– Jag har aldrig sett så mycket folk här förut, skrattar en förbipasserande kvinna in i sin handsfree.

”Här” är Matdax i Högdalens förortscentrum, vägg i vägg med Tropique (en kiosk med skylt-tillägget ”den exotiska butiken”) och mittemot närlivset Matgrossen, där småbarnsföräldrar står i vårsolen och klämmer på färska grönsaker från lådorna utanför.

Totalt har Matdax tre butiker i södra Stockholm, som ingår i samarbetet Den svenska matrebellen, tillsammans med ett 70-tal matbutiker som gått ihop för att ”utmana de stora blocken i handeln”.

50-åriga Rezan handlar ofta här, trots att hon bor i Huddinge. Hon känner till kampanjen mot livsmedelsjättarna, men kände sig ändå nödgad att svänga förbi Ica bredvid för att komplettera med vissa varor. 

– Men jag märker att det är extra många här nu.

Studenterna Ester och Josefin, som drar en stor kundkorg tillsammans, deltar mer helhjärtat i den bojkott som pågår under vecka 12.

– En av de första grejerna jag kommer ihåg blev sinnessjukt dyr var purjolök, berättar Josefin.

– Det är så gott, jag gör ofta en asiatisk kålsallad på det. Men det gick ju bara inte längre.

Initiativet började som ett Tiktok-klipp, som 47-åriga Annika Morina i Knivsta gjorde i affekt efter att hon märkte att priset på tomatpuré ökat med över 50 procent. I dag har originalvideon hundratusentals visningar, och uppmaningen har spridits till en rörelse över hela landet.

Ester nämner kaffe, paprika och choklad som sina stora prisuppvaknanden. I februari steg chokladpriset med över 9 procent, under den största ökningen av livsmedelspriser på två år, tillsammans med 3,8 procent på alla mejeriprodukter.

– Man slutade bo hemma och insåg verkligen direkt att allt var dyrt så fort mamma slutade handla, säger Ester, som flyttade hemifrån för drygt ett år sedan.

– Vi behöver sänka priserna, och det går, konstaterar Josefin.

– Man vet ju att de som jobbar i matbutikerna, alltså på de höga positionerna, tjänar mycket.

På ett flygblad som delas i en Facebookgrupp för vecka 12-rörelsen, med runt tvåtusen medlemmar, kastar en streckgubbe logotyper i en papperskorg – Ica, Coop, Lidl, Willys, Hemköp och City Gross. De tre sistnämnda ägs sedan 2024 av en och samma koncern – Axfood, matgrenen av den ännu större Axel Johnson-sfären. Tillsammans kontrollerar de fyra företagsblocken 95,8 procent av den svenska dagligvaruhandeln.

En av de första grejerna jag kommer ihåg blev sinnessjukt dyr var purjolök.

”Bojkott av ALLA matbutiker vecka 12 – Nu är det nog! Stå upp för folkets oberoende! Neka matoligarkerna deras profit!”, lyder texten.

”De två åren med skenande matpriser har lyft Axfoodägda Willys och Hemköps försäljningssiffror och resultat”, konstaterade TT redan för ett år sedan. Vd:n Klas Balkow hämtade 2023 hem en total årlig ersättning på nästan 24 miljoner kronor, medan Ica-chefen Nina Jönsson nöjde sig med 18,5 miljoner. 

På Axfoods årsstämma den 19 mars, mitt under bojkottsveckan, planerar bolaget en aktieutdelning på närmare 1,9 miljarder kronor – något fackförbundet Handels räknat ut skulle räcka till nästan 140 000 kronor var per anställd inom koncernen. I höstas släppte facket en rapport som visade att var tredje butiksarbetare tjänar under fattigdomsgränsen.

– Vi börjar se en effekt där det blir ett större samtal om de här företagens roll i det svenska samhället, vinsterna de gör på bekostnad av konsumenternas matpriser, och fördelningen av resurser, säger Niklas Zandén (bilden).

Han är professor i företagsekonomi på Göteborgs universitet, och har forskat på bojkotter. Vecka 12-rörelsen ser han som ganska ovanlig i fältet.

– Man bojkottar en hel bransch, med varor du inte riktigt har något alternativ till. Tre aktörer kontrollerar 90 procent av marknaden, och du kan inte heller spela ut dem mot varandra speciellt bra eftersom de bara är tre, säger han, och lägger till:

– Ska du sluta äta mat, eller skeppa hem varor från Danmark?

Med bristen på andra val i åtanke tycker han också att matjättarnas och näringslivets uppvisade ”rädsla” inför kampanjen är märklig. Lokala Ica-chefer har kallat den ”missriktad” och att ”driva på en hets” som gör att handlarna ses som ”något katten släpat in”. Självaste Jacob Wallenberg, ”näringslivets starke man”, lyfte självmant sin upprördhet över ämnet i en orelaterad intervju på Svenskt Näringslivs Företagardagar, rapporterar DI.

