Nyheter/Utrikes 15 januari, 2022

Japans kvinnor vägrar hålla tyst

Liberaldemokraternas seger i det senaste valet innebar ett nederlag för den japanska feminismen. Men sedan metoo har det börjat röra på sig även i det notoriskt patriarkala Japan. Förändringens vindar har dock ännu inte nått in i företagen eller de parlamentariska församlingarna.

Det var första gången som lagen om ”främjandet av mäns och kvinnors lika deltagande i politiken”, som antogs 2018, applicerades i ett val. Trots det slutade parlamentsvalet den 31 oktober 2021 med att antalet kvinnor i underhuset reducerades till 45 ledamöter av 465, jämfört med de 47 som valdes fem år tidigare. Japan befann sig då på plats 164 av 190 länder ifråga om jämställdhet i politiken.

Japanska feminister hade krävt att denna lag skulle ha som mål att uppnå en ”jämlik fördelning av manliga och kvinnliga kandidater”. Men de stötte på hårt motstånd från konservativa ledamöter(2) och den version som antogs nöjde sig med att uppmana partierna att ”anstränga sig så mycket som möjligt”.

I det senaste valet var 9,7 procent av de regerande Liberaldemokraternas (LDP) kandidater kvinnor, medan det huvudsakliga oppositionspartiet, det socialdemokratiska Konstitutionell-demokratiska partiet (KDP), bara var något djärvare med sina 18,4 procent.(3) Bara Kommunistpartiet (35,4 procent) och Socialdemokraterna (60 procent) levde upp till kraven, även om det sista bara ställde upp med nio personer.

Innebär det att feministernas inflytande är försumbart? Även om de kämpar i uppförsbacke har det börjat röra på sig i det japanska samhället de senaste åren. Ett tecken på det är öppnandet av den första feministiska bokhandeln i Tokyo i januari 2021 av Akiko Matsuo, som grundat förlaget Et cetera books. Hon startade tillsammans med författaren Minori Kitahara #metoo- och #withyou-rörelsen i Japan och uppmanade till demonstrationer mot frigivandet av uppenbart skyldiga sexbrottslingar i samband med fyra rättsprocesser i mars 2019. Den regionala domstolen i Nagoya hade frikänt en far som ska ha tvingat sin då 13-åriga dotter att ha sexuellt umgänge med honom i sex års tid, med motiveringen att ”det [rådde] tvivel om huruvida hon inte hade möjlighet att tillbakavisa hans närmanden”. Samma slutsats drog domstolen i Shizuoka i ett fall rörande en far som stod anklagad för att ha våldtagit sin då tolvåriga dotter, då dennas vittnesmål ska ha varit osammanhängande. Domstolen i Fukuoka frikände en tjänsteman som anklagats för våldtäkt på en anställd som han hade gjort berusad – och vars ”försvarslöshet” därmed var uppenbar – med argumentet att det var den anklagade vars sinnesnärvaro sviktade. Samma sak i Shizuoka där domstolen slog fast att en man som hade våldtagit en kvinna efter att ha misshandlat henne inte hade kunnat förstå att hennes passivitet var ett uttryck för hennes vägran. De tre förstnämnda dömdes till slut i högre instans efter demonstrationerna.

Sedan dess har dessa demonstrationer, som också kallas ”flower demo”, utvecklats till arenor i vilka offer för våldtäkt och incest kan komma till tals. De hålls regelbundet den 11:e varje månad. Författaren Minori Kitahara förklarar:

– Tack vare slagordet ”with you” blev vi äntligen redo att lyssna och tro på dem. Vi hade saknat en säker plats att tala på. Numera har vi en plats där vem som helst kan berätta sin historia men också uttrycka sin solidaritet, vilket de flesta offer saknar.(4)

Det är feministernas förtjänst att toleransen för sexuellt våld håller på att minska. Kampen har pågått i decennier, vilket sociologen Chizuko Ueno visar i boken Une idéologie pour survivre (En ideologi för att överleva)(5), i vilken hon berättar om debatterna om att göra upp med straffriheten. Den feministiska rörelsen kämpar även mot diskriminering och misogyni, till exempel med hjälp av sajten ”Föreningen för avslöjandet av sexistiska uttalanden av prefekt Ishihara och utraderandet av dem ur den offentligheten”, som grundades 1999 och som delar ut ett pris för sexistiska uttalanden fällda av män och kvinnor i offentligheten. 2021 fick en kvinna och en man gemensamt dela på priset: Mio Sugita och Yoshirô Mori. Sugita är en parlamentsledamot för Liberaldemokraterna som gjort sig känd för antifeministiska och hbtq-kritiska provokationer. I september 2020 sade hon, i försvar av domsluten i de fyra rättsprocesserna i mars 2019, att ”kvinnorna kan ljuga hur mycket de vill”.(6)

