Nyheter/Utrikes 15 januari, 2022

Japans kvinnor vägrar hålla tyst

Liberaldemokraternas seger i det senaste valet innebar ett nederlag för den japanska feminismen. Men sedan metoo har det börjat röra på sig även i det notoriskt patriarkala Japan. Förändringens vindar har dock ännu inte nått in i företagen eller de parlamentariska församlingarna.

Det var första gången som lagen om ”främjandet av mäns och kvinnors lika deltagande i politiken”, som antogs 2018, applicerades i ett val. Trots det slutade parlamentsvalet den 31 oktober 2021 med att antalet kvinnor i underhuset reducerades till 45 ledamöter av 465, jämfört med de 47 som valdes fem år tidigare. Japan befann sig då på plats 164 av 190 länder ifråga om jämställdhet i politiken.

Japanska feminister hade krävt att denna lag skulle ha som mål att uppnå en ”jämlik fördelning av manliga och kvinnliga kandidater”. Men de stötte på hårt motstånd från konservativa ledamöter(2) och den version som antogs nöjde sig med att uppmana partierna att ”anstränga sig så mycket som möjligt”.

I det senaste valet var 9,7 procent av de regerande Liberaldemokraternas (LDP) kandidater kvinnor, medan det huvudsakliga oppositionspartiet, det socialdemokratiska Konstitutionell-demokratiska partiet (KDP), bara var något djärvare med sina 18,4 procent.(3) Bara Kommunistpartiet (35,4 procent) och Socialdemokraterna (60 procent) levde upp till kraven, även om det sista bara ställde upp med nio personer.

Innebär det att feministernas inflytande är försumbart? Även om de kämpar i uppförsbacke har det börjat röra på sig i det japanska samhället de senaste åren. Ett tecken på det är öppnandet av den första feministiska bokhandeln i Tokyo i januari 2021 av Akiko Matsuo, som grundat förlaget Et cetera books. Hon startade tillsammans med författaren Minori Kitahara #metoo- och #withyou-rörelsen i Japan och uppmanade till demonstrationer mot frigivandet av uppenbart skyldiga sexbrottslingar i samband med fyra rättsprocesser i mars 2019. Den regionala domstolen i Nagoya hade frikänt en far som ska ha tvingat sin då 13-åriga dotter att ha sexuellt umgänge med honom i sex års tid, med motiveringen att ”det [rådde] tvivel om huruvida hon inte hade möjlighet att tillbakavisa hans närmanden”. Samma slutsats drog domstolen i Shizuoka i ett fall rörande en far som stod anklagad för att ha våldtagit sin då tolvåriga dotter, då dennas vittnesmål ska ha varit osammanhängande. Domstolen i Fukuoka frikände en tjänsteman som anklagats för våldtäkt på en anställd som han hade gjort berusad – och vars ”försvarslöshet” därmed var uppenbar – med argumentet att det var den anklagade vars sinnesnärvaro sviktade. Samma sak i Shizuoka där domstolen slog fast att en man som hade våldtagit en kvinna efter att ha misshandlat henne inte hade kunnat förstå att hennes passivitet var ett uttryck för hennes vägran. De tre förstnämnda dömdes till slut i högre instans efter demonstrationerna.

Sedan dess har dessa demonstrationer, som också kallas ”flower demo”, utvecklats till arenor i vilka offer för våldtäkt och incest kan komma till tals. De hålls regelbundet den 11:e varje månad. Författaren Minori Kitahara förklarar:

– Tack vare slagordet ”with you” blev vi äntligen redo att lyssna och tro på dem. Vi hade saknat en säker plats att tala på. Numera har vi en plats där vem som helst kan berätta sin historia men också uttrycka sin solidaritet, vilket de flesta offer saknar.(4)

Det är feministernas förtjänst att toleransen för sexuellt våld håller på att minska. Kampen har pågått i decennier, vilket sociologen Chizuko Ueno visar i boken Une idéologie pour survivre (En ideologi för att överleva)(5), i vilken hon berättar om debatterna om att göra upp med straffriheten. Den feministiska rörelsen kämpar även mot diskriminering och misogyni, till exempel med hjälp av sajten ”Föreningen för avslöjandet av sexistiska uttalanden av prefekt Ishihara och utraderandet av dem ur den offentligheten”, som grundades 1999 och som delar ut ett pris för sexistiska uttalanden fällda av män och kvinnor i offentligheten. 2021 fick en kvinna och en man gemensamt dela på priset: Mio Sugita och Yoshirô Mori. Sugita är en parlamentsledamot för Liberaldemokraterna som gjort sig känd för antifeministiska och hbtq-kritiska provokationer. I september 2020 sade hon, i försvar av domsluten i de fyra rättsprocesserna i mars 2019, att ”kvinnorna kan ljuga hur mycket de vill”.(6)

