Debatten om yttrandefriheten runt om i världen får allt fler dimensioner. Appellationsdomstolen i Warszawa har fastslagit domen mot Jerzy Urban. Han gjorde sig känd − många skulle säkert säga ökänd – som presstalesman för Jaruzelskis regering under krigstillståndet, och är än idag en högst impopulär person.
Efter 1989 startade han en veckotidskrift Nie (Nej). Den ska vara ”libertariansk och antiklerikal” och innehåller, förutom en myckenhet av könsorgan och pubertala frivoliteter, också en seriös och grävande journalistik och en förmåga att vara motvalls.

I samband med påvens besök i Polen 2002 (där det kallas för pilgrimsfärd) skrev Urban en satirisk artikel där han hånade den åldrande mannen och kallade honom bland annat för ”Vatikanens Brezjnev”, ”levande lik” och ”ålderstigen avgud”. Kuriöst nog dömdes han inte för sårande av religiösa känslor, något som också faller under brottsbalken i Polen, och som drabbade konstnärinnan Dorota Nieznalska som för sin skulptur föreställande en erigerad penis på ett kors – syftande på kyrkans patriarkala förtryck – dömdes till sex månaders samhällstjänst (och att betala alla rättegångskostnader), utan för …skymf mot främmande stats överhuvud! Påven är som bekant en slags president för Vatikanstaten.

Urban dömdes av en oenig rätt till lagens mildaste straff, böter på knappt tiotusen kronor, medan åklagaren yrkade på tio månaders fängelse, dock villkorligt (straffskalan går upp till tre års fängelse). I domen konstateras att yttrandefriheten inte är absolut − och det är något vi har kunnat konstatera allt oftare på senare tid. Vi har tidigare i Flamman skrivit om rättegången mellan författaren Pawel Huelle och den rabiate prästen Jankowski.
Här i Sverige har röster höjts, som hävdar att medveten förvanskning av fakta ska straffbeläggas. Än omedveten då? frågar man sig. Och vem ska avgöra det, ska det verkligen ske i domstol? Att en av de rösterna är DN:s Maciej Zaremba är onekligen lite pikant.

Yttrandefrihetens gränser är utsatta är försök att trängas tillbaka, också här i Sverige och i vår omedelbara närhet. Även om det i en del fall sker i all välvilja – man vänder sig mot rasistiska, homofoba eller andra övergrepp – måste det vara en självklarhet för det radikala uppdraget att stå upp för yttrandefriheten.