Vad gäller Yoshirô Mori, som var ordförande för Kommittén för organiserandet av de olympiska och paralympiska spelen i Tokyo (Tocog), ledde hans uttalande den 3 februari 2021 om kvinnor som ”har svårt att avsluta sina inlägg”(7), till upprördhet såväl utomlands som i Japan. Ett upprop som startades dagen efter skrevs på två dagar under av över 110 000 personer som krävde att ”lämpliga åtgärder” skulle vidtas. Den 7 februari uppgav 60 procent av japanerna i en undersökning(8) att Mori inte längre borde leda kommittén, och nästan tusen frivilliga valde att avsluta sina uppdrag för de olympiska spelen. Trots det trogna stödet från premiärminister Yoshihide Suga tvingades Mori lämna sitt uppdrag den 12 februari. Det är första gången någonsin som en tung profil i Liberaldemokraterna tvingas avgå för sexistiska uttalanden. Flera sponsorer av de olympiska spelen och kända personer tog också avstånd från hans uttalanden.

Den 6 februari organiserade feministerna det två och en halv timme långa tv­-programmet ”Don’t be silent”, med en hashtag på japanska, ”wakimaenai onnatachi” (”kvinnor som inte håller tyst”), på webb-tv-kanalen Choose TV.(9) På initiativ av filosofen Nagai Reii bjöds 25 författare, förläggare, representanter för ideella organisationer och diverse militanta feminister in för att kommentera Moris uttalanden i sin helhet. I synnerhet analyserade de den del som fick minst uppmärksamhet i utlandet om kvinnors ”tävlingsinstinkter”, som Mori beskrev så här: ”När en räcker upp handen [för att göra ett inlägg] känner sig de andra tvingade att också uttala sig”. Lyckligtvis avslutade han med att säga att ”i vår kommitté har vi sju kvinnor, men de vet alla hur man ska bete sig”. Möten ska enligt Mori vara enkla sammanträden för att ratificera chefens beslut. Inte minst eftersom kvinnor uppfostrats med idén att tystnad är en dygd. Och det gäller för i yrkessektorer: media, mode, förlagsverksamhet, vård, och så vidare. Liberaldemokraternas oförmåga att få till stånd minsta förändring har bara stärkt enhälligheten i partiet på denna punkt. Det är hög tid för deras kvinnliga medlemmar att ta till orda.

Även om reaktionerna på feminismen för det mesta är negativa i det japanska samhället håller den yngre generationen på att bli mer öppensinnad, inte minst som den intresserar sig för miljöfrågor och balansen mellan jobb och privatliv. Aktivisten Tamaka Ogawa förklarar att hon blev feminist efter att ha blivit föremål för förolämpningar, såsom kusofemi (”feministmögel”), efter att ha publicerat en artikel 2013 i vilken hon försvarade kvinnor som väljer att arbeta samtidigt som de uppfostrar barn.

Frågan är icke desto mindre central i Japan, som dras med sjunkande födslotal, en åldrande befolkning och sjunkande löner för en allt större del unga som befinner sig i en prekär ekonomisk situation. Utomäktenskapliga barn utgör inte mer än tre procent av nyfödda (i Frankrike är siffran 62,2 procent och i Sverige 55 procent) och beslutet att gifta sig beror på mannens förmåga att försörja familjen, även om denna syn håller på att förändras. Den socioekonomiska modellen och familjestrukturen som existerat sedan 1945 utgör fortfarande ett stort hinder. Den tvingar fortfarande kvinnor att välja mellan äktenskap och karriär. M-kurvan som visar kvinnors yrkesaktivitet – allt högre med åldern, lägre efter giftermålet eller en födsel, och sedan en ny topp efter att barnen flyttat ut – har visserligen förskjutits mot en allt högre ålder, och kvinnor blir i dag hemmafruar vid 30 snarare än vid 25 års ålder. Vanan att säga upp kvinnor i händelse av bröllop eller födsel har inte varit förankrad i lagen sedan 1986 (i de flesta företag undertecknade kvinnor ett avtal enligt vilket de förband sig att sluta om de gifte sig eller fick barn, även om det inte finns någon paragraf om det i arbetslagstiftningen). Men det är alltjämt verkligheten för ett stort antal kvinnor: bara 38 procent återgår till arbetet efter sitt första barn, trots de många kampanjer som har förts av regeringen sedan 2012 för att uppmuntra till bättre balans mellan arbets- och familjeliv.

