Hur blev Tyskland världsledande på solenergi, Danmark på vindkraft och Norge Europaetta på elbilar? Alla är exempel på där staten haft en ledande roll för att påverka teknikutvecklingen. I Sverige skulle parallellen möjligen kunna dras till kärnkraften, som utvecklades under 1970-talet som en följd av tydlig statlig politik.
Annars har det i Sverige snarare rått konsensus kring att teknik- och energisatsningar måste vara teknikneutrala. Grundtanken med teknikneutrala system är att politikerna endast ska ange villkoren och marknaden sedan bestämma tekniken. Den tidigare amerikanska presidenten George W. Bush sammanfattade synsättet 2008 med att ”staten inte bör utse vinnare och förlorare i denna marknad under utveckling”.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Teknikneutrala system är effektiva för redan etablerade tekniker, medan ny teknik som från början är dyrare får det svårt att bryta igenom. Hade exempelvis inte Tyskland riktat teknikspecifika stöd till solenergin för tjugo år sedan hade vi varit långt ifrån den utveckling av billig solenergi som vi ser i dag.
Ska vi klara av att ställa om våra samhällen mot nollutsläpp kommer det teknikneutrala mantrat om generella styrmedel som koldioxidskatt och utsläppshandel inte att räcka till. Såväl våra beteenden som teknologi behöver genomgå drastiska förändringar som på kort tid kan omdana våra samhällen i grunden.
I Sverige behöver synsättet förändras till förmån för en mer statsingripande politik.
Ur det perspektivet är klimatutredaren och nationalekonomen John Hasslers förslag om att ersätta det teknikneutrala utsläppsmålet inom transportsektorn med ett teknikspecifikt mål om elektrifiering intressant. Jag håller visserligen inte med om förslaget att slopa det konkreta minskningsmålet på 70 procent, men det faktum att Hassler pekar ut elektrifiering som ett mål i sig är ett brott med hans tidigare enögda ekonomistiska resonemang.
Precis som ekonomen Jonas Algers skriver i Aktuell Hållbarhet (1/11) är Hasslers omsvängning ännu ett exempel på hur det statsinterventionistiska synsättet för klimatomställningen växer sig starkare. Koldioxidskatt och utsläppshandel kommer att behövas, men ska ny klimatteknik etableras på kort tid behöver staten styra med hela handen. Det har Joe Biden förstått och lanserat sin kolossala Inflation Reduction Act, medan EU har blivit nödda att tillfälligt släppa på det heliga statsstödsförbudet för att med offentliga medel driva fram ny klimatteknik. Kina har för länge sedan använt statsapparaten för att utveckla de förnybara energikällorna, något man nu också är störst i världen på.
I Sverige behöver synsättet också förändras till förmån för en mer statsingripande politik. Låt oss elektrifiera transportsektorn fullt ut och undvika blindspår som biobränslen. Ge Trafikverket i uppdrag att bygga ut laddinfrastruktur i hela landet som är enhetlig och standardiserad. Satsa på 100 procent förnybar energi med riktade satsningar på sol- och vindenergi där det behövs, exempelvis med anslutningskablar och stöd till lokal tillverkningsindustri. Ge riktat stöd till växtbaserade livsmedel och odlat kött, där tekniken finns men livsmedlet ännu inte får säljas.
Om en högeranstruken nationalekonom nu börjar förstå statens betydelse så finns det hopp. Det är så klimatomställningen kan bli effektiv, och förhoppningsvis också rättvis.