Vad gäller Yoshirô Mori, som var ordförande för Kommittén för organiserandet av de olympiska och paralympiska spelen i Tokyo (Tocog), ledde hans uttalande den 3 februari 2021 om kvinnor som ”har svårt att avsluta sina inlägg”(7), till upprördhet såväl utomlands som i Japan. Ett upprop som startades dagen efter skrevs på två dagar under av över 110 000 personer som krävde att ”lämpliga åtgärder” skulle vidtas. Den 7 februari uppgav 60 procent av japanerna i en undersökning(8) att Mori inte längre borde leda kommittén, och nästan tusen frivilliga valde att avsluta sina uppdrag för de olympiska spelen. Trots det trogna stödet från premiärminister Yoshihide Suga tvingades Mori lämna sitt uppdrag den 12 februari. Det är första gången någonsin som en tung profil i Liberaldemokraterna tvingas avgå för sexistiska uttalanden. Flera sponsorer av de olympiska spelen och kända personer tog också avstånd från hans uttalanden.

Den 6 februari organiserade feministerna det två och en halv timme långa tv­-programmet ”Don’t be silent”, med en hashtag på japanska, ”wakimaenai onnatachi” (”kvinnor som inte håller tyst”), på webb-tv-kanalen Choose TV.(9) På initiativ av filosofen Nagai Reii bjöds 25 författare, förläggare, representanter för ideella organisationer och diverse militanta feminister in för att kommentera Moris uttalanden i sin helhet. I synnerhet analyserade de den del som fick minst uppmärksamhet i utlandet om kvinnors ”tävlingsinstinkter”, som Mori beskrev så här: ”När en räcker upp handen [för att göra ett inlägg] känner sig de andra tvingade att också uttala sig”. Lyckligtvis avslutade han med att säga att ”i vår kommitté har vi sju kvinnor, men de vet alla hur man ska bete sig”. Möten ska enligt Mori vara enkla sammanträden för att ratificera chefens beslut. Inte minst eftersom kvinnor uppfostrats med idén att tystnad är en dygd. Och det gäller för i yrkessektorer: media, mode, förlagsverksamhet, vård, och så vidare. Liberaldemokraternas oförmåga att få till stånd minsta förändring har bara stärkt enhälligheten i partiet på denna punkt. Det är hög tid för deras kvinnliga medlemmar att ta till orda.

Även om reaktionerna på feminismen för det mesta är negativa i det japanska samhället håller den yngre generationen på att bli mer öppensinnad, inte minst som den intresserar sig för miljöfrågor och balansen mellan jobb och privatliv. Aktivisten Tamaka Ogawa förklarar att hon blev feminist efter att ha blivit föremål för förolämpningar, såsom kusofemi (”feministmögel”), efter att ha publicerat en artikel 2013 i vilken hon försvarade kvinnor som väljer att arbeta samtidigt som de uppfostrar barn.

Frågan är icke desto mindre central i Japan, som dras med sjunkande födslotal, en åldrande befolkning och sjunkande löner för en allt större del unga som befinner sig i en prekär ekonomisk situation. Utomäktenskapliga barn utgör inte mer än tre procent av nyfödda (i Frankrike är siffran 62,2 procent och i Sverige 55 procent) och beslutet att gifta sig beror på mannens förmåga att försörja familjen, även om denna syn håller på att förändras. Den socioekonomiska modellen och familjestrukturen som existerat sedan 1945 utgör fortfarande ett stort hinder. Den tvingar fortfarande kvinnor att välja mellan äktenskap och karriär. M-kurvan som visar kvinnors yrkesaktivitet – allt högre med åldern, lägre efter giftermålet eller en födsel, och sedan en ny topp efter att barnen flyttat ut – har visserligen förskjutits mot en allt högre ålder, och kvinnor blir i dag hemmafruar vid 30 snarare än vid 25 års ålder. Vanan att säga upp kvinnor i händelse av bröllop eller födsel har inte varit förankrad i lagen sedan 1986 (i de flesta företag undertecknade kvinnor ett avtal enligt vilket de förband sig att sluta om de gifte sig eller fick barn, även om det inte finns någon paragraf om det i arbetslagstiftningen). Men det är alltjämt verkligheten för ett stort antal kvinnor: bara 38 procent återgår till arbetet efter sitt första barn, trots de många kampanjer som har förts av regeringen sedan 2012 för att uppmuntra till bättre balans mellan arbets- och familjeliv.

När det japanska parlamentet antog Konventionen om eliminering av all diskriminering mot kvinnor (CEDAW) 1985 infördes året därpå en lag som syftade till att främja ”lika möjligheter till anställning mellan män och kvinnor”. Men arbetsgivarna hittade kryphål och uppfann ett system med parallella vägar: en ”global väg” (sogoshoku) som är öppen för befordran, och en ”vanlig väg” (ippanshoku) utan möjlighet att göra karriär eller befordras. Kvinnor tvingas välja mellan dessa två vägar när de anställs. Men valet av den globala vägen innebär att de, precis som männen, underkastar sig långa arbetsdagar, med upprepade omplaceringar till landsbygden – vilket utgör det huvudsakliga hindret för att uppnå balans mellan arbets- och familjelivet.