När det japanska parlamentet antog Konventionen om eliminering av all diskriminering mot kvinnor (CEDAW) 1985 infördes året därpå en lag som syftade till att främja ”lika möjligheter till anställning mellan män och kvinnor”. Men arbetsgivarna hittade kryphål och uppfann ett system med parallella vägar: en ”global väg” (sogoshoku) som är öppen för befordran, och en ”vanlig väg” (ippanshoku) utan möjlighet att göra karriär eller befordras. Kvinnor tvingas välja mellan dessa två vägar när de anställs. Men valet av den globala vägen innebär att de, precis som männen, underkastar sig långa arbetsdagar, med upprepade omplaceringar till landsbygden – vilket utgör det huvudsakliga hindret för att uppnå balans mellan arbets- och familjelivet.

Andelen kvinnliga tjänstemän i den privata sektorn har stagnerat runt nio procent, och är långt lägre bland de högre posterna. Löne­gapet mellan kvinnor och män har visserligen krympt från 40 procent 1990 till 24,5 procent 2020, enligt Japans hälso- och arbetsmarknadsdepartement (jämfört med 16,8 i Frankrike och 9,8 procent i Sverige), men denna minskning beror snarare på att männens löner har sjunkit de senaste 20 åren än på att kvinnornas har höjts. Denna statistik tar inte heller hänsyn till ålder: mellan åldrarna 49 och 55 tjänar män årligen i snitt 4,2 miljoner yen (32 800 euro), medan kvinnor i samma ålderskategori som mest bara når upp till 2 740 yen (21 440 euro) om året. Dessutom befinner de sig oftare i en prekär anställningssituation (deltid, oregelbunden arbetstid, visstidsanställning, vikariat och så vidare): de tjänar mindre än 55 procent av männens medellön och deras andel i denna typ av arbeten växer fortfarande.

Denna situation förklaras också av två andra lagar som antogs 1986. Den första innebar sänkt skatt för en gift person som tjänar över 380 000 yen (ungefär 3 000 euro), förutsatt att partnern inte tjänar mer än 1 030 miljoner yen (ungefär 8 000 euro) om året, vilket motsvarar en deltidslön och främst berör kvinnor. Den andra lagen som syftar till att ”skicka arbetare på uppdrag” möjliggjorde tillfälliga anställningar, som dittills hade varit förbjudna. Eftersom sektorerna där lagen tillämpades (1986 var de 13, 1999 var de 26 och sedan 2015 finns inga restriktioner) främst befolkades av kvinnor har lagen bara gjort kvinnor ännu mer prekära.

Denna situation illustrerar mot­sägelserna i den officiella retoriken om kvinnors plats i en kontext av nyliberala reformer. När den dåvarande premiärministern Shinzo Abe i december 2012 presenterade ökningen av antalet förvärvsarbetande kvinnor som en grundsten i hans strukturreformer för att kick-starta ekonomin, och deklarerade att han ville ha ”ett samhälle där kvinnor briljerar”, gav det bara upphov till skepsis och kritik hos feministerna, som hade svårt att övertygas av hans plötsliga konvertering.

De första feministiska kraven i Japan ställdes dock redan i slutet av 1800-talet. De handlade om att få samma tillgång till utbildning och politiska rättigheter som kvinnor då åtnjöt i västerlandet. Under Meiji-erans modernisering (1868–1912) gjordes grundskolan obligatorisk 1872, och 1886 antogs ett dekret som krävde att ett gymnasium skulle anläggas i varje distrikt. Universiteten öppnades dock inte för kvinnor förrän efter 1945, och dessa gick trots det främst tvååriga utbildningar på privata universitet fram till 1995. Alla minns fortfarande skandalen som skakade ett privat universitet i Tokyo 2018, som hade avslöjats ha systematiskt gett lägre betyg åt kvinnliga sökande vid inträdesproven.

