Kultur 04 januari, 2019

Jag tänker inte ”budskap”

Mats Berggren, arbetar- och ungdomsboksförfattare, är aktuell som mottagare till Fackföreningensrörelsens Ivar Lo-pris. Men vad tycker han själv om Ivar Lo Johansson, och hur skiljer sig dagens radikala ungdomsbok från 70-talets?

Grattis till priset! Vad betyder Ivar Lo Johansson för dig?
– Relationen har gått från inspiration till en sorts uppror för att sluta i försoning. Jag började skriva på allvar när jag var sjukskriven från mitt jobb på Scania i Södertälje efter en liten operation. På sjukhuset låg jag och läste Tröskeln, tredje delen i Ivar Los memoarsvit. Det var idealisk läsning för en ung arbetare med skrivardrömmar. I kapitel efter kapitel pumpade han mig med självförtroende. Det var inte bara så att den som hade erfarenheter som mina kunde bli författare – de gav också upphov till den mest betydande litteraturen.
– Några år senare skrev jag en uppkäftig recension av hans bok Till en författare,  där han hade samlat essäer om arbetarlitteraturen. Jag tyckte att han hade fel i många av sina kategoriska uttalanden, som när han jämförde den latinamerikanska romanen med ”indianböcker” och avfärdade humorn som ett konserverande av förtrycket för att den leder till försoning.
– Men ju mer jag läste av hans romaner, desto mer greps och imponerades jag. Jag läste om Till en författare och lade märke till andra sidor, som när han betonar det svårfångade i begreppet realism, att innebörden i det rör sig från en tid till en annan.

I Kommunalarbetaren sa du att priset ett erkännande för barn- och ungdomslitteraturen. Är barn- och ungdomslitteraturen underskattad i arbetarlitteraturens sammanhang?
– Den är underskattad och osynlig i alla vuxenlitterära sammanhang. Betydande författare kan få en rad internationella priser och massor av unga läsare, men när det talas om den svenska litteraturen räknas de inte. Barn- och ungdomsboksförfattare är till exempel nästan aldrig med i Babel i tv.

Finns det något i barn- och ungdomslitteraturen som gör den särskilt lämplig för att förmedla radikala idéer?
– Särskilt ungdomsboksförfattare ligger inte sällan före när det gäller att fånga det som rör sig i samhället, helt enkelt för att vi ofta har kontakt med ungdomar och tidigt upptäcker vad som är på gång.

Vilken barn- och ungdomsbok skulle du säga är radikal i dag?
– Det finns många. Barnfattigdom beskrivs till exempel i både romaner och bilderböcker – som Hemma hos Harald Henriksson av Uje Brandelius och Clara Dackenberg och Veckan före barnbidraget av Elin Johansson och Ellen Ekman. Men dagens böcker presenterar inga lösningar, är inte alls plakatpolitiska på samma sätt som en del av 70-talets barnlitteratur, utan gestaltar i stället problem och överlåter till läsaren att dra slutsatser. Ett lysande exempel är Nina Ivarssons Risulven Risulven, som skildrar den trasiga vänskapen mellan en flykting och en pojke med en missbrukande mamma.
– Hit hör förstås också mina böcker. Jag tänker inte ”budskap”, utan ”undersökning” – jag undersöker hedersvåld (som i Din syster måste dö, 2017 reds. anm) eller hur det kan vara för en ung muslim att bli klämd mellan rasister och islamister. Å andra sidan vilar böckerna naturligtvis på mina värderingar – att jag självklart är hård motståndare mot såväl hedersvåld som rasism och islamism. Men även när boken främst handlar om något annat vill jag göra klassperspektivet närvarande.

 

_____________________________________

Prova Flamman!

Nu kan du få Flamman i en månad helt gratis. Följ länken för mer information.

Fakta

Fackföreningens Ivar Lo-pris är med 125 000 kronor ett av de större litterära priserna i Sverige. Priset, som ska gå till en betydande arbetarförfattare, har utdelats sedan 1986 och tidigare mottagare inkluderar inte bara Ivar Lo Johansson själv men även Maja Ekelöf (1987), Vibeke Olsson (2016) och Sven Olov Karlsson (2018).

Inrikes 03 december, 2024

Banbrytande dom: matbud räknas som anställda

Ett bud från Wolt levererar en påse mat i Norges huvudstad Oslo. Foto: Gorm Kallestad.

En oväntad dom i Kammarrätten ger Arbetsmiljöverket rätt mot gigbolaget Wolt. Nu måste företaget räkna sina frilansande matbud som anställda – och ta ansvar för deras arbetsmiljö.

Snart kan Sveriges cyklande pizzabud räknas som anställda. Åtminstone de som arbetar för gigföretaget Wolt, som i dag förlorade mot Arbetsmiljöverket i Kammarrätten. Enligt domen ska bolagets matbud i vissa fall ”betraktas som arbetstagare hos bolaget”.

– I tidigare fall har man ansett att de här arbetarna varit så pass självständiga så att de inte var arbetstagare. I vart fall har Arbetsmiljöverket inte ansetts ha ansvar, säger Annamaria Westregård (bilden), docent i handelsrätt vid Lunds universitet.

– Här anser de uppenbarligen att f-skattarna ska ses som arbetstagare enligt arbetsrätten, fortsätter hon.

För ett år sedan pågick hårda tvister mellan Arbetsmiljöverket och flera budbolag inom gigekonomin. Företagen, vars arbetskraft anlitas via app-plattformar som Wolt, Bolt och Foodora, ansåg inte att de skulle räknas som arbetsgivare. Därmed skulle arbetarna inte heller ses som anställda, utan som självständiga underleverantörer. 