Andelen kvinnliga tjänstemän i den privata sektorn har stagnerat runt nio procent, och är långt lägre bland de högre posterna. Löne­gapet mellan kvinnor och män har visserligen krympt från 40 procent 1990 till 24,5 procent 2020, enligt Japans hälso- och arbetsmarknadsdepartement (jämfört med 16,8 i Frankrike och 9,8 procent i Sverige), men denna minskning beror snarare på att männens löner har sjunkit de senaste 20 åren än på att kvinnornas har höjts. Denna statistik tar inte heller hänsyn till ålder: mellan åldrarna 49 och 55 tjänar män årligen i snitt 4,2 miljoner yen (32 800 euro), medan kvinnor i samma ålderskategori som mest bara når upp till 2 740 yen (21 440 euro) om året. Dessutom befinner de sig oftare i en prekär anställningssituation (deltid, oregelbunden arbetstid, visstidsanställning, vikariat och så vidare): de tjänar mindre än 55 procent av männens medellön och deras andel i denna typ av arbeten växer fortfarande.

Denna situation förklaras också av två andra lagar som antogs 1986. Den första innebar sänkt skatt för en gift person som tjänar över 380 000 yen (ungefär 3 000 euro), förutsatt att partnern inte tjänar mer än 1 030 miljoner yen (ungefär 8 000 euro) om året, vilket motsvarar en deltidslön och främst berör kvinnor. Den andra lagen som syftar till att ”skicka arbetare på uppdrag” möjliggjorde tillfälliga anställningar, som dittills hade varit förbjudna. Eftersom sektorerna där lagen tillämpades (1986 var de 13, 1999 var de 26 och sedan 2015 finns inga restriktioner) främst befolkades av kvinnor har lagen bara gjort kvinnor ännu mer prekära.

Denna situation illustrerar mot­sägelserna i den officiella retoriken om kvinnors plats i en kontext av nyliberala reformer. När den dåvarande premiärministern Shinzo Abe i december 2012 presenterade ökningen av antalet förvärvsarbetande kvinnor som en grundsten i hans strukturreformer för att kick-starta ekonomin, och deklarerade att han ville ha ”ett samhälle där kvinnor briljerar”, gav det bara upphov till skepsis och kritik hos feministerna, som hade svårt att övertygas av hans plötsliga konvertering.

De första feministiska kraven i Japan ställdes dock redan i slutet av 1800-talet. De handlade om att få samma tillgång till utbildning och politiska rättigheter som kvinnor då åtnjöt i västerlandet. Under Meiji-erans modernisering (1868–1912) gjordes grundskolan obligatorisk 1872, och 1886 antogs ett dekret som krävde att ett gymnasium skulle anläggas i varje distrikt. Universiteten öppnades dock inte för kvinnor förrän efter 1945, och dessa gick trots det främst tvååriga utbildningar på privata universitet fram till 1995. Alla minns fortfarande skandalen som skakade ett privat universitet i Tokyo 2018, som hade avslöjats ha systematiskt gett lägre betyg åt kvinnliga sökande vid inträdesproven.

Rösträttsrörelsen började agitera i och med att män gavs ”allmän” rösträtt 1925, men Japans intåg i andra världskriget tvingade organisationerna att upplösa sig själva och uppgå i Föreningen för kvinnors patriotiska försvar 1942, och sedan i Föreningen för Storjapans kvinnor i vilken alla kvinnor över 20 år måste vara medlemmar, vilket omintetgjorde den feministiska rörelsens framsteg.

Trots efterkrigstidens demokratiska reformer är hindren för framsteg i fråga om jämlikhet mellan könen fortfarande många. Bland dem finns den konservativa högerns närmast monopolliknande grepp om regeringsmakten: Liberaldemokraterna har styrt sedan 1955, med undantag för tio månader 1993–1994 och tre år 2009–2012, och det bidrar till att befästa den framstegsfientliga attityden och politiken.


Texten är tidigare publicerad i Le Monde diplomatique


Översättning: Jonas Elvander

Fotnoter


Forskare vid Centret för studier av ostasiatiska civilisationer (CRCAO).
Yuzuki Mari, ”Kravet på att nå jämställda kandidatlistor… överges på grund av LDP:s motstånd” (på japanska), Tokyo Shimbun, 19 maj 2021.
 I 18 enmansvalkretsar (av 289) finns ingen kvinna.
Nakamura Kasane och Ikuta Aya, ”#WithYou-cirkeln vävs av Flower Demo” (på japanska), Huffpost Japan, 10 mars 2020.
Ueno Chizuko, Une idéologie pour survivre, Les Presses du réel, Dijon, 2021.
”LDP’s Mio Sugita admits saying ”women lie” about sexual assaults”, The Japan Times, Tokyo, 2 oktober 2020.
”Mori: Talkative women cause time-consuming meetings”, The Asahi Shimbun, Tokyo, 4 februari 2021.
”Suga stops short of calling for Mori to resign as public sours on Olympic chief”, The Japan Times, 8 februari 2021.
Programmet går att se här (på japanska).