Rösträttsrörelsen började agitera i och med att män gavs ”allmän” rösträtt 1925, men Japans intåg i andra världskriget tvingade organisationerna att upplösa sig själva och uppgå i Föreningen för kvinnors patriotiska försvar 1942, och sedan i Föreningen för Storjapans kvinnor i vilken alla kvinnor över 20 år måste vara medlemmar, vilket omintetgjorde den feministiska rörelsens framsteg.

Trots efterkrigstidens demokratiska reformer är hindren för framsteg i fråga om jämlikhet mellan könen fortfarande många. Bland dem finns den konservativa högerns närmast monopolliknande grepp om regeringsmakten: Liberaldemokraterna har styrt sedan 1955, med undantag för tio månader 1993–1994 och tre år 2009–2012, och det bidrar till att befästa den framstegsfientliga attityden och politiken.


Texten är tidigare publicerad i Le Monde diplomatique


Översättning: Jonas Elvander

Fotnoter


Forskare vid Centret för studier av ostasiatiska civilisationer (CRCAO).
Yuzuki Mari, ”Kravet på att nå jämställda kandidatlistor… överges på grund av LDP:s motstånd” (på japanska), Tokyo Shimbun, 19 maj 2021.
 I 18 enmansvalkretsar (av 289) finns ingen kvinna.
Nakamura Kasane och Ikuta Aya, ”#WithYou-cirkeln vävs av Flower Demo” (på japanska), Huffpost Japan, 10 mars 2020.
Ueno Chizuko, Une idéologie pour survivre, Les Presses du réel, Dijon, 2021.
”LDP’s Mio Sugita admits saying ”women lie” about sexual assaults”, The Japan Times, Tokyo, 2 oktober 2020.
”Mori: Talkative women cause time-consuming meetings”, The Asahi Shimbun, Tokyo, 4 februari 2021.
”Suga stops short of calling for Mori to resign as public sours on Olympic chief”, The Japan Times, 8 februari 2021.
Programmet går att se här (på japanska).

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Ledare 24 maj, 2024

Public service i extremhögerns tjänst

Kommitténs ordförande Göran Hägglund lämnar betänkandet om public service till kulturministern den 13 maj. Foto: Samuel Steén/TT.

Utifrån myter om en ”vänsteragenda” vill regeringen krympa public service och öka dess politiska styrning. Detta kulturkrig kan bara mötas med klasspolitik.

Det är söndag den 12 maj. I Agendas studio ska EU-kandidaterna Helene Fritzon (S) och Charlie Weimers (SD) debattera klimatet.

– Hur viktig är klimatfrågan för dig? frågar programledaren.

Charlie Weimers svarar med en anklagelse:

– Ja, den är viktig. Men viktigast för oss är ju så klart migrationen och det är andra veckan i rad som den inte förekommer på bästa sändningstid i SVT, kan jag notera, trots att väljarna tycker att den är jätteviktig.

Orden ger en föraning om vad som komma skall. För dagen därpå presenterar riksdagen sin utredning för hur public service ska regleras nästa mandatperiod. Ett förslag som skulle ha lagts av riksdagens alla åtta partier tillsammans, men som slutat med att Tidö-partierna gjort upp bakom ryggen på oppositionen.

Riktningen är tydlig. Public service ska krympa, till förmån för kommersiella aktörer. Uppräkningen av de ekonomiska anslagen trappas ned. Kravet på fyra kanaler sänks till två. Sveriges Radio säger sig behöva säga skära ned med 220 heltidsanställningar – om uppräkningen inte höjs från dagens nivå.

Men verksamheten ska inte bara krympas. Som så ofta med Tidöregeringens kulturpolitik, kompletteras det marknadsliberala med ett inslag av högerextremism.

SD:s representant Alexander Christiansson berättar stolt på pressträffen att public service ska jobba särskilt mot de grupper där de har lågt förtroende. Som av en händelse råkar den lilla grupp av befolkningen vara just sverigedemokratiska väljare, visar Som-institutets årliga rapporter. En studie som publicerades den 17 maj visar samtidigt att människor som är ”klart till höger” tar del av SVT:s innehåll i lika stor utsträckning, och att en majoritet (55 procent) är emot ett smalare public service-uppdrag.

För att öka förtroendet har man tagit bort nyckelord i uppdragsbeskrivningen om jämställdhet, mångfald och variation i befolkningen. Och allvarligast: Public service ska utsättas för fler granskningar, för att se till att de är ”opartiska” och inte ”politiskt vinklade”.

