I söndags passerade ett jubileum förbi utan att få någon större medial uppmärksamhet, nämligen 19-årsdagen av invasionen av Irak. Det kan tyckas märkligt att dra upp den gamla ”konflikten” nu, mitt under pågående krig i Europa. Parallellerna är dock flera.
Då som nu valde en stormakt att med rena lögner som enda motivering bryta mot folkrätten och invadera ett mindre land. Då som nu drabbades civilbefolkningen hårdast: i Irak dog över 7 000 civila under krigets första månad, vilket är ungefär lika många som hittills dött i Ukraina. Då som nu lamslogs FN:s säkerhetsråd eftersom den angripande parten hade vetorätt. Vad de långsiktiga konsekvenserna blir av detta krig återstår att se. Man kan bara hoppas att mödrar i Irpin och Mariupol i framtiden slipper föda barn med hopväxta ”sjöjungfru”-ben, ormskinn och organ hängande utanför kroppen, som fortfarande sker i Falluja sedan USA bombat staden med vit fosfor. Amerikansk underrättelsetjänst har redan uttryckt oro för att Ryssland ska använda kemiska vapen, medan den ryska propagandan hävdar att Ukraina står i begrepp att göra det.
Sådana jämförelser är alltid vanskliga när krig rasar. Men samtidigt har flera av de senaste veckornas händelserna gjort det omöjligt att blunda för dem.
Den solidaritet som folk runtom i Europa just nu uppvisar med flyende ukrainare är på många sätt storslagen. Den pågående flykten ur landet är den snabbaste som någonsin ägt rum: över 3,5 miljoner människor har flytt på nästan en månad. Med undantag av rapporter om trafficking av flyktingar, har mottagandet gått relativt smidigt – trots att många mottagarländer inte var förberedda på denna explosionsartade utveckling. Som Flamman skrev i förra veckan är det ofta privatpersoner som står för det direkta välkomnandet till Sverige.
Samtidigt har kriget avslöjat en dubbelmoral i hur krig och flykt beskrivs i media beroende på var de äger rum. Detta har så klart med närhetsprincipen att göra: ju närmare oss själva någonting sker desto viktigare upplever vi det. Problemet är dock att denna geografiska skillnad i vissa fall också blottar en form av eurocentrism som man kunde tro skulle vara omöjlig att hålla sig med i vår tid.
Under krigets första vecka kunde tv-tittare i USA, Storbritannien och Frankrike i direktsändning se gråtande korrespondenter tala om hur tragiskt just detta krig är eftersom det drabbar ”folk som oss”, ”civiliserade” människor, som ”inte är vana” vid att bli bombade. Den instinktiva rasismen hann liksom rinna ut ur reportrarnas munnar innan de hann koppla på det politiskt korrekta filtret. Dessa freudianska felsägningar hörde visserligen snarare till undantagen än regeln, men de var inte desto mindre uppseendeväckande för det.
Mediekonsumenter fick också förvånat lära sig att Balkan, inklusive EU-länderna Slovenien och Kroatien, inte längre tillhör Europa, eftersom detta tydligen är det ”första kriget i Europa sedan andra världskriget”.
Samtidigt pågår fortfarande den flyktingkris som 2015 skakade om Europa vid vår unions södra gräns. Minst 70 människor har drunknat på Medelhavet de senaste två veckorna. Totalt har 19 000 dött de senaste sex åren. Här går det inte ens att hänvisa till närhetsprincipen: liken sköljs bokstavligen upp på våra stränder. Ändå tycks det helt otänkbart att EU – vars kommission numera säger sig försvara ”The European way of life” – skulle börja behandla dessa migranter på samma sätt som de ukrainska. I Bryssel sover eritreanska och kongolesiska migranter fortfarande på gatan medan tomma bostäder står och väntar på ukrainska familjer.
Den politiska dubbelmoralen står också uppställd till allmän beskådan.
När Storbritanniens premiärminister Boris Johnson besöker Kiev och undertecknar vapenleverans efter vapenleverans åt den ansatta ukrainska armén är det allt fler som frågar sig hur han också kan fortsätta skicka vapen till Saudiarabien, en ännu brutalare diktatur än Ryssland som med västs backning bedrivit ett anfallskrig mot Jemen i snart åtta år. Hittills har 377 000 människor dött, varav 60 procent av svält. FN beräknar att 19 miljoner av landets 24 miljoner invånare kommer att drabbas av matbrist de kommande månaderna.
När Yale-professorn och de liberala kultursidornas favorithistoriker Timothy Snyder, med rätta, kallar Putins ifrågasättande av den ukrainska nationens och kulturens existens för ”genocidal” – det vill säga syftande till folkmord – kan man undra varför det är så svårt för västerländska politiker och akademiker att använda samma språkbruk om den israeliska högerns (som också sitter i regeringsställning) konstanta förnekande av det palestinska folkets identitet.
Om man ska försöka se något positivt i detta är det att den självklara och motiverade solidariteten som många visar med ukrainarna kan bidra till att göra det svårare att upprätthålla de dubbla måttstockarnas regim. En sådan tendens märktes under belägringen av Gaza förra våren, då palestinierna möttes av långt större solidaritet och sympati i omvärlden än de gjort på flera år. Ett skäl till det är att många aktivister medvetet uttryckte sig med samma språkbruk som Black lives matter-rörelsen gör i USA. Den typen av manöver är genialisk eftersom palestinierna i dag ofta lever under samma typ av förtryck som svarta levde under i Jim Crow-erans USA.
Om solidariteten med ukrainarna kan bli ett prejudicerande fall för krigsflyktingar i allmänhet, på samma sätt som BLM har tjänat som inspirationskälla för palestinska aktivister, skulle det paradoxalt nog vara en positiv konsekvens av det pågående kriget. För solidaritet måste vara ovillkorlig.