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfattar veckan som gått. Prenumera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Kultur 01 juni, 2023

Hur gör man egentligen en familj?

"Självstående", skriven av frilansjournalisten Maria Hagström, är en praktika för en osynlig grupp – även om den är väl ytlig.

Assisterad befruktning för ensamstående är inte för fattiga, men “Självstående” är en bok som behövs.

2016 kom lagen som gör det tillåtet i Sverige för ensamstående att skaffa barn med hjälp av assisterad befruktning. Sedan lagen kom på plats och ändrade möjligheter för och föreställningar om det planerat ensamstående föräldraskapet finns inte mycket skrivet på området. Självstående är alltså en bok som behövs.

Den grupp som beskrivs i boken är både privilegierad, eftersom prövningarna inför att bli förälder på egen hand kräver goda ekonomiska och sociala förutsättningar, men också granskad och utelämnad till en vård som varierar kraftigt beroende på region. Narrativet om en stark, aktivt väljande kvinna återkommer och framhävs av författaren själv, exempelvis i upprepade formuleringar som ”inte ensam men själv” och i användandet av ordet självstående som delvis syftar till att skilja ut gruppen från ensamstående.

Frilansjournalisten Maria Hagströms väg mot att skaffa barn på egen hand utgör utgångspunkt för reportageboken där egna reflektioner och möten i lekparken samsas med intervjuer med forskare, donatorer och personer som kommit till genom spermiedonation. Utöver att boken är lättillgänglig och erbjuder översikt över sådant som lagstiftning och dess tillkomst, gläntar den på dörren till en mängd stora frågor om familjebildning och relationer som är relevanta oavsett om man funderar på att skaffa barn på egen hand eller inte.

I vissa fall ger resonemangen uttryck för en individualistisk och hypereffektiv syn på förhållanden, där de rationaliseras bort eftersom det gör det enklare att slippa konflikter och gemensamma beslut, och där risken för osäkerhet och smärta som varannan vecka-lösningar och jobbiga uppbrott kan ge upphov till, helt kan elimineras. Men lika ofta finns de nära relationerna på andra ställen; personerna som intervjuats berättar om att söka den utvidgade familjen och om att tvingas lära sig be om hjälp och vara beroende av andra än den närmaste familjen, vilket ofta öppnar nya dörrar för kollektivitet. Vänner, andra självstående föräldrar och släktingar blir viktiga. Här kan också nämnas hur vårdens syn på vad som är familj ställer till det; för att skaffa barn själv kontrolleras att man har ett starkt socialt nätverk, men vissa regioner realiserar kravet på att inte vara i en relation genom att undersöka att man inte är skriven på samma adress som någon annan, vilket försämrar möjligheterna att ha andra människor nära i vardagen.

Stundvis önskar jag att boken skulle gå djupare in i de resonemang den öppnar – ibland lämnas de så hastigt att tilltalet nästan verkar förenklande. Jag hade till exempel önskat att Hagström vågat gå in mer i hur rätten till assisterad befruktning för ensamstående ändå utmanar bilden av hur en familj ser ut, i stället för att vifta bort den potentiellt intressanta frågan med att männen förstås alltid kommer att behövas. Samma sak gäller avsnittet som ställer frågan om varför det ses som viktigt med utseendemässig matchning och vad det gör när priviligerade människor skaffar barn som liknar dem själva. Men kanske blir det någon annans uppgift att utveckla och gräva djupare i – sådant finns det också mer av i Josefin Oleviks bok Den befriade familjen från 2016. Självstående erbjuder perspektiv på det barnskaffande som sker på egen hand, vilket är nog så viktigt.

Okategoriserade 31 maj, 2023

Turkiet kräver att kurdisk demonstration stoppas

Berömd. På en demonstration mot Erdogan och Nato i Stockholm den 21 januari skymtades den omtalade dockan. Foto: Christine Olsson/TT.

De nya terrorlagarna sågas av både tunga juridiska instanser och människorättsorganisationer. Nu kräver Turkiet att en demonstration stoppas med hänvisning till lagen. ”Är alla kurder terrorister?”, säger Ridvan Altun från det kurdiska nätverket NCDK.

Den 1 juni blir deltagande i terrororganisation ett nytt brott i Sverige. Den som deltar i en organisation som ägnar sig åt att ”främja, stärka eller understödja terror” straffas med fängelse i upp till fyra år. Det blir även straffbart att finansiera deltagande i en terrorstämplad organisation, att offentligt uppmana och rekrytera till deltagande samt att resa utomlands i avsikt att begå det.

