”Varför skrivs det så lite om arbetare?” Så löd rubriken på ett seminarium på årets bokmässa i Göteborg, arrangerat av Dagens Arbete. Det visade sig mest handla om teater och en skådespelerska sade något klokt om hur obegåvade och farsartade arbetare ofta beskrivs på scenen. Någon bokskrivande arbetarförfattare hade man inte orkat leta reda på. Men vi finns.
Förutom att skriva, deltar flera av oss i olika bok- och läsprojekt inom LO som har väckts till liv på de pigga Boken på arbetsplatsen-seminarierna, det fjärde ägde rum på Brunnsviks folkhögskola 25–27 oktober. En mötesplats mellan arbetarförfattare och LO-medlemmar, som bedriver eller önskar bedriva bokverksamhet på jobbet. Vi försöker bidra till uppbyggandet av arbetsplatsbibliotek.
Just nu planerar Transport och Hotell- och restaurangfacket en listig form för sådana, förlagda till de vägkrogar där chaufförer rastar och kan låna och sedan lämna tillbaks böckerna på en annan vägkrog, där de också finns tillgängliga för restaurangpersonalen. David Ericsson, författare, lastbilschaufför, samt undertecknad, som i min kommande bok ringat in krogbranschen idag, ska fungera som dragplåster. Garanterat långt från glamour men spännande.
Ja, arbetarskildringar har lätt medvind. Undra på det, den överdrivna utgivningen av så kallad spänningslitteratur börjar få folk att längta efter annat, och i längden blir det svårt att identifiera sig med tempelriddare och medelklassjournalister.
När arbetslivet står inför gigantiska förändringar, fackföreningarna siar om sin egen död och klassklyftorna ökar, ägnar sig majoriteten av den svenska författarkåren åt att ta livet av folk. Författare efter författare hoppar på tåget med spänningslitteratur. Fantasilöst så det förslår, men förklaringen går delvis att söka i författarnas usla villkor.
I egenskap av deckarskrivare kommer du snabbare ut i pocket får därmed en högre upplaga och har mediasvansen i röven redan på utgivningsdagen. Nej, jag är inte avundsjuk, för flera år sedan tackade jag nej till ett erbjudande från ett våra större förlag. Det löd: ”Du som är tjej ska skriva en deckare”, man sökte en svensk deckardrottning efter modell från Norge, där de kvinnliga kriminalförfattarna gjort förlagen rika. Och man fann en som bekant.
Idag vill minsta förlag profilera sig med thrillers. Snacka om likriktning. Men vi som framhärdar i att vanliga människors tillvaro – till exempel servitrisers och lastbilschaufförers – är värda att berätta om, får inte samma marknadsföring och har sällan tillträde till tv-sofforna. Vi skriver, ofta utifrån egna erfarenheter och för att vi tycker att de många människornas verklighet är minst lika spännande som thrillers och nödvändigtvis inte behöver kläs i deras dräkt. Är det inte hög tid att fråga sig vad bestialiska mord, styckningar av kvinnokroppar och alkoholiserade kriminalare på boksida efter boksida bidrar till? Är spänningslitteratur enbart ett nöje och en avkoppling eller kan den ha ett samband med det övriga accelererande våldet i samhället, till exempel kvinnomisshandeln? Man behöver inte vara medlem i Mensa för att gissa svaret.
Idag blir många goda författare, som tidigare gett ut arbetsplatsskildringar och skrivit om vanligt folk, inte längre utgivna. Det beror inte på att de uppnått en hög ålder utan på att förlagen inte satsar. Och på förlagen jobbar redaktörer som aldrig satt sin fot varken på Scania eller ett äldreboende.
Idag är frågan om ett arbetarrörelseägt förlag viktigare än på väldigt länge. En färsk undersökning visar att de klassmässiga skillnaderna i läsandet av böcker har ökat kraftigt både bland kvinnor och män. LO-medlemmarna läser ännu mindre böcker än tidigare. Sänkningen av bokmomsen har inte gynnat LO-medlemmarna. LO driver lovvärt läsfrämjande projekt som Läs för mig pappa och uppbyggande av arbetsplatsbibliotek sker med hjälp av eldsjälar på arbetsplatser och i lokala fackklubbar. Det räcker inte långt. Vi måste ställa frågan vad dessa bibliotek ska innehålla?
Min första roman gavs ut 1993, som en av de sista böckerna på Tidens förlag innan det lades ner. LO delar fortfarande ut sitt kulturpris, jag tillhör en av de lyckligt lottade som fick det i år. Är det bara en tom gest, eller kan vi författare som tycker oss höra hemma inom arbetarrörelsen räkna med förståelse och en diskussion i förlagsfrågan? Det börjar nämligen bli dags för oss, vår tids arbetarförfattare, att vända oss till arbetarrörelsen och kräva att den tar ett ansvar.
