Jag börjar tv-veckan med att titta på dokumentären om de rumänska, högt uppsatta, kommunister som beslutade sig för att råna Nationalbanken 1959. De får löfte om strafflindring om de medverkar till att rekonstruera sitt rån på film. Filmen visas på tv men bankrånarna, ”de röda banditerna”, döms trots löftena till döden och avrättas. Alxandru Solomon har gjort dokumentären Nu rånar vi banken, kamrater! Och jag tror den kan vara något utöver det vanliga om regissören lyckas hantera det intrtessanta stoffet väl. SVT1, torsdag, 22.00.
På lördag kan jag troligtvis inte låta bli att se Jönssonligan & Dynamit-Harry. De tidiga Jönssonliga-filmerna påminner mig om barndomens glada dagar när jag och min far skrattade tillsammans framför bioduk och tv. Det var, som jag minns det, lika roligt att skratta tillsammans med pappa som att skratta åt Gösta Ekman, men också barn förstod delar av det roliga i Jönsson-ligan. Kanske inte den för den vuxne övertydliga referensen till Wallenberg-koncernen – skurken heter Wall Enberg – eller det ironiska i att gänget i första filmen bestjäl Wall Enberg på en tavla av kommunisten Albin Amelin (”Fin Amelin”, säger ju Vanheden i en klassisk replik). Men slapstick-humorn och Gösta Ekmans komiska begåvning hittar rakt in i barnens hjärta. Just därför håller jag med Ulf Brunnberg om att det är fånigt att göra en filmserie där Jönsson-ligan är barn. Barnfilmer måste inte nödvändigtvis skildra barn. Oavsett om Brunnberg bara är sur för att han inte är får vara med i barnfilmerna eller inte, så har han rätt.
Senare på lördagen, 21.00, visar SVT1 Graven igen, serien som skrevs av samma manusförfattare som Jönssonligan och stoppades av SVT under naturkatastrofbevakningen. Nu anses det dock möjligt att visa serien igen.
På söndag 22.15 ska jag se en fransk polisfilm, Kommissarie Fargas, 22.15 på SVT1. ”Kommissarie Fargas (Guy Marchand), är känd för sitt häftiga temperament och hårda nypor, men det bultar ett gott hjärta under den tuffa ytan. Han är frånskild med en vuxen dotter”, står det i pressinfon och den bilden av tv- eller bokpolis känns så invand att man nästan skulle bli besviken om den någon gång inte stämde. Filmen är faktiskt regisserad av en svenska (Charlotte Brändström) och handlar om en polisoperation, i Paris’ mer slitna kvarter, som går snett. En polisjakt leder till en oskyldig bilförares död och en av brottslingarna lyckas fly. Hans kumpan tas dock av polisen och måste fritas till alla pris. Det priset kan mycket väl vara kommissarie Fargas familj.