Lagrådet, som granskar och yttrar sig över regeringens lagförslag innan de läggs fram i riksdagen, har varit starkt kritiska mot lagändringen. Kritiken har bland annat handlat om att förslaget inskränker förenings-, yttrande- och tryckfriheten, och att det är otydligt vad som faktiskt kriminaliseras. Enligt justitieministern Gunnar Strömmer kommer lagen inte omfatta sådant som att delta i ett möte eller vifta med en terrorstämplad organisations flagga. Liknande saker kan däremot användas som bevis för att styrka brott mot den nya lagen.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Soledad Cartagena
Bibliotekarie och journalist.
Ledare 31 maj, 2023

Sverige borde ha råd med mjölk till barn

I Köping tvingas kommunen dra ned på mjölken för barn i skola och förskola. Foto: Hasse Holmberg/TT.

De brutala nedskärningarna som vi ser över hela landet är bara en försmak. Smärtgränsen måste vara nådd snart.

Det knakar överallt och gör dessutom ont.

I ett hårt och utdraget förlopp plågas hushållen fortfarande under inflationen när kostnaderna fortsätter att öka. Nu står välfärden på tur – inflationen och räntorna innebär en katastrof för kommunernas och regionernas ekonomi. Under våren har SKR krävt besked om krisstöd från regeringen i hopp om att kunna freda kommuners och regioners budgetarbete inför 2024. Man har förgäves påpekat att den exceptionella situationen kräver extra tillskott och att fungerande välfärdsinstitutioner behöver ekonomisk stabilitet och förutsägbarhet för att kunna fungera på ett adekvat sätt.

Något besked från regeringen har dock inte kommit. Finansminister Elisabeth Svantesson (M) tycks snarare sätta en ära i att vara så undflyende som möjligt. I fredags meddelade hon via TT att hon ”följer frågan och återkommer med höstbudgeten”.

Särskilt under en ekonomisk kris, där många hushåll lider, blir skolmaten extra viktig att hålla fast vid.

Själv förväntar jag mig inga mirakel. Elisabeth Svantessons prestationer hittills är inte imponerande. Vi har i dagsläget EU:s sämsta tillväxt. Vi har en uppseendeväckande passiv finanspolitik utan några som helst krisinsatser. Därtill har vi en åtstramningspolitik som hotar att kväva landets ekonomi ytterligare under en nedgång. Förutom skattesänkningar som inflationsförsäkrar höginkomsttagares inkomster står regeringen handfallen.

Under tiden tvingas grundskolan i Göteborg kapa 500 tjänster. Från södra Sverige larmar sex regiontoppar, moderater såväl som socialdemokrater, om en kommande vårdkris. Flera av landets sjukhus går mot underskott och fyra av fem kommuner har inte kunnat räkna upp budgeten i takt med inflationen. 2024 kommer bli ett hårt år, men det börjar redan nu.

I Köping sker det ofattbara när kommunen tvingas dra in mjölken för förskolebarn och skolbarn för att klara budgeten. Mjölken är viktig för att få i sig viktiga näringsämnen, särskilt för mindre barn som äter mindre mängder mat vid måltiderna. Många äter dagens nyttigaste mål just i förskolan och skolan. Särskilt under en ekonomisk kris, där många hushåll lider, blir skolmaten extra viktig att hålla fast vid. Inte ens det verkar Sverige klara av.

Välfärden är redan kraftigt eftersatt efter en lång tid av underfinansiering där skattesänkningar och subventioner har prioriterats framför social infrastruktur, av borgerliga såväl som av socialdemokratiskt ledda regeringar. Hur den kommer att se ut efter ytterligare ett ekonomiskt stålbad går knappt att föreställa sig.

I ett mail till Aftonbladet skriver Elisabeth Svantesson: ”Jag kommer inte att lämna kommuner och regioner i sticket.” Det låter inkännande, men i själva verket knakar det och gör ont i samhällskroppen. Så ont att en rad olika yrkesgrupper börjar värna om sina intressen. Här ryms bland annat Sveriges Lärares nationellt uppmärksammade demonstrationer mot nedskärningar i skolan.

Frågan är om trycket kan bli så hårt att det knakar och gör ont även i regeringen. Jag hoppas det.

Laila Vianden
Ledarskribent i Flamman.laila.vianden@flamman.se
Okategoriserade 30 maj, 2023

”SD-bögar” klipps om efter hot mot dragqueens

Journalisten Erik Galli har intervjuat SD-bögar. Fotograf: Albin Händig.
Journalisten Erik Galli har intervjuat SD-bögar. Fotograf: Albin Händig.

Arbetet med den nya dokumentärserien ”SD-bögar” har kantats av utmaningar. Stockholm Pride ställde inte upp på att bli intervjuade och i sista stund klipptes serien om, efter hotelser mot dragqueens.

Med sin nya dokumentärserie ”SD-bögar” hoppas SVT belysa en allt mer framträdande grupp av homosexuella sverigedemokrater. Under arbetet med programmet har journalisten Erik Galli intervjuat sverigedemokratiska väljare, politiker och debattörer.

