Nunnorna delade ut spanska baguetter (bocadillos) till oss. Jag fyllde magen och ryggsäcken. De förklarade för oss att klockan åtta på kvällen låser de portarna till klostret. Vi måste vara hemma tills dess. Men de spanska aktivisterna visade oss hålen i stängslet där vi kunde slinka ut. Varje kväll stängde nunnorna en tom sovsal, varje morgon öppnade de den igen full av aktivister. Ett mirakel. Halleluja. De hjälpte till att plåstra om dem av oss som fått batongslag och gummikulor skjutna på oss. Värst av alla drabbades vängruppen Bocadillos, som tagit namnet från frukostmackorna. Vi var så tacksamma för våra värdar, för på klostrets golv var vi säkra. Ett nunnekloster skulle polisen aldrig storma.

Aktivism och sova på golv hänger samman. Internationella kurser, möten och protester är omöjliga utan de skolor och gymnastiksalar dit vi flockas i tusentals med våra sovsäckar. Det var inte bara billiga interrailkort och lågprisflyg som öppnade Europa för min generation som ett politiskt rum. Det var också möjligheten att kunna sova billigt vart vi än kom. Muren hade nyss fallit, Östeuropa öppnade sig.

Jag tältade på Ecotopias miljöläger utanför Röda armébaser i Estland under Sovjetunionens sista dagar. Sov i nyockuperade hus i Östberlin efter enandet. Övernattade i skolsalar i Prag på tågluffen. Satt nattvakt i övergivna tågstationshus som gjorts om till aktivistbarer när vi blockerade motorvägsbyggen i Pyrenéerna. Fick rum för natten i uppbrutna fabriksbyggnader i Paris med den papperslösa migrantrörelsen Sans papier. Erbjöds sovplats i partilokalens soffa av turkiska halvillegala kommunistgrupper vid Taksimtorget inför sociala forum i Istanbul. Mellanlandade många nätter i punksquattarna i Brixton, på väg till skotska protestläger mot kärnvapen eller regnbågshippieträffar på Irland. Och så alla dessa skolsalar i småstäder över hela Sverige vi bodde i på Fältbiologernas riksårsmöten.

Aktivism och sova på golv hänger samman.

När Isabella Löwengrip och Anna Björklund diskuterar Göteborgskravallerna i sin podd Fint, fult och pengar är det just sovandet i skolsalar de fastnar för. Björklund berättar förbryllat för Löwengrip om Nils Petter Löfstedts dokumentär På Hvitfeldtska bodde vi, som nu går på SVT Play. Om dessa nomadiska unga aktivister som drog från protest till protest och sov i klassrum och gymnastiksalar. Allt verkar så mysigt, att det ens var möjligt att få låna skolor av kommunen. Att fotbollsturneringar, jazzfestivalbesökare eller orienteringsföreningar kunde hyra skolor för övernattning.

”De blir vänner för livet. Barn blir till. De känner att de gör något meningsfullt, vilket var att bränna en amerikansk flagga. Och det verkar jättekul. Det vår generation gjorde var att åka på Way out West, bo på hotell, köpa jättedyr öl, köpa kokain, fota sin outfit och sedan åka hem”, berättar Björklund begeistrad om Hvitfeldtska. ”Skulle vi ens vilja bo i en gympasal?”, svarar Löwengrip. Tanken svindlar.

De missar politiken, greppar inte varför alla reste till EU-protesten i Göteborg. Hvitfeldtskaungdomarna verkar opolitiska. Men de upptäcker något annat. De ser det gemensamma i övernattandet i gympasalarna. Golvet som livsform.

När den italienska filosofen Giorgio Agamben pratar om livsformer (forma-di-vita) försöker han beskriva gemenskaper som inte bygger på identiteter. Han lyfter fram klosterlivet som ett exempel på livsform. Men han hade likaväl kunnat välja dem som sover på golvet i en klostermatsal eller en gymnastiksal. De som samlar sig för en stor protest, möts i motståndet.

Den provisoriska sovsalen brukas för tillfälliga möten mellan ditresta, där identiteterna (var man kommer ifrån, vem man är, hur man beskriver sig själv) inte spelar roll. Alla är där för att göra något tillsammans. Vem man gör det med är underordnat. Kropparnas gemenskap baseras inte på vad de är, utan hur de är det, förklarar Agamben. Hur de är tillsammans, delar ett vara gemensamt. Det är liv som inte går att skilja från sin form. Som fransciskanermunkarna i sitt kloster.

Alla de golv jag har sovit på har lämnat spår. De nattliga samtalen efter en aktion. Delandet av det lilla man har: mat, plåster, vatten, sovsäck, berättelser. Blixtförälskelsen i en främmande. Några jag träffat som blivit mina vänner för livet, andra har jag delat ett intensivt ögonblick med och aldrig mött igen. Blondinbella skulle behöva uppleva det för att förstå.

”Är ens det här möjligt längre”, frågar Löwengrip. Jag hoppas verkligen det, att dagens rörelser kan hitta rum att låna billigt och öppna upp för besökare. Jag hoppas varje ung klimataktivist har golv världen över där deras sovsäckar är välkomna. Att övernatta tillsammans är en bra förutsättning för att kämpa tillsammans. Gemenskapen byggs från golvet och uppåt.