Arbetsmiljöverket höll inte med, och hotade bolagen med böter om de inte förbättrade gigarbetarnas arbetsmiljö. 2023 dömde förvaltningsrätten i Göteborg till gigbolaget Wolts fördel – företaget ansågs inte styra och ansvara för arbetarna ”annat än i begränsad omfattning”, och ”kan därmed inte åläggas ett arbetsmiljöansvar som arbetsgivare”. 

Den nya domen kan ses som en helomvändning, där Arbetsmiljöverket får rätt. Richard Lindeen (bilden), vice vd för Wolt Sverige, beskriver domslutet som överraskande.

”Det här var ett väldigt oväntat besked som dessutom går emot vad samma domstol beslutat i tidigare fall, senast för några veckor sedan gällande Bolt”, skriver han i ett mejl till Flamman.

”Vi behöver därför noggrant analysera domen innan vi fattar beslut om nästa steg”, fortsätter han.

Även Pontus Blüme (bilden), som forskar om plattformsföretag och är medlem i organisationen Gigwatch, säger att han blev förvånad över domen.

– De som berörs motsvarar ungefär 40 procent av Wolts arbetskraft. Resterande del är placerade under bulvanföretaget Invoicery Business. Även där påverkar domen, genom att indirekt omklassificera Invoicery Business till ett bemanningsföretag, säger han till Flamman.

– Därmed anser de att Wolt har ett arbetsmiljöansvar för personalen i egenskap av inhyrare, konstaterar han, och jämför med hur en fabrik ansvarar för även den inhyrda personalens arbetsmiljö.

Kammarrätten menar visserligen att vissa saker pekar på att de egna företagarna faktiskt är självständiga, så som Wolt menar. De använder sina egna fordon och utrustning, får utföra uppdrag åt konkurrerande gigbolag, och kan jobba åt Wolt i exempelvis Foodoras arbetskläder. 

Samtidigt erbjuder företaget utbildning, och att arbetarna hela tiden måste jobba efter instruktioner från bolagets egna algoritmer ”innebär att Wolt utövar ledning och kontroll över kurirerna”. Detta gör att kammarrätten, tvärtemot tidigare dom, anser ”att de kurirer som har F-skattsedel är så osjälvständiga i förhållande till Wolt att de ska betraktas som arbetstagare hos bolaget.” De som är anställda av personalbolaget ska i stället betraktas som inhyrd personal.

Enligt Annamaria Westregård stärker domen positionen för de gigarbetare som vill ses som anställda.

– Det gör det i arbetsmiljölagens mening. Och nu när plattformsdirektivet kommer tror jag att fler gigarbetare kommer betraktas som arbetstagare. Samtidigt kan plattformarna ändra sin modell, så att buden faller tillbaka till att räknas som egenföretagare. Det är ett svårfångat begrepp. Det rör sig hela tiden, säger hon.

Läs mer

Richard Lindeen menar att det är för tidigt att spekulera i vilken betydelse domen kan ha för bolagets konkurrenter, eller för branschen i stort. Senast den 3 mars 2025 ska dock Wolt ha vidtagit de åtgärder som myndigheten föreslagit. Det handlar bland annat om att undersöka de ”fysiska, organisatoriska och sociala” arbetsvillkoren, och utvärdera riskerna för ohälsa och olycksfall på jobbet. 

– Troligtvis kommer Wolt nu att flytta alla till Invoicery Business, säger Pontus Blüme.

– Det förändrar ingenting för företaget egentligen. Det är varken billigare eller dyrare.

Annamaria Westregård säger att hon inte blir överraskad om frågan återvänder till domstolen igen.

– Nu kommer de säkert överklaga domen, det skulle inte förvåna mig. Och det är bra, för man vill veta från högsta förvaltningsdomstolen hur de egentligen ska se på det här.

Kultur 03 december, 2024

Lagens portade änglar

Den kvinnliga advokaten är en klyscha, ändå har de svårt att stiga i yrket. Foto: Goldwyn Mayer.

Det räcker inte att konstatera att det var värre förr. Fanny Åström saknar politisk hetta i ny historisk översikt över kvinnor inom juridik.

Kvinnliga jurister är i dag en självklarhet – närmast en stereotyp. I Legally Blonde visar en glamourös Reese Witherspoon på kvinnlighetens kraft när hon använder sina kunskaper om hårpermanent för att sticka hål på ett vittnesmål. Kim Kardashians juridikstudier vi kan följa i realtid i hennes egen show.

De kvinnliga juristernas intåg i populärkulturen speglas på dagens svenska juristutbildningar där är så många som 60 procent av studenterna i dag kvinnor. Så har det förstås inte alltid sett ut, vilket rättshistorikern Elsa Trolle Önnerfors belyser i sin bok Besvärliga fruntimmer (Historisk media, 2024).

Boken börjar för nästan exakt 150 år sedan, då möjligheten öppnades för kvinnor att ta examen i juridik i Sverige. Först ut var Elsa Eschelsson som studerade vid Uppsala universitet. Trots att hon disputerade och vikarierade för professor Ernst Trygger, nekades hon fast tjänst som professor. Orsak: fel kön. Situationen var typisk för tiden: utbilda dig, javisst! Vill du utöva ditt yrke? Stick!

Tidsspannet är ambitiöst. Önnerfors börjar i slutet av 1800-talet och slutar vid 1960- och 70-tal, där hon tar upp flera kvinnor som lever än i dag.

Vi får även lära känna advokatsamfundets första kvinnliga ledamot, Eva Andén. Efter examen 1912 engagerade hon sig i frågor som rörde äktenskap och barnrättmännen gynnades. En av hennes klienter var den unga Astrid Lindgren som behövde hjälp med sitt utomäktenskapliga barn.