Att public service skulle ha en dold vänsteragenda är dock en myt, som Kalla Fakta nu dessutom har kunnat visa att Sverigedemokraterna själva producerar och pumpar ut genom sin trollfabrik.

Samtidigt är det opartiska en omöjlig position. Det går inte att ställa sig utanför eller över politiken, som avspeglas i allt ifrån programval, till vems röster som får höras och vad som ses som ont, gott eller självklart.

Nu blir det viktigare än någonsin för vänstern att jobba strategiskt med att sätta en egen politisk agenda.

I bästa fall är strävan efter opartiskhet en jakt på den politiska mitten. Men public service hamnar redan i dag ofta en bra bit till höger om den. Ett flagrant exempel är den inkonsekventa hanteringen av Eurovision. Att utesluta Ryssland på grund av invasionen av Ukraina, sågs som en självklarhet. När samma krav restes mot Israel på grund av folkmord, sågs det i stället som politiskt och därför otänkbart.

Ett annat exempel är sammanhanget där den här artikeln började: samhällsprogrammet Agenda. 2021 visade Dagens ETC att nästan vartannat program handlade om invandring, med koppling till brottslighet. Människor med bakgrund i andra länder demoniserades och målades ut som roten till alla problem. Agenda drev tittarna framför sig när rasistiska förklaringsmodeller vann giltighet.

Om utredningens förslag blir verklighet kommer fler steg att tas i den riktningen. Bort från spegling av hela befolkningen med all dess variation, mot att bli ett verktyg i handen på en allt mer fascistisk höger.

Nu blir det viktigare än någonsin för vänstern att jobba strategiskt med att sätta en egen politisk agenda. Att avslöja vem som tjänar på rasismen, och möta kulturkriget med den klasspolitik de vill få oss att glömma.

Melinda Kandel
Tjänstledig städare och tidigare aktiv i Fastighetsanställdas förbund.
Kultur 24 maj, 2024

Med piska och offerkofta

Linda Skugge debuterade på 1990-talet och har sedan dess hunnit ömsa skinn många gånger. Foto: Anna Tärnhuvud/SVD/TT.

Träna är härligt, suga balle är sådär. I sin nya bok bekräftar Skugge att hon är Skugge. Men energin är det inget fel på.

När krönikören, författaren och före detta feministikonen Linda Skugge utkommer med 50: Lämna mig inte – tredje delen i den svit som inleddes med 40: Constant reader och 45: Morbus Addison – är den skriven genom Lady Lazarus lins. 

Lady Lazarus är inte bara Linda Skugges porriga alias, utan även en dikt på fri vers av Sylvia Plath. För Linda Skugge är mer än Fittstim och Onlyfans. Hon är beläst och intellektuell, har ett associativt huvud och en språklig stil som kännetecknas av inre monolog – och att läsa 50: Lämna mig inte och bli kompis med Lady Lazarus är omtumlande.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ida Stiller
Frilansjournalist.
Utrikes 23 maj, 2024

Slaget om EU:s själ

Sättet som Giorgia Meloni har omfamnats av EU-kommissionen tyder på att ingen konflikt behöver uppstå mellan högerextrema regeringar och EU:s ledarskap – så länge vissa villkor uppfylls. Foto: Roberto Monaldo/AP.

Den reaktionära nationalismen framställs ofta som europatankens motpol. Men idéer om ett enat Europa har en lång historia inom extremhögern – och efter nästa månads val kan de bli verklighet.

Inför Europaparlamentsvalet 2019 höll ledaren för det postfascistiska partiet Italiens bröder, Giorgia Meloni, ett tal. I det förklarade hon att EU:s huvudstad borde vara Rom, något som hon tänkte kräva som medlem av Europaparlamentet.

– Europeiska unionens huvudstad kan inte vara den plats som är mest bekväm att ha institutionerna på. Det borde vara den som bäst representerar dess tusenåriga identitet! skanderade hon från scenen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]
Krönika 22 maj, 2024

Studentprotesterna ger hopp om att unga kan påverka samhället till det bättre, skriver Alva Edith Lundberg. Foto: Emil Davidson/TT.

Katastrofnyheterna haglar: barn i Gaza mördas och ständigt nya värmerekord slås på en jord som dränks och torkas ut om vartannat. Nyheterna gör mig ständigt medveten om att jag bor i ett rikt välfärdsland och inte behöver oroa mig över om mina basala behov kan uppfyllas.

