknas. Det gäller basarbete, förmågan att protestera och mobilisera. Annat handlar om att bygga nytt: att börja ge ut böcker, bryta mediemonopolet. Vi måste också göra upp med en del delar av det nuvarande.
Finns den insikten idag i vänsterpartiet?
– Ja, hos de allra flesta. Möjligen går en skiljelinje gentemot dem som formulerat det här uppropet.
Du är kommunist. Men om man lyssnar till vad du säger är det inte stor skillnad mot socialdemokrater av den gamla sorten. Frågan om det klasslösa samhället är kanske inte aktuell på mycket länge. Så frågan är – finns det något annat skäl att kalla sig kommunist?
– Ja, det finns mycket i den kommunistiska kamptraditionen som jag ser som en förebild. Det finns mycket av hängivenhet i kampen för samhällsförändringar, en kompromisslös inställning till klassamhället.
Har du några förebilder i den historiska kommunistiska rörelsen?
– Nej, det är aldrig namnen som är viktiga. Det är den kollektiva kampen.
Du saknar i stort sett arbetslivserfarenhet. Är inte det ett problem om man anser sig företräda arbetarklassen i riksdagen?
– Jo, det är en brist. Tur att det inte är jag ensam som formulerar politiken i vänsterpartiet.
BAKGRUND KALLE LARSSON
Ålder: 34
Kommer från: Partille utanför Göteborg
Arbetat med: Habiliteringsassistent för förståndshandikappade
Medlem i partiet sedan: 1995
Ledamot av socialförsäkringsutskottet och suppleant i justitieutskottet
Partiförening: Tensta-Rinkeby-Spånga
Senast lästa bok: Arundhati Roy, Den oändliga rättvisans matematik
Politiker jag beundrar: CH Hermansson
Viktigaste framtidsfrågor för vänsterpartiet: Förmå formulera socialistiskt samhällsprojekt
För eller emot…
… programkommitténs förslag till kön och klasstycke: Emot
… prioriteringslistor i vården: Emot
… utträdeskrav ur EU i partiets program: För
… för mycket eller för lite diskussion om makt och ägande: För lite
