Regeringens viktigaste verktyg för att få ned arbetslösheten är jobbskatteavdraget. Men trots att reformen kostat statskassan 70 miljarder har jobben inte kommit.
Reinfeldtregeringens största reform sedan valet 2006 kallas för Jobbskatteavdraget. Reformen innebär att vi nu betalar lägre skatt på inkomst från arbete, jämfört med inkomster från pension, a-kassa och annat. Tanken är att detta ska skapa jobb på framförallt två sätt: å ena sidan genom att höja arbetslusten bland pensionärer, sjukskrivna och arbetslösa, å andra sidan genom att sänka lägsta lönerna. Tre fjärdedelar av de nya jobben ska ske genom att personer som inte arbetar börjar jobba.
Totalt sett har regeringen sänkt skatten med över 100 miljarder, mer än hälften av denna skattesänkning har jobbskatteavdraget stått för. Den första delen av avdraget genomfördes 2007 och den senaste trädde i kraft första januari i år.
Än så länge är jobbskatteavdraget ett fiasko. Utifrån två enkätundersökningar konstaterade Riksrevisionen och Statistiska centralbyrån nyligen att hittills har avdraget knappt haft någon effekt alls. Två procent säger sig jobba mer och en procent säger sig jobba mindre på grund av avdraget. Få känner ens till att avdraget är infört. Riksrevisionen sammanfattar: ”Bland grupperna arbetslösa, ej i arbetskraften och personer som är utrikes födda känner ungefär 30 procent till jobbskatteavdraget. Kännedomen är alltså lägst i de grupper som, enligt simuleringarna, kan förväntas ha den största beteendeförändringen till följd av jobbskatteavdraget” (RiR 2009:20 Jobbskatteavdraget).
Ett flertal andra länder har liknande skatteavdrag och har så haft under flera år. Den mesta forskningen härstammar från USA som haft denna politik längst. Finanspolitiska rådet 2010 sammanfattar några erfarenheter: Det fungerar bäst om landet i fråga har stora löneskillnader. Effekterna är generellt mycket små. Det krävs alltså stora skattesänkningar för att folk ska reagera i någon större utsträckning. Ett undantag är ensamstående föräldrar som i andra länder har reagerat avsevärt mer än andra. Samtidigt tyder tidigare undersökningar på att de som redan har arbete inte påverkas särskilt mycket, eller till och med går ned i arbetstid.
I Sverige är löneskillnaderna små. Ensamstående föräldrar (läs: kvinnor) förvärvsarbetar redan sedan tidigare i relativt hög utsträckning, och betydligt mer än i USA. Dessutom har vi generellt en mer aktiv arbetsmarknadspolitik än USA och många andra länder, vilket betyder att det redan finns en större kontroll av många arbetslösa. Således står vårt hopp framförallt till pensionärer, sjukskrivna och andra som inte söker jobb alls. Men amerikanska ensamstående mammor har inte samma relation till arbetsmarknaden som svenska pensionärer och sjukskrivna. De effekter som var små i andra länder kan därför förväntas vara ännu mindre i Sverige.
Inom tidigare forskning framhålls även att om jobbskatteavdraget ska få ordentlig effekt måste människor ha god kännedom om det. Det har som sagt inte så många idag. Riksrevisionen menar att människors okunskap kan åtgärdas av mer information. Det skulle möjligen förbättra resultaten något men att detta skulle vara hela lösningen är tveksamt. Få politiska reformer har diskuterats så rikligt i media sedan valet 2006. En troligare förklaring är att regeringens ekonomiska modeller helt enkelt är för optimistiska.
Det är osäkert om Jobbskatteavdraget kan skapa sysselsättning i Sverige ens på sikt. Det vi däremot vet med säkerhet är att det sätter press nedåt på lönerna. Genom sänkta skatter så ska kraven på löneökningar minska. Liksom RUT-avdraget, sänkta arbetsgivaravgifter och a-kassan syftar även jobbskatteavdraget till att sänka de lägsta lönerna. Lönerna efter skatt kan visserligen stiga, men enbart på grund av skattesänkningen. Men flera studier tyder på att med jobbskatteavdrag så sjunker till och med den totala lönen före skatt för de lägst betalda, trots att de samtidigt jobbar mer.
Tiden för stora reformer är inte över
Fredrik Reinfeldt skrev boken Det sovande folket som ung moderat riksdagsman 1993. I denna beskriver han svenskarna som ett förslappat släkte, passiviserat till döds av välfärdsstaten. Statministern har tagit avstånd från tankarna i den. Men det är lätt att se hur väl den överensstämmer med tankarna bakom regeringens sysselsättningspolitik som bygger på att arbetslösheten beror på att det saknas ”drivkrafter” för den arbetslöse att söka arbete.
Jobbskatteavdraget har misslyckats. Men problemet med lågt arbetsutbudet finns kvar på andra sätt. Det finns flera grupper där sysselsättningen är onödigt låg, exempelvis unga, invandrare och människor som vårdar äldre anhöriga. Men vad dessa grupper framförallt behöver just nu är knappast stora inkomstskattesänkningar. Här finns tvärtom problem som pekar på vänsterlösningar.
Ett är att anhörigvården idag utförs framförallt av kvinnor med relativt låg inkomst och utbildning. De senaste uppskattningarna tyder på att denna grupp består av åtminstone 80 000 personer i Sverige idag. Vad de behöver är inte jobbskatteavdrag, utan ökade offentliga utgifter i form av utbyggd äldreomsorg.
De miljarder som Jobbskatteavdraget har kostat i uteblivna skatteintäkter hade kunnat användas på avsevärt bättre sätt. Samtidigt illustrerar denna politik någonting som ofta känns bortglömt i svensk samhällsdebatt – att det går att genomföra stora reformer på kort tid.
