– Hon är den kanske mest beundrade, mest hatade, tråkigaste, mest radikala och mest konservativa ledare i västvärlden, skrev journalisten Richard Longworth 1989 i en krönika i tidningen Chicago Tribune.
Än i dag är få politiker i Storbritannien mer älskade och hatade än just Thatcher.
Medan statsminister David Cameron meddelade att hon som stor ledare kommer att få en begravning med militära hedersbetydelser, rapporterade brittiska media att nyheten om hennes bortgång möttes med glädje av dem som fortfarande bär levande minnen av Thatchers kamp mot den brittiska fackföreningsrörelsen.

– Det är faktiskt så att alla verkliga problem som vi har att göra med i dag går tillbaka till att hon hade så fundamentalt fel, sa Ken Livingstone, som ledare för vänsterstyret i Greater London Council (GLC) en av hennes största politiska motståndare på 1980-talet.
Under Thatchers regeringsperiod, 1979–1990, ökade arbetslösheten i Storbritannien explosionsartat. Mycket har skrivits om den nyliberala statskupp som hon drev genom i Storbritannien på 1980-talet. Thatcher genomförde en konsekvent nyliberal ekonomisk politik med katastrofala följder för sysselsättningen. Privatiseringar av statliga bolag och nerskärningar inom den offentliga sektorn ledsagades av skattesänkningar och en bred attack mot fackliga rättigheter. Klyftorna i landet ökade snabbt, precis som bitterheten hos dem som drabbades av denna politik.
Under åren vid makten gjorde hon sig sannerligen förtjänt av smeknamnet ”järnladyn”. Det namnet hade den sovjetiska tidningen Krasnaja Zvezda gett henne 1976 för att häckla hennes antikommunistiska brand­tal i den brittiska valrörelsen. Thatcher bangade dock inte och adopterade snart namnet som sitt smeknanm.