Men jag är orolig ändå. Jag är 24 år och kan inte vända ryggen åt barnen i Gaza, alla människor som lider och dör av klimatkrisens konsekvenser, eller åt SEB som lånar ut hundratals miljarder till industrier som möjliggör klimatkatastrofens fortsatta förödelse.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Utrikes 22 maj, 2024

De låter inte Frankrike glömma kvinnovåldet

Den feministiska kollagerörelsen uppmärksammar mäns våld mot kvinnor. Foto: Agathe Hurtig Cadenel.

Den franska feministrörelsen Collages féminicides klottrar namnet på mördade kvinnor på väggarna om nätterna. Mot sig har de både poliser och mansgrisar.

Till skillnad från Sverige fortsätter metoo att växa i Frankrike. Häromveckan tog den sig ända till filmfestivalen i Cannes där skådespelerskan Judith Godrètche premiärvisade sin kortfilm Moi aussi, franska för jag också. Det var en film – och ett ämne – som präglade årets filmfestival.

Först var det litteraturen med Vanessa Sprangoras bok Samtycket, nu är det filmbranschen. Rörelsen är inte klar förrän varenda bransch rensat ut sina våldsamma män.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Fanny Jönsson
Journalist och ledarskribent bosatt i Paris.
Inrikes 21 maj, 2024

Välkommen till Gazarondellen

Rondellen på Kristianstadsgatan vid Folkets Park, tidigare känd som “Knarkrondellen“, går numera under namnet “Gazarondellen“. Foto: Johan Nilsson/TT.

För Malmöbor är rondellen vid Folkets park nästan en mytomspunnen plats. De som bor runt Möllevången stämmer träff där, går ut med hunden eller passerar den dagligen på väg till jobbet. Den har tidigare kallats för ”Knarkrondellen” och ”Bajsrondellen”. Men nu är den sökbar på Google Maps som ”Gazarondellen”.

Det råder folkfeststämning i den ljumma vårluften när ”Gazarondellen” invigs i Malmö den 10 maj, på initiativ av en grupp som är engagerade i Palestinafrågan. Många har tagit sig hit. Inklusive poliser med automatvapen. Barn i alla åldrar springer runt, tonåringar fotar varandra mot graffitiväggen och trumljuden hörs svagt i bakgrunden. Folk dricker kaffe och Palestine cola. Poesikollektivet BAM, bestående av Athena Farrokhzad, Burcu Sahin och Merima Dizdarević, läser dikter. Latinos for Palestine uppträder med en palestinsk dans som en slags motstånd mot patriarkatet.

Palestinska kvinnoförbundet i Sverige bjuder på den palestinska rätten maqluba som på svenska betyder upp och ner. De vill sprida kärlek och menar att det är viktigt att inte fastna i det negativa. I stället fokusera på det positiva och på det som människor har gemensamt.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Soledad Cartagena
Bibliotekarie och journalist.
Rörelsen 21 maj, 2024

Vad är Vänsterpartiets vision för skolan?

Vänstern är bra på att kritisera högerns skolpolitik, men inte lika bra på att ta fram en egen. Foto: Johan Nilsson/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Lärares tid i klassrummet har ökat sedan avregleringarna på 90-talet och den tid som lärare har till för- och efterarbete av lektioner har minskat. Skolans uppdrag har samtidigt utökats vilket lett till att dagens lärare måste lägga mer tid på annat än kärnuppdraget än vad lärare gjorde förr. Tillsammans har de här förändringarna skapat ett läraryrke som är farligt för hälsan. Grundskollärare, förskollärare och fritidspedagoger är de yrkesgrupper där högst andel upplever arbetsrelaterade besvär.

I princip samtliga politiska partier brukar gå till val på slogans som att ”satsa på skolan” eller ”minska lärares arbetsbelastning”, men intresset för att problematisera ökningen av lärares undervisningstid har trots det länge varit lågt bland politiker. Vi var därför många skolintresserade som hajade till när först Sverigedemokraterna, sedan Moderaterna och till slut hela regeringen meddelade att de vill se en nationell reglering av lärares undervisningstid.

Liberalerna är det regeringsparti som på senare tid gått längst av alla i att kritisera styrmodellen new public management (NPM). NPM bygger på att politiker ska använda samma incitament för att effektivisera välfärden, som beslutsfattare inom näringslivet använder för att effektivisera den privata produktionen av varor och tjänster. Det kan till exempel handla om att politiker ska styra genom att sätta allt högre mål för verksamheten i stället för att reglera vilka villkor som verksamheten behöver för att kunna prestera bättre.

