NEW DELHI Runt 450 människor rapporteras ha dödats på den indiska sidan av den hårt bevakade gränskontrollinje som sedan 1947 skär igenom den omtvistade delstaten Kashmir.
Det var främst den pakistanska sidan som drabbades av katastrofen. Minst 30 000 pakistanier tros ha dött i skalvet, som mätte 7,6 på richterskalan.
Indien erbjöd snabbt grannlandet katastrofhjälp, men 24 timmar senare hade den pakistanska regeringen, som domineras av militären, ännu inte visat några tecken på att formellt godta erbjudandet.
Indiens premiärminister Manmohan Singh ringde på lördagskvällen till den pakistanske presidenten Pervez Musharraf och erbjöd alla former av katastrofhjälp, enligt den indiske regeringschefens pressekreterare Sanjaya Baru. Enligt Kamal Mitra Chenoy, som undervisar i komparativ politik vid det indiska prestigeuniversitetet Jawaharlal Nehru University, hade svaret på erbjudandet kommit snabbare om Pakistan styrts av en verkligt civil regering.
Miltär inställning
Om grannländerna kom överens skulle Indien kunna skicka hjälp till de värst drabbade områden på bara några timmar, eftersom man står beredda med militärflyg och soldater som känner till terrängen.
– Olyckligtvis är inställningen fortfarande militär snarare än humanitär, säger Chenoy.
Stora delar av pakistanska Kashmir är mer tillgängliga från den indiska sidan. Och det kommer också rapporter om att militären på båda sidor gränsen genomfört vissa gemensamma insatser. Det indiska flygvapnet har redan förberett stora helikoptrar och flygplan som står redo att skicka förnödenheter och hjälppersonal till Srinagar, huvdustad i indiska Kashmir.
Om de båda ärkefienderna kunnat samarbeta i katastrofarbetet skulle detta även ha inneburit ett lyft för det pågående närmandet mellan länderna. Men att svaret från Islamabad dragit ut på tiden har istället blivit alltmer pinsamt.
– Etikettsreglerna gör det svårt för Indien att återupprepa sitt erbjudande, menar Chenoy.
Jordbävningen inträffade helgen efter att Indiens utrikesminister Natwar Singh tillbringat fyra dagar i den pakistanska huvudstaden för att gemensamt arbeta fram ett dokument där båda länderna säger sig sträva efter en demilitarisering av Siachen-glaciären i Kashmir. Glaciären är världens högst belägna och dyraste krigsskådeplats.
Vapenvila
Att hålla trupper på glaciären, som ligger 6 300 meter över havsytan, kostar Indien mer än motsvarande sju miljoner kronor om dagen, samtidigt som många av soldaterna avlider på grund av den höga höjden och kylan, som i genomsnitt ligger på minus 40 grader.
Sedan november 2003 har inga fientligheter eller artilleribeskjutningar rapporterats från vare sig Siachen eller andra delar av gränskontrollinjen. Detta har skapat förutsättningar för en ”förtroendebyggande dialog” mellan länderna.
Vapenvilan sågs som ett stort genombrott i relationen mellan de två kärnvapengrannarna, som så sent som 2002 var mycket nära att gå i krig. Sedan dess har dock vägar, tåg- och flyglinjer mellan de två länderna åter öppnats.
Länderna har redan utkämpat flera krig om Kashmir. De senaste allvarliga striderna utbröt i Kargil 1999, då länderna även hotade att använda kärnvapen.