Det fanns även representanter för ytterhögern. Hilma Hansegård var inte bara jurist utan kandiderade även för nazistpartiet Nationalsocialistiska arbetarepartiet i riksdagsvalet 1936.

Kvinnorna placeras noga in i sitt historiska sammanhang, vilket ofta är mer intressant än kvinnorna själva. Deras hinder var många, som att gifta kvinnor inte hade rätt att företräda klienter. Ett annat handlade om kvinnors rätt att inneha statliga ämbeten. Särskilt hårt var motståndet inom domaryrket. Först 1925, ett halvt sekel efter att kvinnor fick rätt att studera till jurist, accepterades de som domare. Även då var de underkastade särskilda krav som männen slapp undan. En av de få framkomliga vägarna återfanns, inte helt oväntat, inom familjerätt. Där kom många av dem att påverka lagstiftningen.

Tyvärr är beskrivningarna av både kvinnorna och de historiska skeendena för ytliga för att väcka intresse. Trots att andelen kvinnliga jurister på utbildningarna skåpar ut killarna är de fortfarande underrepresenterade på högre befattningar och som delägare av firmor, men Önnerfors (bilden) egen analys av detta lyser med sin frånvaro. För mig framstår det som osannolikt att någon som ägnat så mycket tid åt att studera kvinnliga jurister och rättshistoria inte skulle ha något att säga om kvinnors fortsatt dåliga ställning inom yrkeskåren. Tror hon verkligen att det bara handlar om att kvinnor ska ”komma ikapp”?

För egen del tänker jag att det handlar om att makten hela tiden flyttar ifrån kvinnorna. Det är ju inte bara i juristyrket som kvinnor är överrepresenterade på utbildningar, men blir färre ju längre upp i hierarkin de kommer. Historiskt har män alltid skapat nya vägar i takt med att kvinnor erövrar de gamla, och så även nu. I takt med att fler kvinnor studerar på universitet så tappar utbildningarna i värde.

Läs mer

Jag vill inte förminska de framsteg som gjorts, men när man betraktar historiska landvinningar såsom kvinnors plats på universitetet, bör man även studera universitetets plats i samhället. Någon sådan ansats finns dock inte i boken. I stället konstaterar Önnerfors lamt att kvinnliga jurister trots allt har en kort historia och att sådant vi tar för givet i dag inte varit självklarheter särskilt länge. Det verkar som att hon tycker att vi borde vara nöjda med det vi har och fortsätta hoppas att tiden gör sitt för att nå hela vägen fram.

Inrikes/Kommentar 03 december, 2024

Liberalernas partiledare Johan Pehrson (L) och Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch (KD) lyssnar på partiledardebatten i riksdagens kammare. Foto: Claudio Bresciani / TT.

Sommar. Små fötter skuttar fram genom gröngula grässtrån. Solstrålar. Skratt. Klick. Kall metall. Ett steg till. Sedan finns hon inte längre. Hon bor i Gaza, Ukraina eller Bosnien. Eller kanske snart i Sverige?

Alla som någon gång spelat Call of Duty eller Battlefield vet vad en landmina är. Men i spelen är det enkelt. Bara fiendens minor är farliga att trampa på. I den riktiga världen fungerar det inte så. Fiender, allierade eller barn – minan diskriminerar inte. Den detonerar.

Landminor är förbjudna enligt Ottawakonventionen, ett FN-fördrag som Sverige tillsammans med 163 andra länder skrev under 1997. Ändå vill Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna nu öppna för att bryta mot det och införa landminor i Sverige. De kallar det för en ”hemförsäkring”. Jag vill inte ha några minor i mitt hem.

Första gången jag besökte Bosniens huvudstad Sarajevo var 2021. Jag tog skidliften till toppen av berget Trebević, där vinter-OS hölls 1984. När facklan tändes hade ingen kunnat tro att samma berg skulle förvandlas till en frontlinje mindre än tio år senare.

Skidliftens vaktmästare blev krigets första offer, och kort därefter täcktes berget av minor. Liften återinvigdes ett par år före mitt besök. Innan dess var berget för farligt att beträda. På andra håll i Bosnien finns det fortfarande gott om minor kvar. Totalt cirka 79 000 stycken.

Vissa skulle anse att politiker som vill placera ut minor i sitt eget land är sitt folks värsta fiende.

Kort efter KD och SD:s uttalande om minor och klusterbomber skickades en rättelse ut, där partierna påpekade att de menade ”truppminor” och inte ”landminor”. Skillnaden? Truppminor är landminor som specifikt utformats för att skada eller döda människor, till skillnad från fordonsminor.

Jag vill såklart inte tro att KD eller SD medvetet tänker utsätta barn eller andra civila svenskar för fara i efterdyningarna av ett potentiellt krig. Men det är svårt att inte grubbla över varför de båda partierna, utöver minor, också vill ”se över” förbudet mot så kallade klustervapen. Alltså vapen som öppnas i luften och sprider ut hundratals mindre bomber över ett stort område. 2021 var 97 procent av offren för klustervapen civila. Två tredjedelar var barn.

Åtminstone står Tidöpartierna inte enade i frågan. Enligt Moderaternas gruppledare pågår det ingen process i Moderaterna för att ompröva synen på truppminor och klusterbomber. ”Sverige står bakom Ottawa-konventionen och klusterkonventionen”, skriver han till Ekot. Liberalerna avböjer däremot helt att kommentera frågan om landminor och klusterbomber.

Johan Pehrsons parti är en del av regeringen. Förtjänar hans väljare inte ett ställningstagande? Vill han också att Sverige ska införa vapen som inte gör skillnad på soldater och barn?