­– Med tanke på den misstro som många sverigedemokrater har för journalister och SVT blev jag förvånad över att det var just Stockholm Pride som avböjde att ställa upp på en intervju, säger Erik Galli till Flamman.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Tuija Roberntz
Reporter på Flamman.tuija.roberntz@flamman.se
Krönika/Kultur 30 maj, 2023

Ilja Kabakov 1932–2023. Postsovjets viktigaste konstnär har gått ur tiden. Foto: Marty Lederhandler/Ap.

Ilja Kabakov såg Sovjets misslyckande som ett exempel på fallna utopier – kapitalismen inkluderat.

I helgen avled konstnären Ilja Kabakov, 89 år gammal. Med sina spöklika iscensättningar av solkiga kommunistiskt dekorerade officiella rum, satte han ljuset på de auktoritära systemens självdestruerande natur. Hans konst skrivs in i historien som den postsovjetiska världens paradigmskifte, kanske den egentliga starten för den postmoderna installationen.

Som konststudent minns jag väl hans verk Jag finns här på utställningen Revir på Kulturhuset i Stockholm 1994. På den tiden drevs Kulturhuset av en arbetsgrupp av medelålders kvinnliga curatorer och medan Moderna Museet precis som i dag favoriserar mer oförargliga anglosaxiska konstnärer, spanade sådana som Elisabet Haglund och Sissi Nilsson in konstens mer oväntade och vibrerande nervcentra. Jag finns här bestod av en installation, ett rum som med några få attribut framkallade det så kallade ”röda hörnet” – den partilokal som fanns på varje företag och institution i Sovjet. En ideologisk inrättning där det pampigt röda ersatts av smutsbrunt och trasiga glödlampor som signalerar att festen är över.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.kultur@flamman.se
Ledare 29 maj, 2023

Strategiska stämningar – högerns nya vapen mot pressfriheten

Torypartiet och Italiens bröder är två av många europeiska högerpartier som försvarat ”slapps”, strategiska stämningar för att motverka granskningar. Foto: Alberto Pezzali/AP.

Stämningar mot journalister har blivit en vanlig metod för att tysta granskningar. Men samtidigt som både Mathias Wåg och Bianca Meyer utsätts för metoden i Sverige, så försöker våra EU-representanter urvattna unionens försök att bemöta den.

Förra veckan hölls rättegången mot Mathias Wåg. Vänsterjournalisten, som bland annat har belönats med Guldspaden, stäms för grovt förtal för att 2018 ha beskrivit högerextremisten Dan Lindberg som ”en av Sveriges ökändaste dömda nazister” på Twitter. Detta som kommentar på en artikel i högerextrema Nya Tider, som kräver svar från Expressens dåvarande chefredaktör Thomas Mattsson, och där Lindberg beskrivs som ”journalist”.

Relevant information när någon anklagas för att smita undan ”granskning”, kan tyckas.

Samtidigt pågår ett liknande fall där högerextremisten Nick Alinia har stämt Bianca Meyer för ett januariavsnitt av hennes podd Unge Meyers lidande, med titeln ”Att håna en nazistpyssling”. Där kallar medpoddaren Jonatan Unge honom för ”nassepyssling”, med hänvisning till Alinias extremism i längd och åsikter.

Bakom båda stämningarna står den högerextrema aktivisten Christian Peterson, som kallar sig själv ”Förtalsombudsmannen”. Då det i båda fallen handlar om 20 000 kronor – en summa som lätt kan kampanjas ihop – motiveras stämningarna knappast av pengar. Troligen inte heller om den skada som individerna har lidit, med tanke på att de själva har mångfaldigat spridningen av denna bortglömda tweet och månadens nyord ”nazistpyssling”.

I stället handlar det om att göra det svårare att prata explicit om extremhögern, och därmed även att granska den. Poängen är inte ens att vinna, utan att göra försvararen – och i förlängningen oss alla – för rädd och trött för att upprätthålla sina granskningar.

Internationellt kallas denna strategi för slapp eller strategiska rättegångar mot allmänhetens deltagande (”strategic lawsuits against public participation”). Den har på senare år blivit ett viktigt verktyg i händerna på alla som vill undvika granskning, i synnerhet kriminella nätverk och högerregeringar.

Den 1 juni hördes vittnesmålet från stjärnjournalisten Roberto Saviano, som har stämts av Italiens tidigare inrikesminister Matteo Salvini som han – även det på Twitter 2018 – har kallat ”ministern för den kriminella underjorden”. I november stod han också inför rätta för att ha kallat premiärminister Georgia Meloni och hennes vice Salvini för ”jävlar” (bastardi) på grund av deras uttalanden om migranter, och en tredje tvist gäller hans beskrivning av kulturministern Gennaro Sangiuliano som en ”medioker journalist och Putins levnadstecknare”.

