”Jag vet inte var i FN:s klimatpanels olika skrifter som man säger att vi här och nu befinner oss i en klimatkris, jag har inte sett det”, förklarade Jimmie Åkesson i ett uppmärksammat uttalande i samband med FN:s klimatkonferens COP27 i november. Sedan dess har de klimatrelaterade katastroferna fortsatt att avlösa varandra i snabb takt, samtidigt som vetenskapen kring klimatförändringarnas konsekvenser blir allt tydligare – och mer skrämmande.

Nej, det är visserligen inte i Sverige som människor tvingats evakuera sina hem på grund av vilda skogsbränder denna sommar, det är i Grekland och Kanada, för att bara nämna två länder. Det är inte här som floder torkat ut, hela städer hotats av vattenbrist eller värmeböljor med temperaturer långt över 40 grader skördar liv. Men den som tror att Sverige kommer att klara sig lindrigt undan den fortsatta upphettningens konsekvenser är antingen olovligt naiv eller köpt av fossillobbyn, eller både och.

När kommer Jimmie Åkesson förmå sig att säga att vi lever i en klimatkris? Kanske när havsnivån har stigit en meter och stora kustområden och tusentals svenska öar ligger under vatten? En meter låter mycket, men i själva verket är vi på god väg dit. Även med kraftfulla åtgärder i linje med Parisavtalet väntas världshaven stiga med flera decimeter fram till år 2100. Med fortsatt höga utsläpp kan världen se fram emot katastrofala höjningar på upp till 10 meter de kommande århundradena. Den som fortfarande bekymrar sig över vindkraftverk fem mil från land efter att ha sett en karta över vilka områden som kan hamna under vatten bör se över sina prioriteringar.

Om den fysiska utplåningen av svenska stränder inte är nog för att oroa högernationalister kan man tänka sig att de ändå värnar om det stabila och gynnsamma klimat som under hundratals år lagt grunden för det moderna samhällets framväxt, och rentav blivit en avgörande del av vår nations identitet. Språk, religion, institutioner och nationsgränser har förändrats genom århundradenas lopp – men det svenska klimatet har fram tills nyligen varit ungefär detsamma som när de första hedningarna i Norden kristnades.

Om inte stigande hav eller golfströmmens kollaps är skrämmande nog så kan man fundera över hur hundratals miljoner klimatflyktingar kommer att påverka stabiliteten i omvärlden och Sveriges säkerhet. Taggtråd och militariserade gränser kan möjligen hålla människor på avstånd om man har den moraliska läggningen. Men nya murar mot omvärlden kommer knappast att vara ett attraktivt alternativ när vårt beroende av att kunna importera mat och andra förnödenheter under perioder av torka bara kommer att öka framöver. Än knepigare blir det när klimatflyktingarna inte längre kommer från Somalia och Bangladesh, utan från medlemmar av Fort Europa som Grekland eller Italien.

Klimatförändringarna ställer visserligen oss alla inför enorma utmaningar, men för den som marinerat sin hjärna i marknadsfundamentalism måste problemet te sig omöjligt.

Det är mycket möjligt att Jimmie Åkesson helt enkelt inte har förstått. Mer troligt är dock att han och resten av den konservativa högern väljer att blunda för en kris som han ändå saknar förmåga att lösa. Klimatförändringarna ställer visserligen oss alla inför enorma utmaningar, men för den som marinerat sin hjärna i marknadsfundamentalism måste problemet te sig omöjligt. De marknadsbaserade lösningar som ekonomer har predikat i åratal har nämligen visat sig både otillräckliga och socialt ohållbara. Ekonomiska styrmedel som utsläppshandel och punktskatter på utsläpp skulle ge en ”effektiv omställning” på marknadens villkor, men leder snarare till att vanliga löntagare får bära den tyngsta bördan. Samtidigt framstår alla effektiva och logiska lösningar för ett nyliberalt medvetande som kätteri.

I själva verket är det uppenbart att omställningen kräver direkta ingrepp i marknaden. Den måste dessutom gå hand i hand med kraftfulla åtgärder för att fördela bördorna rättvist, bygga ut välfärden i hela landet, stoppa den skenande förmögenhetskoncentrationen och ersätta skitjobb med meningsfulla arbeten. Arbetstidsförkortning skulle inte bara ge bättre arbetsmiljö och hälsa utan också bidra till att minska jobbpendlingen och därmed utsläppen. Omedelbart förbud mot privatflyg och lyxyachter skulle skicka en viktig signal till den ekonomiska elit som vant sig vid att behandla hela planeten som sin privata soptipp.

Medan den svenska högerregeringen stoppar huvudet i sanden väljer allt fler länder – även högerstyrda sådana – nu en annan väg, med satsningar på grön industripolitik och storskaliga investeringar som skapar mängder av jobb. Regeringens handlingsförlamning innebär att Sverige inte bara sviker sina åtaganden enligt Parisavtalet, utan också halkar efter i den tekniska utvecklingen. Ska omställningen gå i närheten av den hastighet som krävs måste staten helt enkelt ta ledningen. Tyvärr lär det aldrig hända så länge Jimmie Åkesson har en gnutta inflytande över svensk politik.