Förra månaden presenterade de tyska socialdemokraternas kanslerkandidat Olaf Scholz det koalitionsavtal som han under två månaders tid förhandlat fram med De gröna och liberala FDP. I sann tysk andra är det snarare en bok än ett dokument, packad med detaljer och förslag på totalt 177 sidor. Det är en politisk programförklaring som framför allt indikerar två saker: att klimatfrågan nu tas på det allvar som den förtjänar, och att den ekonomiska politiken är på väg in i en ny fas.
Den så kallade ”trafikljuskoalitionen” kallar sig numera framtidskoalitionen, och i det konservativt efterblivna Tyskland är det lätt att förstå varför. Avtalet avser modernisera samhället på flera områden. Det ska bland annat bli lättare att bli tysk medborgare genom att dubbla medborgarskap införs, cannabis ska legaliseras och förekomsten av ordet ”ras” ska definitivt strykas ur grundlagen (lite sent kan man tycka). Socialt är det visserligen inte mycket att hurra för, med undantag för en höjning av minimilönen från 9,60 till 12 euro i timmen och några pensionshöjningar. Det förnedrande socialförsäkringssystemet Hartz IV blir till exempel kvar.
Däremot har moderniseringsivern gjort starkt avtryck på klimatområdet. Förnybar energi ska nu stå för 80 procent av all elektricitet senast 2030 (det tidigare målet var 65 procent). Två procent av tysk mark ska användas åt vindkraftparker. Solcellsbeståndet ska byggas ut och alla nybyggda privathus måste hädanefter ha solceller på taket. 15 miljoner personbilar ska vara eldrivna till 2030. Det för den tyska energikonsumtionen så viktiga kolet ska ”idealt” ha fasats ut helt om nio år (det förra målet var 2038). Detta ska underlättas av snabb utbyggnad av förnybara källor och ”högeffektiva gasstationer” som kan omvandla naturgas till grön gas. För att bara nämna några punkter. Det är en ambitionsnivå som man sällan skådar.
Frågan är så klart hur allt ska finansieras. Här gör sig de ideologiska skillnaderna mellan koalitionspartierna påminda. De gröna gick till val på ett löfte om att reformera den så kallade skuldbromsen i den tyska grundlagen, som begränsar statens belåning och utgifter, för att kunna investera 50 miljarder euro om året i klimatomställningen de kommande tio åren. Marknadsliberala FDP, vars partiledare Christian Lindner fick den viktiga finansministerposten, har dock fått igenom två av sina viktigaste krav: att inga skatter ska höjas och att skuldbromsen ska behållas. Detta innebär att den nya regeringen behöver hitta vägar runt de finanspolitiska reglerna.
En sådan är beslutet att ge närings- och klimatminister Robert Habeck kontroll över ett helt nytt departement, vars budget inte kommer att tas med i beräkningen av underskottet. En annan är att skjuta till resurser till den statsägda utvecklingsbanken KfW, som grundades 1948 för att bistå i återuppbyggnaden efter kriget, och låta den uppbåda privata kapitalinvesteringar i grön energi och teknik.
Ytterligare ett förslag är att omdefiniera reglerna i skuldbromsen. Till exempel ska regeringen börja beräkna utgiftsutrymmet – det så kallade ”effektivitetsglappet” som illustrerar skillnaden mellan BNP och ekonomins potential – på ett nytt sätt. Detta beräknas ge staten möjlighet att låna ytterligare 10 miljarder euro om året.
Det kan få konsekvenser för uppdateringen av de europeiska budgetreglerna i stabilitets- och tillväxtpakten, som just nu diskuteras. Såväl de europeiska reglerna som den tyska skuldbromsen och Sveriges finanspolitiska ramverk är just nu satta ur spel, för att låta länderna hantera de ekonomiska effekterna av coronapandemin. Pausen har också förlängts, men 2023 är tanken att ordningen ska återgå till det normala (därför har Scholz regering också sagt att den kommer att ta ett sista stort lån för klimatinvesteringar innan bromsen slår till igen).
Det tyska koalitionsavtalet är dock vagt ifråga om det europeiska regelverket. Här står att stabilitets- och tillväxtpakten ”har bevisat sin flexibilitet” och att den främst behöver mer transparens. Det är knappast ett löfte om någon radikal reform. Ännu mer oroväckande är att avtalet talar om behovet av att Tyskland befäster sin ”ledarroll i Europa”, genom att idka ekonomisk sparsamhet och föregå med gott exempel. Vad detta i praktiken leder till har det senaste årtiondets sociala katastrofer i eurozonen gjort smärtsamt tydligt.
Exakt vad den tillträdande tyska regeringens kombination av högtflygande ambitioner och självpåtagna begränsningar kommer att landa i är därför ännu oklart. Men en sak står klar: det är en ambitionsnivå som just nu saknas i Sverige. Statsminister Magdalena Andersson skrev visserligen tidigare under hösten i en debattartikel (SvD, 8/11) att det finanspolitiska ramverket måste ändras snabbare. Men hennes förslag om att överskottsmålet borde ersättas av ett ”balansmål” tidigare än 2026, då ramverket är tänkt att ses över, är extremt vagt. Det kan ha varit för att inte skrämma samarbetspartnerna i Centerpartiet, men till skillnad från de tyska socialdemokraterna är Andersson nu i alla fall inte bunden till ett liberalt parti i ett avtal.
Det är bra att de nyliberala reglerna från 1990-talet börjar ifrågasättas. Men om vi på riktigt ska frigöra oss från deras bojor och ta kontroll över de ekonomiska verktyg som finns till hands krävs högre ambitioner än budgettrixande och vaga omformuleringar. Den tyska koalitionen visar hur långt det är möjligt att gå med ett trilskande liberalt parti i släptåg. Om ett så marknadsfundamentalistiskt parti som FDP kan tvingas att gå med på de investeringar som koalitionen vill genomföra kan mycket mer göras än vad vi vanligen tror. Problemet är att vi måste gå mycket längre än så.