Vi hoppas att partier och debattörer till vänster går vidare från att kritisera Tidöpartiernas seriositet,
till att lansera egna visioner.

Från vänster ställs nu fullt befogade frågor om hur allvarligt menade regeringens nya skolpolitik verkligen är: ni säger bra saker, men varför genomför ni dem inte? Men samtidigt kan den som läser till exempel Vänsterpartiets olika kommunala valmanifest ställa samma typ av frågor till vänstern: ni skriver bra saker, men varför skär ni också ned när ni hamnar i majoritet i kommunerna, ibland samtidigt som ni säger att ni satsar?

I våra grannländer är skolan inte en så tydligt partipolitisk fråga som i Sverige, vilket innebär att politiker i till exempel Norge eller Finland inte i lika stor utsträckning förväntas komma med enkla och snabba lösningar på skolans komplicerade problem. Delvis beror det här på att de flesta andra länder har kvar reglerade skolsystem vilket innebär långsiktigt stabila förutsättningar för skolor. Lärare och rektorer måste inte hela tiden parera ett politiskt klimat med olika typer av ”lyft” eller ”garantier”, samtidigt som de faktiska möjligheterna att göra ett bra arbete försämras.

Läs mer

Vi tror att det vore bra om skoldebatten i Sverige förflyttade sig i riktning mot att diskutera övergripande styrningsfrågor och att politiker i högre grad än i dag lämnar detaljfrågor till skolans professioner. Regeringens tankar om att reglera lärares undervisningstid och Liberalernas utspel om att hitta en väg bort från NPM-styrningen är steg i rätt riktning, även om de än så länge ”bara” är retorik. Det är en retorisk förflyttning som innebär att skolfrågan har blivit större än att handla om marknadslösningar.

Vi hoppas att partier och debattörer till vänster går vidare från att kritisera Tidöpartiernas seriositet, till att lansera egna visioner för arbetsvillkoren för lärare och elever. Hur ska skolan regleras? Hur ska den fredas från enstaka lyft och bli en samhällsinstitution med arbetsro? Där behövs egna svar, och det tycks vara läge att formulera dem nu.

Kultur 21 maj, 2024

”Att träffa de överlevande palestinierna från 1948 ger mig mening”

Författaren till bland annat ”Nakba: Katastrof inför våra ögon” (2023), ”Överlevarna: Röster från förintelsen” (2020) samt poddar i dessa ämnen. Foto: Karl Zetterström.

Kritiken mot Nakba-utställningen på Medelhavsmuseet är tröttsam, säger Bernt Hermele till Flamman. ”Rätten att få framföra sin berättelse är okränkbar”.

Ögonblicket innan jag får syn på en vitklädd Bernt Hermele i hatt på en bänk utanför Medelhavsmuseet slår det mig att det just i dag firas Yom Ha’atzmaut på sina håll i världen och framför allt i Israel – självständighetsdagen till minne av Israels bildande 1948. Vi har stämt träff för att prata om något annat, utställningen Nakba: Palestinska berättelser från 1948, på Medelhavsmuseet i Stockholm, som är baserad på Hermeles arbeten.

Kort bakgrund: När staten Israel bildades år 1948 drevs 750 000 palestinier på flykt. Ytterligare 130 000 flydde till andra platser inom den nya statens gränser. Palestinierna kallar fördrivningen al-Nakba, Katastrofen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Kultur 20 maj, 2024

Det språket tror sig beskriva

”Ett myller stilla av ickedöd” är en typisk rad i Gustav Sjöbergs diktverk. Foto: Ida Borg.

En filosofiskt lagd åsnekentaur och en kvinna i Överkalix som badar bastu och äter köttsoppa. Anna Hörnell uppskattar myllret men får till slut munnen full av alger.

I ett ogint ögonblick ser jag orden ”himlens av mångfald stjärnor” och tänker: vad är det här för Yodasvenska? Det är poeten och översättaren Gustav Sjöberg som skrivit dem, i diktverket Laguner blomma som nyss kommit ut på Albert Bonniers förlag, och ett tag är jag sur som de myrmarker boken till stor del handlar om över hur mycket texten kräver av mig.

