Italien utmärker sig politiskt på många sätt från sina europeiska grannländer, oftast negativt. Till exempel har arvet från fascismen aldrig helt rensats ut, med resultatet att den nya regeringen öppet kan hylla Benito Mussolini. Men historiens ständiga närvaro gäller även på den andra änden av den politiska skalan.
Det är inte ovanligt att man i en italiensk stad plötsligt finner sig cyklandes på Viale Antonio Gramsci. Ännu mer uppseendeväckande är det när man korsar en vältrafikerad Viale Palmiro Togliatti, som jag gjorde för en tid sedan. I få andra länder skulle en kommunistledare som namngivit en hel stad i Sovjetunionen också få pryda avenyer och torg i sitt hemland. Det har naturligtvis med det italienska kommunistpartiets viktiga roll i motståndskampen mot fascismen att göra. Men inga andra kommunistpartier i Västeuropa med en liknande historia har fått ett så stort offentligt erkännande. I Frankrike finns en enda Avenue Maurice Thorez, efter PCF:s legendariska ledare, och den enda platsen uppkallad efter efterträdaren Georges Marchais döptes om för nio år sedan efter ett lokalt politiskt maktskifte.
Men det har lika mycket att göra med PCI:s speciella historia, vilket jag blev påmind om förra veckan.
En grupp gymnasister hade attackerats av fascister från regeringspartiet Italiens bröder i centrala Florens. I det traditionellt röda Florens hör sådana händelser till ovanligheterna, varför reaktionen blev stark, och på tisdagskvällen genomfördes en stor antifascistisk demonstration. När jag rullade in på cykeln höll polisen precis på att spärra av boulevarden som folkmassan försökte vika in på. Det kändes symptomatiskt att det var intill platsen där fotbollslaget Fiorentinas arena ligger, byggd som den är i fascistisk stil med hakkors på fasaden. Men ännu mer symboliskt var kanske att hela platsen heter Piazza Enrico Berlinguer.
Enrico Berlinguer är i dag känd som Italiens mest populära politiker någonsin. Han föddes in i en aristokratisk, antifascistisk familj på Sardinien och blev tidigt medlem i kommunistpartiet. I början av 1950-talet blev han ledare för partiets ungdomsrörelse och tillbringade en längre tid i Budapest. Sovjetunionens intåg i Ungern skakade honom djupt, och krossandet av Pragvåren 1968 fick honom definitivt att ta avstånd från Sovjetunionen, inte minst som Alexander Dubceks demokratiska socialism låg närmare den tradition som PCI hade kultiverat sedan Gramscis dagar. När Berlinguer året därpå motvilligt utsågs till ny partiledare blev PCI därför det första kommunistpartiet i väst att ta avstånd från Sovjetunionens linje. Efter invasionen av Afghanistan tolv år senare blev brytningen officiell.
Berlinguer var övertygad om att socialismen endast kan genomföras på demokratisk väg. Det innebar att den modell som den sovjetiska kommunismen hade följt sedan 1917 behövde överges. I samband med invasionen av Afghanistan och införandet av undantagstillstånd i Polen i början av 1980-talet slog han fast att ”Oktoberrevolutionens kraft är förbrukad”. Men detta gjorde honom inte till socialdemokrat. I stället föreslog han en tredje väg mellan socialdemokrati och auktoritär kommunism: en demokratisk men antikapitalistisk socialism. Denna ”demokratiska kommunism”, som kombinerade antikapitalistisk kritik med en djup respekt för demokratiska fri- och rättigheter, döptes snabbt till ”eurokommunism”, efter att de spanska och franska kommunistpartierna anslutit sig till projektet.
1970-talets ekonomiska kriser och militärkuppen i Chile gjorde Berlinguer övertygad om att världen var på väg in i ett nytt skede. För vänstern innebar detta att man behövde utveckla en ny strategi. För att överleva och samtidigt kunna påverka utvecklingen krävdes att partiet inledde en dialog med sina motståndare, i hopp om att nå regeringsmakten. Ett vänsterparti med maktambitioner kunde inte nöja sig med ett stöd av en relativ majoritet: det behövde vara hegemoniskt. Mot bakgrund av skenande inflation och dalande tillväxt började Berlinguer tala om behovet av ekonomiska åtstramningar och sparsamhet, i ett försök att bilda en samlingsregering med kristdemokraterna. Denna ”historiska kompromiss” med det kristdemokratiska regeringspartiet DC skulle inte leda till någon sådan framgång – partiet fick nöja sig med att släppa fram en konservativ minoritetsregering.