Niklas Zandén kopplar det till att kampanjen just riktar sig mot ett helt system, snarare än en enskild aktör, och beskriver dagens matmarknad som en oligopolstruktur där övervinster är en naturlig konsekvens. 

– Att börja sätta fingret på det blir man mer nervös för, än om enskilda handlare förlorar lite i vinst. När frågan flyttas till det politiska samtalet är företagen inte längre osårbara, som gentemot konsumenterna.

Det är inte bara eldiga flygblad som jämfört matjättarna med oligarker. När myndigheten Konkurrensverket undersökte prisökningarna blev slutsatsen att ”dagligvaruaktörerna har, i varierande grad och på grund av marknadsmakt, kunnat öka vinstmarginalerna genom att tillämpa oligopolistiska prisstrategier mot konsumenterna”.

På många sätt är det här en marknadsliberal protest, att sätta press på företagen med konsumentmakt.

”Att lyssna till bojkotten är att bryta upp matjättarna”, menar Grön Ungdom i en debattartikel i Aftonbladet. Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar är den enda riksdagspartiledare som meddelat att hon personligen bojkottar Ica under vecka 12, något Ica Sveriges vd Erik Lundberg tyckte var ”väldigt tråkigt”. Elisabeth Thand Ringqvist (C) är inte lika positiv till kampanjen när tidningen frågar – men vill ändå ge Konkurrensverket mer makt att granska bolagen. 

– Konkurrens är ju en klassisk högerfråga, även om argumentet här även fungerar från en vänstersida som vill fördela resurser. På många sätt är det här en marknadsliberal protest, att sätta press på företagen med konsumentmakt, menar Niklas Zandén.

Om mer konkurrens faktiskt nödvändigtvis leder till lägre priser tycker han är svårt att säga.

– Men jag har oavsett svårt att se att man vill åt det hållet, om man sitter i ledningen på Axfood, Ica eller Coop. På det sättet är det ett bra hot att vifta med, då företagen kan tycka det är värt att justera sina priser och minska lönsamheten lite för att skydda sitt förtroende, säger Niklas Zandén och fortsätter:

– Man visar att det finns ett ordentligt, folkligt mobiliserat stöd för att agera i frågan. En politisk samsyn gör hotet mer reellt, även om man väl kommer hitta nåt jävla sätt att göra det till en höger-vänster-fråga ändå.

Den motkampanj Ica lanserat under vecka 12, där man profilerar sig som drygt tusen ”fristående, lokala butiker” snarare än en ”matjätte”, menar Niklas Zandén lika gärna kan få motsatt effekt.

– Vissa kanske vet och har förståelse för att den lokala butiken inte går mycket mer än runt, men många Ica-handlare har tjänat väldigt mycket pengar. När du vet precis vilket stort, fint hus din lokala butiksägare bor i blir inte orättvisan lika abstrakt, jämfört med vad styrelsen tjänar, säger han, och fortsätter:

– Det blir svårt att argumentera för att det bara är ekonomin och omvärlden när man köpt ny bil de senaste åren. Det går inte ihop för vanliga människor.

På Ica Bandhagen, en tubstation bort från Högdalens Matdax, fördubblades både årsresultatet och vinstmarginalen mellan 2019 och 2020. 

Den 62-åriga ägaren bor inte i närheten av Bandhagen, utan intill Strandvägen på Östermalm, med utsikt mot Djurgården. Hans Porsche är en cabriolet, senaste årsmodellen 911 GTS, inköpt hösten 2024. Ett stenkast bort mot Stureplan bor ägaren för en annan Ica-butik i Söderort. Han kör också Porsche 911, men en från 80-talet.

En anställd berättar att butikschefen är borta under dagen, och Flammans reporter förtydligar frågan: om han vet var det går att nå själva handlaren, vd:n för butikens ägarbolag.

– Nä, det har jag faktiskt ingen aning om. Han är typ aldrig här.

Flamman har sökt Matdax, Axfood och Ica Bandhagen.

”Sverige arbetar mycket”, konstaterar fackförbundet LO i första delen av sin breda arbetsutredning, som släpptes förra veckan. Sveriges invånare jobbar mer per capita än i nästan alla andra europeiska länder man jämfört med – bland annat Finland, Norge, Tyskland, Italien och Nederländerna.

– Arbetstidens utveckling i Sverige har legat ganska stilla, medan jämförbara länder har gått ned, berättar LO:s chefsekonom Torbjörn Hållö (bilden).