Efter ett par poesiböcker på OEI Editör, en rad översatta titlar av bland andra filosofen Giorgio Agamben, och ytterligare ett par egna böcker på tyska och italienska, har Luleåbördiga Sjöberg nu skrivit en bjässe till bok, nästan 400 sidor lång och stor som ett fotoalbum. Som redan nämnts har texten en förkärlek för okonventionell ordföljd, men efter hand återgår mitt PH-värde till det normala.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 19 maj, 2024

Hur ska jag överleva separationen?

Ensemblen i Mitt hjärta säger: Lev, skrik, andas lär ut läxor om barnens nödvändiga uppror mot sina föräldrar. Foto: Jenny Baumgartner.

Jag släpar med mig mina två barn till en nytolkning av Sofokles pjäs ”Antigone”, och inser att den egentligen handlar om barnens rättfärdiga uppror mot oss vuxna.

Min åttaåriga dotter och treåriga son skrattar när barnen på scenen leker kurragömma, läser ramsor och kramas med en hund.

I Farnaz Arbabis version av Antigone står leken i centrum, men ödet tvingar flickan att bli vuxen snabbt. Hon vill begrava sin bror, som gjort uppror mot kung Kreon och vars straff är värre än döden – hans lik ska ätas upp av djuren. Nu måste hon välja mellan kärleken och rädslan.

Det var i lördags jag släpade med mig mina två barn för att se Mitt hjärta säger: Lev, skrik, andas på Unga Klara, där nytolkningen av Sofokles pjäs var den ena av två fina 45-minutersakter. Den andra följer 13-åriga Artemis i vår samtid, som reagerar med ilska på sina föräldrars, och hela vuxenvärldens bristande medkänsla för barnlivets villkor.

Båda spärras också in för sina uppror – Antigone i en grotta och Artemis på ett barnhem. Båda framhärdar i att slå sig fria.

Det grekiska originalet tolkas ofta som en konflikt mellan plikterna till den lilla världen och till den stora, till familjen och härskaren, traditionen och lagen. Men här handlar det i stället om föräldrars och barns svårigheter att förstå varandra, och om generationsupprorets centrala betydelse. Ett barn måste klippa bandet till sina föräldrar för att senare återskapa det, för annars blir de inte till individer. Inte bara som ett första, ofrivilligt trauma vid födseln när klyvningen sker från modern, utan som ett andra och mera medvetet uppror i tonåren.

Nog gör dagens tonåringar uppror, men inte som vi till vänster önskar.

Bredvid mig har jag två ensiffriga barn som jag har tvingat dit, men som lyckligtvis sitter förtrollade i en och en halv timme. Så lätt kommer jag inte alltid att ha det. Hur kommer jag att känna när min dotter vill låsa in sig på sitt rum, eller träffa kompisar hellre än mig? Eller om min son blir ilurad dumheter av sina datorspelskompisar eller lömska Youtube-algoritmer? Kommer jag att ta det oundvikliga fadersmordet som en man, och inse att de måste gå in i framtiden utan mig? Att min generation ändå inte verkar hitta några svar, och därför inte har den minsta rätt att läxa upp dem.

Kanske kan vi hitta musik och spel som vi gillar – just nu spelar vi jämt äventyrsbrädspelet Andor, där man ska rädda tre vargungar från en drake, och vi har varvat alla Mariospel på Switch tillsammans. Kanske hittar vi rentav gemensamma kamper. (Min son skrev på eget bevåg ”Alla barn ska få dansa” på sitt första maj-plakat.) Men det är långt ifrån säkert. Jag ser de tre konservativa partierna samla 57 procent i skolvalet 2022, de röda 24. Nog gör dagens tonåringar uppror, men inte som vi till vänster önskar. Samtidigt är det lätt att förstå att de är arga på oss.

Min fru är bortrest och jag har tagit min son till en park för att skriva färdigt denna ledare. Han lär sig cykla med stödhjul och tar sig snabbt fram och tillbaka mellan soptunnorna på ena sidan till tennisplanen på den andra, precis som pappa har sagt. Jag vill vara där, känna allt som han känner – vinden mot ansiktet, det klämmande hjälmbandet, hjulens dallrande i gruset – men jag inser också att han snart kommer att klara vad som helst utan mig.

Läs mer

Mitt hjärta säger, i regi av Farnaz Arbabi, fritt efter Sofokles Antigone. Lev, skrik, andas, i regi av Gustav Deinoff. Unga Klara, Kulturhuset, Stockholm.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]