Söndagen den 11 oktober samlade trubaduren William Sundman Sääf hundratals musiker för en tyst marsch. Det var inte en protest, inte en kravall, utan en ljudlös vädjan om att få åka tunnelbana med gitarr, och kanske få sätta upp tripods och filma resenärernas reaktioner när man sjunger i deras ansikten. De samlade musikerna mötte under spektaklet inget motstånd. 

Tills det gjorde det. 

Videoklippet från veckan innan, där Sundman Sääf och hans musikanter blev utslängda från Alvik station, fick miljontals visningar. Ordningsvakterna ingrep innan musikerna ens hade börjat spela. Orsak? ”Ordningsstörning”. Gruppen tvingades ut ur vagnar och tågtrafiken försenades med 20 minuter. Sääf kallade ordningsvakterna för ”jävla fascistpack” och skrek att de lika gärna kunde skicka honom till Alcatraz. Något man skulle kunna höra Sven Wollter ryta i en kriminalare från 1979.

Men har inte trubadurens jobb alltid varit att bli utslängd från tunnelbanor?

Söndagens marsch var planerad. Syftet var att se hur väktare reagerar. I kommentarsfältet bedyrar artister med falsk blygsamhet sin sympati. @poptönten: ”Jag skulle så GÄRNA vara med men har ett gig kl 15. Lycka till!!!” + nio gitarremojier. Eva Dahlgren: ”Är med i tanken. Åker runt med gitarrfodralet på annat håll då”. Hjärt- och trudeluttemojier. Och plötsligt uppfyllde Sundman Sääf den dröm många innerst inne längtar efter. Vissångarens kamp mot ordningsmakten.

Jag kanske är avundsjuk. Jag är själv musiker och känner mig malplacé i samtiden. Artister som har hittat en gimmick provocerar mig, trots att en konstnärlig praktik i dag kräver att du ska kunna beskriva din ”grej” i en hisspitch. Och det kan trubaduren Sundman Sääf. Den beiga trenchcoaten, den basiga stämman, som hämtad ur en journalfilm från 60-talet. Formatet har en nerv och en tydlighet. Tänk dig Fred Åkerström fast i dag.

Så varför känner jag ändå att jag vill hjälpa ordningsvakterna att bära ut honom? Jag som är en hatare av ordningen. 

Kanske är det något med folk som klär ut sig till Anderssonskans Kalle som gnager i mig. 

Eller är det kanske, som vanligt, reaktionerna. Kritikerna som delar sig. Varför en debatt nu? Hur många gånger blev inte Rebell-Robert (Bästa gatumusikant 2008) utslängd, eller de romska tiggarna som brukade dundra in mellan Gamla Stan och T-Centralen för att framföra ***Les Champs-Elysées*** på nyckelharpa?  Ser vi någonsin en annan trubadur i kommunaltrafiken i dag? 

Sociala medier har skapat en brygga mellan kreatörer, imitatörer och posörer. Alla kan explodera om innehållet har en kontinuitet. Om du förut som artist förväntades överraska så ska du idag vara så tydlig som möjligt. Vi vill se en 4-åring som kan spela Chopin perfekt. Eller en fransk singer-songwriter som sjunger för vilda djur i fångenskap. Om ett lejon sedan hoppar över stängslet och sliter honom i stycken – desto bättre.

TV4-soffan, Mitt i Södermalm, jag ser det framför mig. Sääf blir en mjukvänsterns mysfarbror. Så glömmer vi bort dem som försökt försörja sig på tunnelbanan och aldrig varit välkomna. Sääf representerar något nostalgiskt, välbekant men förflutet. Som om vi förlorat något vi aldrig sett. Vi tror att vi vet vad han tycker om kapitalismen, kärnkraften och Trump. Man blir antingen ursinnig över att tunnelbanan inte får vara mysig eller så kan man inte förklara varför man vill se väktarna gå bärsärk på hans gitarr.

Jag ber lite om ursäkt för att han blir ansiktet utåt för mina haranger, men varför ska vi vara måna om vismusik-covers och inte andra gatumusiker som vi utgått från att de förr eller senare borde bli utslängda? De som ingen skriver om och de som ingen sörjer när de tystas.  De fick sin chans till uppror nu i söndags dock. 

Jag hade själv deltagit men jag hade en spelning inbokad.