Förra torsdagen meddelade Magdalena Andersson att skolpengen till vinstdrivande friskolor ska sänkas. Det är en välkommen reform som ger hopp om att höstens val blir till en folkomröstning om vinster i skolan – något som Vänsterpartiet faktiskt föreslog i måndags. Men det dröjde inte länge innan olyckskorparna kom flygande. I en klargörande artikel i Aftonbladet beskrev Andreas Cervenka hur svårt det är att avskaffa ett vinstsystem när det väl har fått fäste. 

Att införa vinstförbud är meningslöst, menar han, eftersom en ”halvbegåvad revisor” kan bokföra vinsten som något annat. Alternativ två, att tvinga skolkoncernerna att stänga, är enligt Cervenka lika lönlöst då det ”skulle resultera i en våg av stämningar och åratal i domstol”. Den tredje vägen, att svälta ut dem med mindre skolpeng, kommer bara drabba eleverna i form av sänkta kostnader och därmed sänkt kvalitet.

Men varför är det omöjligt att tänka sig att staten stänger vinstdrivande friskolor? Föreställningen att staten inte skulle ha råd att hantera stämningar från några koncerner är absurd. Vi kan betala för hela rasket om vi vill, precis som när välfärdsstaten en gång byggdes upp. Denna friskoledefaitism är omotiverad. I värsta fall bidrar Cervenka till att ge ökad kraft åt koncernernas hotfulla retorik. Chile har dessutom i stort sett redan återreglerat sin friskolemarknad. Det enda som krävs är folkligt stöd. Enligt Sifo tycks det vara rätt stort: åtta av tio svenskar är emot vinster i skolan. Sex procent är för. 

Det är hög tid att återinföra det Gunnar Hökmark kallar ”planekonomisk skola”. Det vill säga det som i vanliga länder kallas ”skola”.