”Landminor hör inte hemma i något civiliserat samhälle”, sade Kofi Annan i 2006. Han har genom åren varit en av de främsta förespråkarna av Ottawakonventionen. I FN:s löpande uppföljning av konventionen har ett konkret mål varit ”En minfri värld till 2025”. Det ser inte direkt ut att bli verklighet. I världens mest minerade land, Ukraina, finns det över 2 miljoner minor. Enligt beräkningar skulle det ta 757 år att rensa bort alla minor från landet.

Vissa skulle anse att politiker som vill placera ut minor i sitt eget land är sitt folks värsta fiende. Barnet som leker i gräset och råkar trampa på en landmina finns på riktigt. Någon dör eller lemlästas av en landmina nästan varje timme, enligt Svenska FN-förbundet. Drygt hälften av dem är barn.

Kanske borde politikerna driva på för att plocka bort landminor, inte lägga ut nya? Johan Pehrsons tystnad är öronbedövande.

Ledare 03 december, 2024

Läskrisen är en klassfråga

Svenska skolbarn blir allt sämre på att läsa. Foto: Christine Olsson/TT.

Vart fjärde svensk femtonåring räknas i dag som analfabet. Bakom finns ett friskolesystem som havererat.

Kuddrummet på Tegnérskolan i Örebro. Jag har börjat i förskoleklass och en Mamma Mu-bok ligger slängd bland kuddarna. Jag börjar bläddra men bokstäverna rinner ihop till en soppa.

Två klasskamrater plockar upp boken och läser högt för mig. Jag förstår att de vill hjälpa till, men känner bara skam. De kan läsa, det kan inte jag.

Det gör ont i mig när jag i dag läser om den svenska skolans läskris. Jag vet precis hur det känns att sakna språket. Och jag är tyvärr inte ensam: enligt den internationella mätningen Pirls klassas en femtedel av de svenska tioåringarnas läsförmåga som låg eller under låg nivå.

SVT rapporterade nyligen att nästan 62 000 niondeklassare har fått underkänt på de nationella provens läsförståelse sedan 2014. I den senaste Pisa-mätningen från 2022 klarar bara var fjärde 15-åring av läsdelen. Det innebär att 25 000 elever varje år går ut skolan utan att kunna läsa ordentligt.

Det kallas funktionell analfabetism. Rent tekniskt kan man kan läsa, men man förstår inte vad man läser. Att läget är så dystert är svårt att ta in.

Läskrisen når i dag ända in i de högre utbildningarna. Sydsvenskan (11/11) larmar om skånska toppstudenter som inte ”orkar läsa böcker eller ens längre texter. Elisabeth Friis, lektor i litteraturvetenskap vid Lunds universitet, sammanfattar inställningen som: ”Jag kan inget, jag vet inget, please help me.”

För 20 år sedan, när jag själv var 15, hörde de svenska eleverna till de bästa läsarna i världen. Någonting har gått riktigt illa.

När den låga läskunnigheten upptäcks i de senare årskurserna finns varken tid eller resurser för att reparera skadan.

Det finns många faktorer som bidragit till den negativa utvecklingen. Men ett oroande fenomen som bland annat SVT (28/11) rapporterat om är att skolor nu anpassar undervisningen till att så många elever inte kan läsa. När den låga läskunnigheten upptäcks i de senare årskurserna finns varken tid eller resurser för att reparera skadan. Det är snabbare och billigare att förenkla undervisningen så att eleverna kan hänga med.

Texter sammanfattas i powerpoint-bilder, prov görs muntligt och eleverna får lyssna på inlästa läroböcker. ”Lyssneläsning”, ett verktyg utvecklat för barn med svår dyslexi, breder nu ut sig i den svenska skolan.

– Vi är nere på något slags tiktokifiering av läsning: Man läser bara korta rubriker och sammanfattningar. Vi har fasat ut böcker och texter, då kan man ju undra vad vi sysslar med i skolan?, säger högstadieläraren Fredrik Sandström uppgivet till SVT.

I Svenska Dagbladet (25/11) beskriver specialpedagogen Malena Larssen hur hon upplever att systemet med marknadsskola och skolpeng bidrar till utvecklingen. Föräldrar beter sig som kunder och kräver att skolan ska underlätta för just deras barn. Ängsliga skolledningar räds att elever ska byta skola eller att för dåliga betyg ska ge skolan dåligt rykte.

Hon vittnar om en gymnasieskola där lärarna inte fick berätta om elevernas svaga läskunnighet. Varken elever eller föräldrar informerades av rädsla för att de starkare eleverna skulle välja en annan skola.
Vi har alltså byggt ett skolsystem som inte klarar av att lära barnen läsa. Rika föräldrar har råd med privatlärare vid sidan av, så de som drabbas värst är barn från resurssvaga miljöer. Konsekvenserna är förödande, både för individen och samhället.

Läs mer

Jag var tre år gammal när kriget i Bosnien bröt ut och jag fyllde fem när vi kom till Sverige. Trots att jag under lågstadiet kom ikapp mina klasskamrater med läsningen och språket så satte sig de tidiga bristerna på självförtroendet.

Men jag gick tack och lov i en mycket mer sammanhållen skola, som kunde hjälpa mig att komma ikapp. I dagens skola hade risken varit stor att jag hade varit en av de många ungdomar som nu går in i vuxenlivet som funktionella analfabeter – och som måste kämpa sig igenom till och med en Mamma Mu-bok.

Inrikes 02 december, 2024

55-åring döms efter hängningshot mot vänsterredaktörer

Domen meddelades i Södertörns tingsrätt den 2 december 2024. Foto: Oscar Olsson/TT.

Chefredaktörerna för Flamman och Dagens ETC hotades med hängning i samband med rapporteringen om Palestina. Nu döms gärningsmannen till skadestånd och dagsböter.

