Den äldre mannen vände sig mot mig och frågade: ”Vilken judisk familj kommer du ifrån?” Mannen var en prominent företrädare från en känd judisk släkt, och hans självsäkerhet visade att han antog att jag visste vem han var, men att jag för honom var vem som helst. Vi satt bredvid varandra på en bokrelease, och överrumplad men artigt svarade jag att mina föräldrar flydde från Polen i slutet av 60-talet. Ett omotiverat stråk av skam drog genom hjärnan eftersom min migrationsvåg saknar status. Jag såg hur han sken upp och rätade på ryggen: ”Ni är den invandrargrupp som integrerats snabbast och klarat sig allra bäst!” Det var naturligtvis menat som en tröst, men jag kände ändå en tung eftersmak.
När Sverige i år uppmärksammar judars 250-åriga närvaro i landet är det 1775 som räknas som år noll. Det är då Aaron Isaac från Mecklenburg får ett skyddsbrev av Gustav III där han fick ett signerat tillstånd att slå sig ned i Stockholm och etablera sin sigilltillverkning. Händelsen får stå som symbol dels för det upplysta Sverige med dess religionstolerans och dels för den ideala juden. Den moderna versionen är den önskvärda invandraren, han som startar företag, tacksamt undviker att ligga någon till last och inte glömmer att ropa ”god jul” innan han utom synhåll sätter sig på en bönematta.
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!