För två veckor sedan höll Tjeckien parlamentsval. Trots att samtliga opinionsundersökningar visat att han skulle vinna, förlorade den sittande högerpopulistiske premiärministern Andrej Babiš oväntat när hans parti ANO 2011 bara blev näst störst. Försöken att rida på den högerpopulistiska vågen genom att använda sig av Ungerns premiärminister Viktor Orbán vid valmöten och lova åhörarna att inte ta emot en enda migrant, lyckades inte hindra mittenhögeralliansen Spolu från att bli största partibildning.

Nederlaget tycks ha kommit som en sådan chock att en av Babiš viktigaste allierade, president Miloš Zeman, fick föras till sjukhus för akut vård. Det är i dagsläget osäkert om en regering kommer att kunna tillträda i Tjeckien, så länge Zeman inte kan utöva sitt ämbetes funktioner. I tisdags röstade parlamentet därför för att entlediga honom hans ämbetsfunktioner, samtidigt som en utredning tillsatts för att undersöka om han utsatts för brott av en av sina assistenter.

Babiš är dock inte den ende högerpopulisten som gjort dåligt ifrån sig den senaste tiden. I samtliga val som har hållits i Europa sedan pandemins början förra året har högerpopulistiska partier backat. I de franska regionalvalen i våras gick högerextrema Rassemblement National bakåt med 8,71 procentenheter. I Nederländernas parlamentsval fick Geert Wilders PVV 2,3 procentenheter färre röster än i föregående val. I Norge backade Fremskrittspartiet med 3,6 procentenheter. I Tyskland backade AfD med 2,1 procentenheter, i Ryssland förlorade Rysslands liberaldemokratiska parti 5,59 procentenheter och i Sverige fick Sverigedemokraterna bakåt med 1,58 procentenheter i kyrkovalet. I söndags tog dessutom socialdemokratiska PD tillbaka makten i Rom när borgmästarkandidaten Roberto Gualtieri besegrade nyfascistiska Italiens bröders Enrico Michetti.

I alla dessa fall finns det säkerligen olika orsaker till tillbakagången (Babiš avslöjades till exempel vara inblandad i Pandoraläckan strax före det tjeckiska valet). Men trots det har de alla en sak gemensamt, nämligen att det nödläge som pandemin försatt världen i har gjort att det styre som högerpopulisterna utlovar plötsligt framstår som långt mindre attraktivt för väljarna. Det räcker med att se på de länder som styrs eller har styrts av högerpopulister för att många ska inse att det vaccinmotstånd, experthat och den hyperindividualistiska frihetsdyrkan som högerpopulisterna står för kan kosta dem livet. Brasilien och Indien har de överlägset högsta antalen döda i covid-19, efter USA som fortfarande innehar rekordet på 726 000. Därefter kommer Storbritannien och Ryssland, två länder vars regeringar regelbundet flirtar med högerpopulistiska åsikter.

Högerpopulister tenderar med andra ord att avslöjas inför väljarna när nödläge uppstår eller när deras egna partietablissemang går under i korruptions­skandaler. Det kan vara därför som de danska och svenska partierna har valt de vägar de har valt

För två veckor sedan kom dessutom en påminnelse om den andra svagheten som präglar högerpopulistiska partier. Öster­rikes unge kansler Sebastian Kurz tvingades då avgå efter att hans team avslöjats ha betalat ett medieföretag skattepengar för att framställa honom i god dager när han för fem år sedan utmanade om partiledarskapet i det konservativa regeringspartiet ÖVP. Trots att han själv överlevde den så kallade Ibiza-skandalen när den högerextrema koalitionspartnern Hans-Christian Strache tvingades avgå efter en mutskandal 2019, har Kurz knappast dämpat sin småpopulistiska framtoning. Kurz må inte vara en renlärig högerpopulist, men hans försök att framställa sig som en Macron-inspirerad (ung outsider) ”anti-Merkel” (invandringsfientlig) gör att han i Tyskland fram till för två veckor sedan ansågs stå för en attraktiv väg för de delar av Angela Merkels skadeskjutna CDU/CSU som efterlyser en ny inriktning på det partiet.

Högerpopulister tenderar med andra ord att avslöjas inför väljarna när nödläge uppstår eller när deras egna partietablissemang går under i korruptionsskandaler. Det kan vara därför som de danska och svenska partierna har valt de vägar de har valt. Dansk folkeparti har kategoriskt avvisat allt regeringsdeltagande och nöjt sig med att sakta men säkert få resten av partierna att anamma deras politik utan att själva associeras med makten och behöva ta något ansvar. Det kan om några år mycket väl visa sig vara den mest effektiva strategin för högerpopulister världen över. Ett annat alternativ är det som Sverigedemokraterna satsar på, nämligen att försöka tvätta sig så rent att man kan bli en integrerad del i ett konservativt regeringsunderlag. Även utan direkt regeringsdeltagande kan högerpopulister utöva betydande makt från en sådan position. Med tanke på hur det ser ut för systerpartierna runtom i världen kan DF och SD vara en vinnande strategi på spåren.