– Det känns skönt, säger Flammans chefredaktör Leonidas Aretakis efter att en 55-årig man dömts för olaga hot mot honom och Andreas Gustavsson, chefredaktör på Dagens ETC.

– Domen visar att det faktiskt finns en bortre gräns för vad man kan skriva till varandra på nätet. Syftet var uppenbarligen inte bara att hota oss fysiskt, utan att tysta ned vår journalistik. Därför välkomnar jag domstolens beslut.

Det var i oktober förra året som de två chefredaktörerna valde att lämna in en anmälan om olaga hot. Den i dag dömde mannen hade skrivit ett inlägg på X där han menade att de båda borde ”hängas i enlighet med Nürnbergprinciperna”, precis som ”alla som varit inblandade i Israelkramandet och attackerna mot Gaza”.

– Man ska givetvis tåla mycket som publicist, och jag är rätt härdad av den brutala tonen i sociala medier. Men det här är faktiskt det grövsta jag har läst, då det både var så våldsamt, och så direkt riktat till oss personligen, säger Leonidas Aretakis.

Inlägget hänvisar till att även ”en journalist” avrättades under Nürnbergrättegångarna efter andra världskriget. Enligt mannens offentliga försvarare Linus Gardell är den som åsyftas Julius Streicher, grundare och utgivare av den antisemitiska tidningen Der Stürmer, som var ett viktigt propagandaorgan för den tyska nazistregimen. Streicher dömdes till döden för brott mot mänskligheten, och hängdes natten till den 16 oktober 1946.

Det här är faktiskt det grövsta jag har läst, då det både var så våldsamt.

I dag dömdes den anmälde mannen till skadestånd för olaga hot vid Södertörns tingsrätt, och ska nu betala ett skadestånd på 8 000 kronor till vardera av redaktörerna. Då hotet riktar sig mot journalister med hänvisning till deras yrkesutövning ligger straffet på fängelseskalan, men den anklagade är sedan tidigare ostraffad, och döms därför till en villkorlig dom och 40 dagsböter på sammanlagt 7 600 kronor.

Den dömde menade själv att inlägget inte var personligt riktat mot de båda chefredaktörerna, utan att det snarare var en allmän kommentar om mediernas ansvar.  Att han taggat både Leonidas Aretakis och Andreas Gustavssons konton i inlägget ses dock som ett tydligt tecken på att det rört sig om ett riktat meddelande. Tingsrätten anser att hotet var tillräckligt för att männen ska ha kunnat uppleva ”allvarlig rädsla för sin personliga säkerhet.”

Läs mer

Under rättegången uppgav mannen att hänvisningen till Nürnbergrättegångarna visar att han syftar på en fredlig rättsprocess, och att han inte förstått att taggningarna innebar att chefredaktörerna skulle få en notis om inlägget, då ”han inte är så bra på X”.

Innan inlägget hade chefredaktörerna skrivit två ledare var om kriget, ”Det finns inga ursäkter för våld mot civila” och ”Regeringen blundar för fördrivningen i Gaza” i Flamman, och ”Hamas terror är palestiniernas värsta fiende” samt ”Är jag sionist för att jag kallar terror för terror” i Dagens ETC.

– Med tanke på Israels grova krigsförbrytelser hoppas jag att vi till vänster kan fokusera energin mot våra motståndare, i stället för mot varandra, säger Leonidas Aretakis.

Flamman har sökt Andreas Gustavsson.

Veckobrev 29 november, 2024

Varför har svenskarna slutat ligga?

Kärlek i luften mellan två snidade träfåglar. Foto: Janerik Henriksson/TT.

Vilken är den sämsta dejt du varit på?

Jag tänkte ställa frågan på samtalet ”Kärleken & kapitalet” på Socforum på ABF-huset i morgon, och det vore roligt att kunna läsa upp några dråpliga exempel. Så skicka gärna ett mejl om du har en kul anekdot!

Med mig i panelen har jag Aftonbladets tidigare kulturchef Åsa Linderborg, författaren Lyra Ekström Lindbäck, och Minna Höggren – som precis bokdebuterat med Kärleksgapet. Samtalet äger rum klockan 12 i Zäta.

Varför prata om kärlek på ett socialistiskt forum?

Först och främst för att det är roligt.

Men det är också på allvar. Det har aldrig fötts så få barn per kvinna, allt färre gifter sig, och sexdebuten går upp i åldrarna. Svenskar ligger knappt tre gånger per månad, mot det globala snittet på fem.

Trots att kärleken bara är ett mobilsvajp bort verkar vi ha allt svårare att få till det. Romantiken är också en klassfråga, där i synnerhet arbetarmän har fått allt svårare att bilda familj. Kanske kan man tala om en ny ”kris i befolkningsfrågan”. Men problemet är förstås inte främst demografiskt, utan känslomässigt – många har helt enkelt svårt att hitta kärlek.

Beror det på bostadsbrist och ekonomisk ångest, eller är problemen existentiella – gemensamma för alla folk? Är våra ideal om parkärlek alltför individualistiska, och skulle kärleken blomstra i ett socialistiskt samhälle?

För att gräva djupare i de här frågorna har vi också bett några författare att skriva om kärlek i veckans nummer, och det fina omslaget är målat av Sofia Andersson. (Teckna en prenumeration nu.)

Befolkningsfrågan diskuteras friskt i den konservativa rörelsen, och vi har faktiskt ett samtal även om det. Klockan 17 ska Jacob Lundberg prata med Mathias Wåg, Anna Björklund och Lisa Pelling på temat ”För Sverige – i Tidö”. Varför lockas så många av konservativa idéer, och har vänstern något att lära?