Det finns många exempel bland Moderaternas systerpartier i Europa, som grekiska Ny Demokratis förföljelse av den holländska journalisten Ingeborg Beugel för hennes rapporter om hur landet behandlar flyktingar. Storbritannien har under Torypartiet blivit ett europeiskt centrum för ”slappar”, som inkluderar oligarken Roman Abramovitjs stämning av journalisten Catherin Belton för hennes bok Putins krets (Bonniers, 2021) och det kazakiska gruvbolaget ENRC:s stämning mot journalisten Tom Burgis för hans bok om ”smutsiga pengar”. Båda journalister vann sina mål, men till priset av mycket tid och pengar. Ändå stoppade Torypartiet i november en lagändring som skulle göra det svårare att tysta granskningar via domstolarna. Metoden är använd sedan länge av högerpartier i Polen, Ungern och Slovenien.

Den 27 april 2022 tog EU fram ett direktivförslag för att motverka dessa attacker mot pressfriheten, till applåder från bland annat organisationen Case (”Coalition against slapps in Europe”). Sverige har som ordförandeland varit ansvarigt för att ta fram ett kompromissförslag. Hur regeringen har agerat? Du vet redan svaret.

Som tidningen Journalisten har rapporterat menar Case att det svenska förslaget är ”självdestruktivt, går tvärtemot syftet med direktivet och undergräver dess andemening.” Enligt organisationen är lagen så urvattnad att den endast täcker en tiondel av de 570 slapp-målen som identifierats, förlorar sin avskräckande effekt då skadeståndsklausulen tagits bort, samt definierar ”ogrundade” påståenden så snävt att lagen blir oanvändbar.

Det ligger en stark symbolik i att Unesco utser den svenska tryckfrihetsförordningen till världsminne samma år som Sverige tappar en placering i det pressfrihetsindex som sammanställs av Reportrar utan gränser. Detta sedan riksdagen i januari röstade igenom den ”spionlag” som ska försvåra för granskningar som kan skada Sveriges förhållande till andra länder. Bara Miljöpartiet och Vänsterpartiet röstade emot.

Att Tidölaget – känt för att förespråka ”journalistrugby” mot reportrar – skulle ta hoten på allvar är knappast troligt. Snarare lär detta bli ännu ett område där Sverige en gång i tiden excellerade, men där de senaste årtiondenas högergir har gjort oss till medelmåttor.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.leonidas.aretakis@flamman.se
Kultur 29 maj, 2023

Vem blir smalast och snyggast?

"Flickdjur" är danska Cecilie Linds åttonde bok. Foto: Laerke Posselt.

I “Flickdjur” är besattheten av att inte äta en fråga om kontroll, (auto)erotik och att göra sig tom och mottaglig för andras drömmar.

”Vem vill inte knulla en tjej på femton” säger en man i Flickdjur. Och det räcker att se på hur dagens reklam kapitaliserar på och sexualiserar ungdom för att instämma. Sällan har skönhetsideal varit så närvarande, tillgängliga och inflytelserika. Genom att leka med och omfamna klyschor skriver Cecilie Lind utmanande om flickskap, ätstörning och barns sexualitet.

Cecilie Lind (f. 1991) debuterade 2010 och har sedan dess gett ut åtta böcker. Flickdjur, översatt från danska av Jonas Rasmussen, är en 176 sidor lång roman med formen av en långdikt, i betydelsen att styckena är oregelbundna i sin längd: ibland är de en sida, men i de flesta fall är de några rader korta. Linds språk är starkt poetiskt och späckat med dramatiska övergångar och bilder ur flickdjurens universum – en värld bestående av päls, sidenklänningar och rosor.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Utrikes 27 maj, 2023

Här står klimatförändringarna folket upp till halsen

På Bulacans gator är klimatförändringarna en del av vardagen. Foto: Jonas Sjöstedt.

Ständiga regnstormar tvingar invånarna i filippinska Bulacan att vada i vatten. Nu kräver de förändring – men emot sig har de stora kapitalintressen. Jonas Sjöstedt rapporterar från klimatförändringarnas frontlinje.

Det är eftermiddag, vattnet stiger sakta och täcker allt fler gator i Bulacan strax norr om Manila. Vattnet svämmar över stadens gator nästan alla eftermiddagar. Har det regnat mycket eller om tidvattnet är högt så att havsvattnet tränger in blir det ännu värre.

I det smutsiga vattnet flyter sopor. En hund står och äter ur en kastad blöja. Flugorna surrar i luften. Folk vadar genom det smutsiga vattnet.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Jonas Sjöstedt
Frilansjournalist och tidigare partiledare för Vänsterpartiet.
Nyheter 26 maj, 2023

Vänstern behöver en kommunistisk horisont

Lisa Jonasson, "Spelrum" (Collage av pappersklipp och trä, 2021). Foto: Nora Bencivenni.

En vänster som slutar tänka bortom kapitalismen blir konservativ, skrämd och kan enbart föreställa sig framtiden i form av dystopier. I den tredje delen av Flammans utopiserie letar Mathias Wåg efter de frön till ett annat samhälle som kapitalismen sår överallt.