Berlinguers kompromissvilja och egensinniga form av socialism väckte ont blod på båda sidor om järnridån. Lucio Magri hävdar i sin magistrala bok om PCI Skräddaren från Ulm (Il Sarto di Ulm), att USA:s motvilja mot kommunistiskt regeringsdeltagande – vare sig det rörde sig om en demokratisk eller auktoritär sådan – gjorde det omöjligt för DC att bilda en samlingsregering med PCI. Under ett G7-möte i Puerto Rico 1976 hotade USA och andra västländer med att ruinera Italien om PCI släpptes in i värmen. Samtidigt hade Berlinguers uppstudsighet gjort honom till en nagel i ögat på det sovjetiska styret. Under ett besök i Bulgariens huvudstad Sofia 1973 rammades hans bil av en militär lastbil. Berlinguers tolk dog men själv överlevde han. Han var till slutet av sitt liv övertygad om att det var ett sovjetiskt försök att likvidera honom. Senare kvävdes det eurokommunistiska projektet i sin linda, sedan Moskva pressat de franska och spanska partierna att överge det.
Men trots dessa konkreta motgångar var Berlinguers linje bevisligen framgångsrik. 1976 fick partiet 34 procent av rösterna. När vänsterpartier runtom i Europa, kommunistiska som socialdemokratiska, stadigt började dala i början av 1980-talet, gick PCI mot trenden: 1984 blev de största parti i Europaparlamentsvalet med 33,5 procent.
Berlinguers projekt må ha misslyckats på kort sikt. Men vad hans demokratiska kommunism hade kunnat leda till på längre sikt är omöjligt att veta. Under ett tal i Padua 1984 drabbades han av en hjärnblödning. Med herkuleansk beslutsamhet fullföljde han talet, stammande fram de sista orden medan åhörarna skanderade hans namn. Strax efteråt föll han i koma och fyra dagar senare avled han.
Berlinguers begravning i Rom är fortfarande den största som har ägt rum i Italien. Över en miljon människor, inklusive statsmän från hela världen, följde honom till hans sista vila. Hans popularitet visste inga gränser. Den enda samtida politiker som går att dra paralleller till är Olof Palme, med den viktiga skillnaden att Berlinguer inte var föremål för en dödlig hatkult från höger. Så populär var han att även motståndarna uppriktigt gillade honom. En orsak till denna enorma popularitet hade med hans personlighet att göra. Berlinguer var unik som politiker i det att hans moraliska integritet höjde honom över hans motståndare. I ett politiskt system präglat av korruption och klientelism framstod han och PCI som oförvitliga. Detta gjorde det möjligt för partiet att nå människor som annars aldrig skulle rösta på den radikala vänstern. Som en populär sång uttrycker det: ”Vissa var kommunister för att Berlinguer var en god människa”.
Med en sådan ledare hade partiet goda odds att etablera sig som hegemoniskt parti i det sönderfallande italienska politiska systemet. I stället upplöstes PCI vid kongressen 1991. Den italienska vänstern har sedan dess famlat i ett allt tätare mörker. I dag, när vänstern representeras av det nyliberala Demokratiska partiet – den märkliga hybrid mellan kommunism och kristdemokrati som ersatte PCI och DC – är situationen dystrare än någonsin. Den 37-åriga Elly Schlein, som i söndags som första kvinna valdes till ny partiledare, har som så många tidigare lovat att flytta partiet åt vänster. Det behövs.
Schlein, som beskrivs som ”Italiens Alexandria Ocasio-Cortez”, lämnade partiet 2015, i protest mot den dåvarande ledaren Matteo Renzis nyliberala arbetsmarknadsreformer. Förra året lyckades hon med sitt lilla vänsterparti Coraggiosa hindra det högerpopulistiska Lega från att ta över den röda bastionen Emilia-Romagna. Om hon kan leda tillbaka Demokratiska partiet till sina radikala rötter återstår att se. I vilket fall borde hon som så många andra vänsterpolitiker i Europa söka inspiration hos sin föregångare, Enrico Berlinguer.