Välkomna till ABF-huset ni som bor i Stockholm, och för er andra kommer samtalen på stora scenen att strömmas på Facebook. Läs hela programmet här.

Ledare 29 november, 2024

Priset på mjölpåsen kan sänka Kristersson

Varuhandeln har blivit skådeplats för en utdragen kamp mellan producenter, konsumenter och mellanhänder. Foto: Janerik Henriksson/TT.

För ett halvt sekel sedan visade högern att kriser kan användas för att förändra samhället. Nu är det vänsterns tur – men det kräver kreativitet och mod.

En av de mer groteska sakerna jag har läst under inflationskrisen handlade om en bonde. Han hade gått till sin lokala Ica och sett att det mjöl han själv hade producerat kostade sju kronor mer än tidigare. En ökning på drygt 20 procent, trots att han inte hade höjt priset alls. Till TT sade han: ”Debatten är hög i dag om inflationen och oskäliga prishöjningar i butiker. Det här är ett typexempel på vem som tar pengarna.”

Ja, inte har småproducenterna och konsumenterna haft det lätt de senaste dryga två åren. Desto roligare har tiden varit för mellanhänder som matvarukedjor, banker och elhandelsbolag. Just de som har en ställning där de kan höja priserna utan att vi andra har något val. Bonden måste sälja sitt mjöl, kunden måste köpa sin mat. Båda måste betala lån och elräkningar. Just därför kan de stora företagen höja priserna så mycket.

Sedan valresultatet blev färdigt i USA har kommentarerna efteråt pekat mot att inflationen fällde Demokraterna. Vänsterekonomen Isabella Weber beskriver till och med inflationen som ett hot mot demokratin (The New York Times, 12/11). Grovhuggna slutsatser har också dragits om att det är omöjligt att vara vänster i en inflationskris. Men stämmer det?

Snarare verkar inflationen svår att vända till en framgång oavsett vem som styr. Kanske hade Socialdemokraterna kunnat förhindra maktskiftet 2022 om den dåvarande regeringen hade gjort mer åt prisökningarna. Ett tak på elpriset tidigt under 2022 likt det Spanien införde hade kunnat minska bördan av de skyhöga elräkningarna. Riksbankens exceptionellt snabba räntehöjningar hade inte behövt få en så dramatisk bana. Men ett elpristak verkar aldrig ha varit aktuellt. Och ingen vet förstås om det hade gjort skillnad för valresultatet.

Det är lätt att kritisera företagens vinster, men det är svårt att göra något åt dem.

På samma sätt är det troligt att Elisabeth Svantessons icke-existerande inflationsbekämpning är ett sänke för regeringen. Den har gömt sig bakom Riksbanken och tar nu ära för att ha löst en kris som har gjort många mycket fattigare.

Samtidigt är frågan om inte vänsterns kritik mot matjättarna, bankerna och elbolagen har fallit platt. Joe Bidens stab skrev dag ut och dag in på sociala medier om hur presidenten tog sig an inflationen genom att utmana storbolag. Det hjälpte ändå inte, eftersom centralbanken hela tiden höjde räntorna.

Inflation måste bekämpas innan den får fart. Tillfälliga pristak på strategiska varor som el är därför en bra idé, då det minskar incitamenten för företag att höja priserna för att kompensera för sina egna kostnader.

I stället för att minska amorteringskravet, som regeringens utredare föreslog häromveckan, kan en ny modell för räntor på bolån införas. I Danmark kan ett bolån ha en fast ränta över 30 år. Det fungerar som en obligation där räntan löper ut efter en viss tid. Hushållen vet vad de betalar och slipper onödiga överraskningar. Om det dessutom kombineras med en bankskatt kan banksektorn få en mindre framträdande roll i den svenska ekonomin. Det är bra för att minska risken för framtida finanskriser.

Läs mer

Det går att vända kriser till en hävstång för politisk förändring. Det förstod högern, som använde 1970-talets inflationskriser för att rita om den politiska kartan i högerns favör. Men det kräver kreativitet och mod.

För att nå dit måste vänstern först göra upp med sitt inflationsdilemma. Det är lätt att kritisera företagens vinster, men det är svårt att göra något åt dem. Det behövs mer genomgripande förändringar av hur inflationsbekämpning bedrivs. En sak är i alla fall klar: skulle det bli en inflationschock till och det sitter en rödgrön regering vid makten får misstagen från 2022 inte upprepas.

Essä 29 november, 2024

Kärleksgatan

Sara-Vide Ericson, ”The Final Curtain”, 2024, olja och pigment på pannå (beskuren).

Jag hade samlat på mig för mycket grejer och behövde flytta till något större än min enrummare. Efter en tids trålande på nätet fick jag napp på en tvåa utanför tullarna. Jag tyckte om den. Det fanns balkong, badkar och plats för bokhyllor. Köket var litet men när man stod och diskade behövde man bara vända huvudet några grader till vänster så kunde man se ned på gatan.

Själva huset låg på en adress jag bara hade besökt när jag jobbade som brevbärare. På en lunchpaus hade en äldre brevbärare en gång skämtat om att gatan kallades för ”kärleksgatan”. Den sträckte sig från en tvärbanestation och bort till en kulle, där några höghus hade placerats. Sedan böjde sig vägen och blev till en annan gata med ett helt annat namn.

I huset var jag den enda mannen. Jag bestämde mig för att passa på att lägga mig till med några nya vanor och började prenumerera på papperstidningen igen. Jag laddade ned några dejtingappar på telefonen, och gick på några dejter. Den mest avvikande var på en sorts hoppklubb vid ett stort köpcentrum. Det fanns ett stort antal olika studsmattor och hoppbrädor. Man blev andfådd, men det var kul. En kväll när jag tittade på nyheterna hörde jag av mig till mitt ex och berättade att jag hade flyttat till en ny adress. Några dagar senare kom hon över och vi åt lite mat tillsammans. Pasta med pesto.