Vi älskar våra dystopier. Vi frossar i nyheter om förfallet, trots att det skrämmer oss. Våra partier tävlar om vem som kan måla upp mörkast framtidsscenario och mobilisera hämndkänslor mot utpekade syndabockar som beskylls för katastrofen. På våra sociala medier lyfts det mest upprörande innehållet fram av algoritmerna. Vår populärkultur översvämmas av berättelser om undergången och postapokalypsen, den ödelagda jorden där zombierna eller mördarmaskinerna driver runt. Dystopierna har vi överallt, utopierna ser vi ingenstans.

En av Sveriges radios populäraste poddar är P3 Dystopia, som nu är inne på sitt femte år. P3 Dystopia är ”podden om allt som går åt helvete”, om ”saker som står på spel” och ”vår tids stora ödesfrågor”. Avsnitten handlar om olika större katastrofscenarier som klimatförstörelse, krig, svält, pandemier, regnskogsskövlingar och gigantiska vulkanutbrott. Men den levererar också dystopiska skildringar av mer vardagliga fenomen, som det slitsamma lönearbetet, influerare, hälsoindustrin, ungas klimatångest, tappad framtidstro, drogbekämpning, identitetspolitik och reklam. Programmet tar tendenser som finns i dag och driver dem till sin spets, ser hur de skulle kunna utvecklas till framtida katastrofer om de fortsätter på samma bana som nu. Dramatiserade scenarier blandas med kommentarer från forskare och filosofer, som vrider och vänder på hotbilderna.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Mathias Wåg
Grävande journalist och aktivist.
Rörelsen 26 maj, 2023

Släta inte över problemen med islamism

Imamen i Stockholms moské Mahmoud Khalfi är ”stolt” över att vara inspirerad av Muslimska brödraskapet. Foto: Jessica Gow/TT.

Yasmine Abdullahi skriver i en ledare i Flamman nummer 19 om Jimmie Åkesson, SD och islamhat. Hennes artikel är starkt vinklad och måste bemötas, då det faktum att det finns islamhat och att muslimer ofta diskrimineras i det svenska samhället bara är en del av problematiken kring islam i Sverige. Att SD är ett osympatiskt främlingsfientligt parti gör inte islamisterna och deras politik mera sympatisk.

Muslimska brödraskapet, som mer än andra varit ideologiska inspiratörer och format islams agenda hos oss, anser sig vara talesmän för ett av Gud inspirerat perfekt samhällssystem. Detta står följaktligen över allting och kan inte kritiseras. Muslimska brödraskapet är mot sekulär lagstiftning och anser att lagarna i ett samhälle ska härledas ur sharia. Islam utgår från Koranen och den så kallade heliga seden, sunna. Denna grundläggande hållning innebär att Muslimska brödraskapet är i opposition till de sekulära värderingar som råder i Västvärlden inom bland annat kvinnors rättigheter, yttrandefrihet, hbtq-rättigheter och religionsfrihet för alla.

Givet är att social sammanhållning och integration blir svåra att genomföra, då sådana trossatser styr tanke och handling.

Imamen i Stockholms moské Mahmoud Khalfi förklarar i DN att han är stolt över att vara inspirerad av Muslimska brödraskapet. Det säger allt om hans livssyn. Någon revolt mot denna totalitära övertygelse har inte märkts bland andra ledande svenska muslimer.

Muslimska Brödrarskapet grundades 1928 men fick vind i seglen och spred sina läror med framgång först i och med den iranska revolutionen 1979, som radikaliserat islam. Kortkort och annan lätt klädsel försvann efterhand i stora delar av den muslimska världen. Slöjan, hijab, blev uniform för anständiga kvinnor.

Den europeiska vänster, som en gång kämpade solidariskt med den spanska arbetarklassen mot francofascismen, lyfte inte ett finger då deras kamrater som stött ayatollah Khomeini, blev förföljda och mördade tillsammans med kurder. Islamofascismen segrade och sitter alltjämt kvar vid makten. Hur kan Yasmine Abdullahi kritisera motstånd mot slöjan som förtryckande religiöst förbud, då hon vet vad som hänt de kämpande kvinnorna i Iran?

När ska sanningen börja få genomslag i alla kretsar i Sverige? Det är bittert att erkänna strukturella misstag, men någonstans måste det börja. Inte minst för de muslimers skull som bara vill vara ifred och sköta sin relation till Gud på egen hand.

Yasmine Abdullahi svarar direkt:

Hej Ullmar,

Det är intressant att du fokuserar på islamism, när min text handlar om islamofobin. Inte en gång uttrycker jag stöd för odemokratiska ideologier. Jag undrar också varifrån du får att muslimer i Sverige skulle efterleva det muslimska brödraskapets linje. Det kanske kommer som en överraskning, men studier visar att majoriteten av svenska muslimer inte är medlemmar i något samfund.

Jag är inte emot att Sverige undersöker vad som föder extrema tankesätt. Men man behöver för den skull inte avfärda ett av de största problemen som Sverige har – nämligen den växande islamofobin.

Yasmine Abdullahi