Privatiseringar drivs ofta igenom med argumentet att marknaden kan göra jobbet effektivare än det offentliga, och att vi därmed slipper stora byråkratiska organisationer. Men i själva verket är det tvärtom. Region Stockholm och Västra Götaland har nyligen inrättat egna enheter som enbart ska verka för kontroll av vårdbolag och läkare så att de inte fifflar bort skattepengarna. Den tidigare S-regeringen fattade beslut om att inrätta en helt ny myndighet med uppdrag att arbeta mot fusk inom välfärdssystemet.
Det här är exempel på vad filosofen Jonna Bornemark kallar ”förpappring”. När vinstintresset släpps in i det som är offentligt finansierat kommer också fuskarna och bedragarna. För att det ska förhindras måste kontrollen öka och därmed byråkratin. Den byråkrati som privatiseringen skulle bryta ned uppstår i stället i en annan ände.
Fråga vem som helst som arbetar inom vård och skola och de kan hålla föreläsningar om den ökade förpappringen. Problemet är likartat inom infrastrukturen, det område jag arbetat inom de senaste fyra åren. Tidigare regeringar har avreglerat så mycket att statliga Trafikverket i dag inte underhåller en meter av väg eller järnväg i egen regi. Allt är utlagt på bolag. Pajar en järnvägsväxel eller behöver en mutter dras fast, då är det inte som tidigare Trafikverket/Vägverket/Banverket som rycker ut utan ett upphandlat bolag.
Sverige har i dag världens mest avreglerade underhåll av infrastrukturen, men långt ifrån det mest effektiva. Riksrevisionen konstaterar i sin senaste rapport att järnvägsunderhållet i snitt blir drygt 70 procent dyrare än det pris som uppgivits i upphandlingen. Den marknad som skulle uppstå vid avregleringen av järnvägsunderhållet har uteblivit. En stor del av de 30 miljarder som staten årligen lägger på väg- och järnvägsunderhåll går till dyr byråkrati i stället för att täppa till potthål och laga järnvägsräls. Offentliga upphandlingar, kontraktsuppföljningar och att hantera överklaganden tar tid och kostar pengar. Den tidigare infrastrukturministern Tomas Eneroth (S) gav en myndighet (Transportstyrelsen) i uppdrag att kontrollera en annan myndighet (Trafikverket) för att den skulle göra effektivare upphandlingar av infrastrukturunderhållet. Men oavsett hur mycket han staplade myndigheter på varandra blev inte järnvägsunderhållet effektivare. Att leka marknad med det som borde vara ett naturligt monopol är dyrt och ineffektivt.
Och nu är det dags igen. Partierna överträffar därför varandra i satsningar på elektrifiering av transportsektorn. Men det är inte ägaren av vägarna – Trafikverket/staten – som ska ansvara för laddinfrastrukturen, utan ett plotter av företag som med statliga pengar ska placera ut laddstolpar där det passar dem bäst. Var och en med sitt eget unika betalsystem. Allt till elbilistens förbannelse som måste köra omkring med en uppsjö av laddbrickor och appar för att kunna ladda bilen. I glesbygd vill ingen eller få sätta upp laddstolpar. Regeringens lösning: ännu mer pengar till bolagen. En annan lösning hade varit att se laddinfrastrukturen som en del av vägen, på samma sätt om belysning och mitträcken. Alltså, något som staten bygger ut och äger i egen regi.
Slimmade effektiva organisationer? Glöm det. Privatiseringar och avregleringar ger oss svällande byråkratier.
Och kom ihåg: ordet privatisering härstammar från latinets privare, som betyder beröva. Privatiseringen har berövat oss rådigheten över det som vi naturligt borde äga och driva gemensamt. Det är kontentan av decennier av högerpolitik och en slapphänt socialdemokrati.