Massagesalongen och männen som gick ned till den, alla dessa män och alla dessa begär, hade tagit över våra liv fullständigt.

Ganska snabbt var jag tvåsam igen. Även fast ordet ”tvåsam” är en term som man ska akta sig för att använda, vilket de sade i ett språkprogram på radion. På andra sidan gatan låg en massagesalong som jag och min sambo började misstänka fungerade som en sorts bordell.

Vi åkte in till en av de gamla fotobutikerna som fortfarande fanns kvar och köpte en rejäl fågelskådarkikare, sedan handlade vi thaimat och åkte hem och packade upp vår nya utrustning. Vi åt sötsur tofu som hade wokats med lime och tjocka äggnudlar och började titta ut ur köksfönstret, ned på gatan. En limegrön Peugeot parkerade och ut steg en man som stirrade ned i sin mobilskärm. Vi började föra noteringar över vilka män som gick ned för de små trapporna till massagesalongen och hur de såg ut. Hur de rörde sig. Vilken samhällsklass de kunde tänkas tillhöra.

Männen som gick till massagen upptog allt mer av vår tid. Min sambo blev mer investerad i det hela än vad jag var, hon började sjukskriva sig från jobbet för att sitta i köket och titta ned på männen som besökte massagesalongen. Tänk om de faktiskt bara ville ha massage, och inte gick in dit för att köpa något annat?

Vi diskuterade skillnaderna på massage och sex. Var drog man egentligen gränsen? Min sambo tyckte att jag var naiv och korkad när jag sade att en fotmassage aldrig kunde vara en sexuell handling. Vi blev allt oftare osams, min sambo tyckte att vi skulle sälja materialet som vi hade samlat in och köpa en resa till Maldiverna för pengarna, men jag tyckte att vi skulle spela in en dokumentär.

Läs mer

Jag började fundera på om min sambo tyckte det var fel av mig att inte engagera mig i organisationer för kvinnors rättigheter. Tyckte hon att jag var slapp som bara gick till mitt jobb och kom hem på kvällen och hjälpte henne med middagen, medan hon satt och tittade ut genom fönstret? Det hade bildats en spricka mellan oss som bara skulle bli värre.

Massagesalongen och männen som gick ned till den, alla dessa män och alla dessa begär, hade tagit över våra liv fullständigt. Jag sade till min chef att jag kunde ta fler arbetsuppgifter. Jag började arbeta på 110 procent och på helgerna åkte jag in till kasinot. Jag aktiverade också mitt konto på lägenhetsbytarsidan igen och började se mig om efter ett nytt boende. Jag började gå på visningar i olika stadsdelar, ibland följde min sambo med, när hon hade tröttnat på att sitta i köket och speja. Ibland var hon så fokuserad på sitt spejande att jag fick tvinga i henne lite mat.

Efter en tid hittade jag en lägenhet några tvärbanestationer bort, i ett område där det låg en indisk restaurang och ett litet gym. Lägenheten var mer dunkel och jag saknade mitt gamla badkar. Men det var skönt att lämna Kärleksgatan.

Inrikes 29 november, 2024

Lärare hoppas på storstrejk: ”Nått vägs ände”

Sveriges Lärare manifesterade i juni 2023 på Stortorget i Malmö, i protest mot nerskärningarna på förskolan och skolan. Foto: Johan Nilsson / TT.

Sveriges lärare har inte strejkat sedan 1989. Nu är det hög tid, tycker frustrerade lärare, skoldebattörer och fackligt aktiva inför en stundande avtalsrörelse. Men fackförbundets inställning är fortsatt ljummen.

– En del av er kanske kom hit för att ni hörde att jag skulle prata om strejk. Kul! Nu är vi här, efter 65 minuters historielektion.

Marcus Larsson (bilden), lärare och debattör på tankesmedjan Balans, står framför projektorduken i den fullsatta matsalen på Enskedefältets skola. Publiken har utbildats i de senaste decenniernas skolpolitik, från avregleringen av undervisningstid till friskolereformen. New Public Management sammanfattas som ”kommunalisering, kvartalsstyrning, konkurrensutsättning”, bildsatt med en giftflaska.

Han påpekar skämtsamt att svenska lärare under de senaste 30 åren strejkat lika ofta som Timbro – noll gånger. Under samma tid har det strejkats i minst 25 länder, däribland Norge, Finland, Indien och USA.

I publiken sitter gymnasielärarna Erik Löfgren och Sara Engström. De stod bakom debattartikeln ”Knyt näven, Sveriges Lärare!”, som för ett år sedan undertecknades av 400 lärare. I artikeln uppmanas lärarfacket att vidta ”alla tänkbara stridsåtgärder” i avtalsrörelsen 2024.

– Vi fick ett icke-svar på 500 tecken från de två dåvarande ordförandena, och sedan kom det ett nytt avtal på det som var helt tomt på både siffror och regleringar, berättar Erik Löfgren.

Facket måste vara ett starkt och stridbart kollektiv för alla medlemmar, annars tycker jag inte man är värdig benämningen fack.

– Jag blev förvånad att de ens tyckte det var värdigt att ge oss ett svar, när det var så innehållslöst. De tog inte alls fasta på vad vi skrev i artikeln, det var närmast ett försök att lägga locket på kampandan, instämmer Sara Engström.

Förra året skyllde Sveriges Lärare på att de var ”sent ute” i förhandlingarna, menar Erik Löfgren, då mycket tid och resurser gått till sammanslagningen av Lärarförbundet och Lärarnas Riksförbund. Med en ny ordförande och fler medlemmar under samma tak vill han hålla hoppet uppe, även när det tar emot.

