Jag är ett flyktingbarn från Chile och nästan jämngammal med dig men har haft en helt annan uppväxt än du. Inga privilegier och underklass. Ändå känner jag igen mig i dina texter. Har du varit frustrerad över att många läser dina böcker som personliga och inte som allmänmänskliga berättelser?
–Det är klart att jag känner oket av att vara dotter till en känd pappa, klassprivilegier och hur man talar om det. Jag känner ofta behovet av att hellre säga det själv än att bli anklagad för det. Men också känslan av att ”kan vi slippa prata om vi inte gör det på ett djuplodande sätt”. Skulle jag ha blivit läst på ett annat sätt om jag hade varit en manlig författare? Det finns en kletig personlig blick på en kvinnlig författare. Men också att jag som kvinna måste stå till svars för min text på ett annat sätt än en man. Det är som ett fängelse som liknar en urgammal husmodersattityd. Som att bjuda på nybakade bullar och be om ursäkt för att de kanske är lite torra. Som om det inte funnes ett spann mellan handling och produkt om man är författare och kvinna och texten bara bakades fram ur händerna.
I Om man håller sig i solen och i Meningarna gräver du i dina minnen. Varför är de viktiga för dig?
–Det är en jättebra fråga för jag tänker inte på mitt skrivande som att det hade med minnen att göra. Men det kan vara att jag lurar mig själv, för nostalgi är inget jag hittar i mig själv. Jag är intresserad av känslor och var de kommer ifrån. Upplevelser av plötslig övergivenhet men också eufori eller känsla av trygghet.
Att vara del av ett sammanhang har jag lärt mig i vuxen ålder och jag tror att vi kan dra näring ur en godartad flockmentalitet, känna trygghet, tillit och kärlek.
”Sätter man inte ord på händelser och känslor försvinner de eller blir till något som påminner om en dröm.”, skriver du i Meningarna. Varför är det viktigt att få det nedskrivet?
–För att bli medveten om vissa smärtpunkter och försöka ta reda på vad de handlar om, för att därigenom lättare kunna tolka hur man agerar i nära relationer. Och för att vara maximalt levande som människa. Det är min rädsla att stelna i ett konventionellt maskspel och bli en stereotyp person. Det kanske har med klass att göra för min del. Jag vill sätta ord på saker för att göra dem begripliga, göra dem mindre farliga eller ta dem på allvar för att sedan kunna lämna dem om jag så vill och gå vidare.
Din mamma ville inte vara en mor bland mödrar, skriver du i Meningarna.
–Mamma trodde inte att hon kunde få barn. Hon hade ett medfött hjärtfel och läkarna trodde inte att hennes kropp skulle klara av en graviditet. När hon blev gravid mådde hon bra men att bli mamma krockade med hennes intellektualitet. Hon ville inte närma sig moderskapet som något allmängiltigt utan ville leva mer högtflygande och solitärt. Jag kan förstå känslan, men det är en farlig plats att vistas på för den är sårbar. Hon gjorde sig ensam och det indirekta kravet på mig och min bror var att vi skulle vistas på den platån tillsammans med henne. Att vara del av ett sammanhang har jag lärt mig i vuxen ålder och jag tror att vi kan dra näring ur en godartad flockmentalitet, känna trygghet, tillit och kärlek.
När din mamma är runt sextio får hon en stroke och tappar språket. Du skriver om sorgen och tragedin när en skrivande människa tappar förmågan att skriva och tala.
–Det är så tragiskt att jag har svårt att tala om det. Det är som att jag själv inte riktigt har ord för det. Som om stoicismen, behärskningen ställer sig i vägen. På det sättet smittar nog en stroke. Vad händer med en människa vars integritet bygger så mycket på orden? Jag önskar att hon hade kunnat vara närvarande för mig på ett mer ordlöst sätt. Men samtidigt som hon numera är en nästan ordlös människa är hon fortfarande hon. Det är ett bevis på att språket inte är allt. Hon har kvar sin integritet, sina gester och blicken som utstrålar kritik, svalka, humor och hjälplöshet.