Som regissören bakom Get out och Us och producent av BlacKkKlansman har Jordan Peele etablerat sig som samtidens största namn inom smart antirasistisk genrefilm. Det är alltså inte konstigt att det är hans producentroll som lyftes fram, tillsammans med stjärnnamnet Al Pacino, när Amazon Prime tidigare i år lanserade serien Hunters.
David Weil som skapat, skrivit och regisserat är i jämförelse en nykomling i branschen. Tills nyligen jobbade han som privatlärare åt Los Angeles överklassfamiljer. Precis som seriens huvudperson, Jonah Heidelbaum, är han barnbarn till förintelseöverlevare. Minnet av Förintelsen står i centrum för Hunters. Pacino spelar Meyer Offerman, en överlevare från Auschwitz, som 1977 lever i New York. När han upptäcker att nazistiska krigsförbrytare gömmer sig i USA kallar han samman en brokig skara experter: en MI6-agent, en Vietnamveteran, en svart panter, en b-skådis och två tekniker.
I första avsnittet ansluter sig den unga kodknäckaren Jonah och det är genom honom vi får följa gruppens jakt. Snart får de upp vittringen på en konspiration som går tillbaka till krigets slutskede när USA räddade tyska vetenskapsmän undan krigsförbrytartribunaler.
Kritiken är symptomatisk för en true crime-besatt tid där gränsen mellan historisk fakta och fiktion verkar glömmas bort
Redan innan premiären fick Hunters kritik för hur den behandlar Förintelsen. Auschwitz-Birkenau-museet anklagade serien för ”farlig dårskap” och menade att den kan uppmuntra framtida förnekare. Andra har krävt att serien ska läggas ner. Kritiken är symptomatisk för en true crime-besatt tid där gränsen mellan historiska fakta och fiktion verkar glömmas bort. Hunters är inte en dokumentär, serien handlar om hur Förintelsen och nazismen skildrats i populärkulturen. Det är som att anklaga Ilsa: Honvargen från SS för att inte vara historiskt korrekt. Hunters är grundligt marinerad i referenser till 70-talets våldsamma genrefilm. Basen utgörs av konspirationsthrillers, kryddat med exploitationrullar.
I slutändan är det ett barnbarn till en överlevande från Auschwitz som vill säga något om hur traumat ärvts inom den judiska kulturen. Ett tema som blir starkast i de sista avsnitten är vem som har rätt till berättelserna.
Det är inte en serie som är subtil i sitt budskap. Ibland bryter den fjärde väggen med sketcher som verkar vilja vända sig direkt till tittaren och säga ”Vi hittar inte på. USA räddade verkligen krigsförbrytare. Googla.” Så länge man är någotsånär med på seriens premisser – att det är rätt att jaga och döda nazister – stör det antagligen inte så mycket.
Även om den från början höga nivån sänks något i de senare avsnitten lämnas tillräckligt många trådar för att jag ska hoppas på en andra säsong. Om serien sedan kan få någon nyfiken att googla ”Operation Paperclip” (svenska tittare googlar med fördel också ”Kuppen i Lillehammer”) har den fyllt sitt syfte.