– Jag tror att många håller på att tappa hoppet för det svenska lärarfacket. Jag hoppas Sveriges Lärare förstår att de fortfarande är ett fackförbund, och inte någon privat försäkring för om jag får problem med min specifika chef. Nu har det nästan varit lika mycket snack om 50 procents rabatt på Carglass som kollektiv strävan för en hållbar arbetsmiljö. Det är många lite less på.

Sara Engström beskriver förbundet som ”toppstyrt”, och tycker de emellanåt ”beter sig närmast anti-fackligt”.

– Man har bidragit till individualisering och karriärism inom läraryrket på ett sätt som är ganska giftigt i allmänhet, men särskilt i en verksamhet som går på knäna. Facket måste vara ett starkt och stridbart kollektiv för alla medlemmar, annars tycker jag inte man är värdig benämningen fack.

I ett mejl till Flamman skriver Mathias Åström, förhandlingschef på Sveriges Lärare, att förbundet ”är berett att ta till alla medel inom ramen för lag och avtal för att stärka våra medlemmars förutsättningar och villkor.” Medlen man nämner sträcker sig dock till ”dialog och opinionsbildning för att få allmänheten och politiken att inse behovet av resurser och lagstiftning som stödjer lärare och elever, liksom påverkan och förhandling”.

– Det finns ju andra stridsåtgärder och metoder också, men det känns som att de inte ens diskuteras. Vårt förbund fokuserar på dialog och samarbete, men vi har nått vägs ände, säger Sara Engström.

Precis som Marcus Larsson lyfter hon strejk som ett sätt att mobilisera, organisera och väcka liv i medlemmar på lokal nivå. Inte heller Erik Löfgren är övertygad om att en strejk kommer lösa grundproblemen med oseriös vinstjakt och överfulla klassrum, men att det inte heller nödvändigtvis är målet.

Läs mer

– Ska Sveriges Lärare fortsätta vara en trovärdig organisation och motpart är det centralt att man tar till de medel som finns.

När det efterlängtade S-ordet väl kommer på tal låter Marcus Larsson mer pessimistisk än väntat. Det är ”väldigt svårt”, säger han, att strejka sig till systemförändringarna han menar behövs.

– Men vad sitter ni här för, om jag säger att strejk är svårt och kortsiktigt? För att jag tycker att lärare ska strejka ändå. Dels är det ett utmärkt tillfälle att utbilda medborgare, medlemmar och journalister om lärares omöjliga situation. Det kommer också att vara en kamp framöver, och det är bra att vi börjar träna på att organisera strejker.

Dikt 28 november, 2024

42 definitioner av kärlek

Sara-Vide Ericson, ”The Final Curtain”, 2024, olja och pigment på pannå (beskuren).

kärlek är

1. inte helt olikt wingsuit, en delikat balans mellan himlen och en nyzeeländsk klippvägg

2. eventuellt inte den viktigaste delen av livet utan snarare mer av ett inslag

3. ganska likt en räkmacka på snabbtåg x2000 mot Göteborg, det vill säga, fabriksgjord, kortvarig och med en prislapp på cirka 189 kronor

4. verkligen något vi borde testa

5. endast kul om det innehåller minst tre personer och många hinder

6. att vara gift sedan man var 15 och liksom bara stoiskt acceptera det

7. ett samtal utan lyssnare

8. glass, glass, smältande glass som på sikt blir till vatten

9. väldigt fint (och gulligt)

10. när Tao Lin och Megan Boyle för att rädda sitt stagnerande äktenskap under ett kort ögonblick övervägde dubbelsjälvmord som ett slags sista gemensamt konstprojekt

11. att vilja dö exakt samtidigt

12. att bara välja en eller två eller tre av alla kukar

13. att vinna över den andra; då har man vunnit

14. att alltid komma galopperande i något slags risig Opel

15. att gå på en dejt utklädd till den andre

16. att vi hela tiden ska hålla på och raka oss framför olika speglar utan att brista ut i skratt

17. att åka till Köpenhamn för att ”testa en relation” i en säker miljö

18. att ge någon något man inte har, till någon som inte vill ha det

19. skrämmande språkbaserat

20. jag vet inte, typ en vag mänsklig upplevelse som vid närmare granskning blottar ett fantastiskt tomrum

21. ganska kul, helt okej

22. något jag helst aldrig pratar om

23. något som pågår även i väldigt små byar i norra Värmland

24. känslan av att resa ett sandslott ihop och sedan inse att i stället för sand är det the bones of the dead

25. en väldigt bra och rörande text i ett socialistiskt forum

26. att vi turas om att hugga varandra med kniven

27. att vi inte vet vad vi gör men vi gör det ändå

28. att vi vet mycket väl vad vi gör men vi gör det ändå

29. extremt lågt hängande frukt till den grad att det kanske bättre likställs med bulgarisk svarttryffel

30. när Andrei Bely lyckades skildra både ljudet och känslan av att dricka champagne utan att använda ordet champagne

31. ett förbjudet ord i vissa kretsar

32. mycket vackrare på danska: kaerlighed

33. att man, mycket likt två visselpipor, turas om att ropa varandras namn från var sin sida sjön

34. på något märkligt sätt ”bortom lustprincipen”

35. att tältet brinner

36. att vi, alla tre, blir kvar i tältet

37. att vi överlever plastbitar brända

38. att nödgas börja om för evigt

39. att skydda någon från det franska språket

40. en isbit 30 meter under tungan

41. något Sapfo uttryckte flera gånger

42. ditt ansikte för nära mitt för att höra vad du säger