Efter drygt ett års andrum med en annan regering, och trots korruptionsåtal, stod det i förra veckan klart: Benjamin Netanyahu bildar ännu en regering i Israel – hans sjätte i ordningen. Men det var inte det som var mest uppseendeväckande efter att rösterna räknats i det israeliska valet. Det var vem han bildar regering med som stack ut.

Efter att ha fått fler röster än det tidigare centristiska stjärnskottet Benny Gantz Nationella enighetsparti blev högerextrema Otzma Yehudits (”Judisk makt”) partiledare Itamar Ben-Gvir kungamakare i Knesset. Netanyahu, som redan tidigare hade räknat med hans parti i sin nya koalition utsåg snabbt Ben-Gvir till ny minister för nationell säkerhet. Extremhögern kontrollerar nu över hälften av platserna i Knesset och Netanyahus nya regering lär bli den mest högerextrema Israel någonsin har haft.

Ben-Gvir är känd som en av landets mest hårdföra förespråkare för det judiska folkets överlägsenhet – ofta på rent rasbiologiska grunder. Hans åsikter är så extrema att andra högerextrema tidigare har behövt ta avstånd ifrån honom offentligt. På 1990-talet var han medlem i det numera terroriststämplade Kach-partiet som grundades av den ortodoxe rabbinen Meir Kahane. Denne förespråkade deportation av alla palestinier som befinner sig på israeliskt territorium. Ben-Gvir har fortsatt företräda samma ståndpunkt, med skillnaden att det nu bara är palestinier som inte är ”lojala med Israel” som ska kastas ut. Innan han blev partiledare hade han ett porträtt i sitt vardagsrum på den israelisk-amerikanske terroristen och Kach-medlemmen Baruch Goldstein, som dödade 29 palestinier i ett terrorattentat under en bön i en moské 1994.

I media, såväl israelisk som internationell, har Ben-Gvir ofta kallats för en israelisk Donald Trump. Det är en missvisande beskrivning eftersom den förutsätter att det råder en grundläggande åsiktsskillnad mellan Ben-Gvir och den politiska mittfåran. Om Trump representerar ett åsiktspaktet som fortfarande är motbjudande för stora delar av den politiska mitten, representerar Ben-Gvir snarare en uppskruvad version av åsikter som den israeliska politiken är i stort sett enig om. I dag är det bara de arabiska vänsterpartierna som inte håller med om att Israel bör vara en judisk etnostat där den judiska befolkningen är i ständig majoritet. När den senaste medborgarskapslagen antogs 2018 – som slog fast att Israel är en rent judisk stat, trots miljontals arabiska och beduinska medborgare – var det med helhjärtat stöd från de flesta partier i Knesset. Till skillnad från högerpopulister som Trump, Le Pen och Meloni är Ben-Gvirs främlingsfientlighet en majoritetsåsikt i Israel. Förra året var en stor majoritet av de 34 000 som invandrade judar. Det är i princip omöjligt om man är muslim eller arab. Som Peter Beinart formulerar det i Jewish Currents är frågan som splittrar den israeliska extremhögern och mittenpartierna inte huruvida judar bör upprätthålla överhöghet över palestinierna, utan på vilka villkor det ska göras.

Den form av överhöghet som Ben-Gvir torgför är inte den vanliga. I stället för militär och ekonomisk dominans, som det gamla politiska gardet har stått för, erbjuder han väljarna en mer rättfram form av rasism. Det är genom det judiska DNA:t som den judiska befolkningen är överlägsen palestinierna och de andra ”lägre stående” folkgrupperna i Israel. Som Orly Noy påpekar i nättidningen +972 är det ett lockande budskap för många israeler som själva länge utsatts för intern rasism från den ashkenaziska eliten, inte minst de hundratusentals mizrahi-judarna som invandrat från Mellanöstern och Nordafrika. Det Ben-Gvir erbjuder dessa israeler är en chans att höja sin egen status genom att intensifiera rasismen mot palestinierna.

Med Ben-Gvir bredvid Netanyahu vid rodret tar Israel därmed ännu ett steg högerut. Till höger om dem finns snart bara avgrunden.