Den kubanska revolutionens ”gröna omställning” diskuteras flitigt i miljöpolitiska korridorer. Det kubanska jordbruket har stor potential, men har på grund av materialbrist och byråkrati blivit stillastående. Men det finns frigående och självständiga kooperativ, viktiga exempel för reformförespråkarna.
PINAR DEL RÍO Det är ljummen senkväll längs tobaksplantagerna utanför Viñales, en sömndrucken stad i Pinar del Río-provinsen väst om Havanna. På vägen hit färdas man längs slingrande sluttningar och slätter förbi hav av öppna landskap och stigande kullformationer. Stadens Vilda västern-arkitektur vävs stämningsfullt in med de högresta tallarna som lindar in platsen i en sällsynt tystnad. En tystnad som ofta klyvs av samtal, ekon, förbipasserande bilar eller svala brisar.
Den här kvällen har tobaksodlaren Fernando slagit sig ner på en stol och bjudit på ett glas vatten. Han tar emot i sin enkla bostad ett stenkast från de imponerande och vidsträckta tobaksfälten. Huset reser sig från marken som en gränsdragning för världens ände, civilisationens slut. Bakom huset tar de ändlösa tobaksplantagerna vid.
Doften av kaffe, tobak och vardag bidrar till en rofylld stämning och den blyge sonen hälsar artigt medan kinderna rodnar. Fernandos fru, María, förklarar på stående fot hur Kubas svaga ekonomi tvingat befolkningen till ständiga anpassningar. För att tjäna lite extra, utöver de kooperativfördelade lönerna, säljer de cigarrer vid sidan om, mest till vänner och bekanta som uppskattar cigarrernas speciella ingredienser. Tobaksplantagerna drivs av ett flertal familjer, förklarar de, och reglerna har under senare år luckrats upp.
– Vi har honung i cigarrerna, förklarar María. Det ger en behagligare smak.
– Fidel själv slutade ju röka under 1970-talet. Men det är hälsosamt för själen att röka, ler Fernando och tar några bloss av honungscigarren.
Tillsammans med sin far erbjuder han hästutflykter till en närliggande grottbassäng i dalsänkan Sierra de los Organos, som nås efter imponerande landskap prydda av rödsprängd jord och spartanska men inbjudande stugor. 1999 upptogs Viñalesdalen på UNESCO:s världsarvslista för sin naturskönhet och säregna och traditionella arkitektur.
Marías och Fernandos nyfödda dotter sover i en spjälsäng i rummet intill. Fadern lutar sig över henne och viskar något bara hon kan höra. Han kysser dottern ömt och kärleksfullt på pannan. De har inga planer på att flytta därifrån, María är född här och Fernando flyttade hit tillsammans med sina föräldrar när han var liten.
Tillsammans har de sett Viñales långsamt växa och under turistboomen bli en attraktiv tillflyktsort. Men traktens livlina är, menar de, fortfarande tobaksplantagerna.
– Vem vet vad framtiden bär med sig? säger María utan att blotta känslan som egentligen omsluter orden.
Kanske väcker framtidsbilden både melankoli och hopp om framtiden. Kanske ingetdera av dem.
Röken från honungscigarrerna stiger mot hustaket medan natten skrider närmre och välkomnar nya ljudbilder som ersätter de som försvinner med solnedgången. Rökmolnen innehåller inte heller några svar för den nyfikne, bara en söt och kvardröjande doft av honung.
Kubas gröna ekonomiarbete har prisats för sin uppfinningsrikedom och samverkan med naturen. Världsnaturfonden har fastslagit att den socialistiska republiken i Karibien är enda landet i världen med en växande ekonomi som inte rubbar ekosystemet. Medan världen letar efter hållbar miljöpolitik börjar alltfler betrakta Kuba utan ideologiska skygglappar. Anledningarna är många, men det största tacket bör, märkligt nog, riktas till det post-kommuistiska Ryssland. Efter Sovjetunionens fall stramade USA med Europas samtycke åt blockaden i syfte att fälla landet i samma vindpust som östblocket. Kubas ekonomi rasade med 85 procent och revolutionens dödsdom förutspåddes. Landet tvingades i början av 1990-talet in i vad som kallats för ”specialperioden”, en tid som präglades av uteblivna handelsmöjligheter med öst och en kamp för att behålla de sociala systemen.
Jordbruket reformerades och de goda resultaten är tydliga; mer än 7.000 organiska odlingar – med en totalareal av 324 kvadratkilometer – är i bruk på Kuba.
Bara i Havanna återfinns drygt 200 gårdar som förser huvudstaden med över 90 procent av frukt- och grönsaksutbudet, enligt Världshälsoorganisationen, WHO.
Julia Wright, professor och författare kring jordbruksfrågor med många års erfarenhet på Kuba, frågar sig om inte landet redan nu agerar realistisk modell inför det växande behovet av ett framtida fungerande matsystem. Ett matsystem som inte längre lutar sig mot olja, utan är mer organiskt inriktat.
”Alternativ odling och matsystem är helt nödvändiga”, fastslår hon i den uppmärksammade avhandlingen från 2008: Sustainable Agriculture and Food Security in an Era of Oil Scarcity: Lessons from Cuba. Wright ställer den nödvändiga frågan: Varför har bönder världen över mer eller mindre tvingats göra sig beroende av olja för att bedriva jordbruk, när de – med Kuba som levande exempel – egentligen inte skulle behöva vara det? Kuba är en land som hittills på egen hand lyckats forma ett hållbart ekologiskt jordbruk, men Julia Wright låter inte läsaren komma undan med en svartvit vision inför framtidens ”gröna jordbruk”. Frågan är mer komplex än så, fastslår hon.
Det kubanska jordbruket har, alltsedan revolutionen 1959, bedrivits med kniven mot strupen.
Blockader, obefintliga oljeransoner, felsatsningar inom sockerindustrin – alla exempel på hur Kubas jordbrukssektor ständigt varit tvungna att tänka i nya banor, menar Wright. Det förbättrade jordbruket är just resultatet av denna framtvingade innovation, och det är där som likheten med framtidens utmaningar går att finna: oljebristen kommer att bli global, likaså behovet av ett grönare jordbruk.
Stora förändringar initierade av staten, eller utvecklade till följd av brist på andra alternativ inkluderar – visar Julia Wrights research – bland annat nedmontering av stora gårdar, biologisk hälsokontroll, närhet mellan stad och land, uppmuntran att flytta från stad till land, utveckling av tillvaratagande av mänsklig och social kompetens, samt – och framför allt – en lyckad teknisk övergång från oljeberoende till organisk produktionsteknik.
Klart är att Kubas ekonomi långsamt återhämtat sig, medan specialperioden märks allt svagare – mycket tack vare den gynnsamma turismen – och växte tvåsiffrigt åren innan den globala finanskrisen bröt ut i slutet av 2008. Under de senaste åren har över 100.000 nya bostäder byggts och lågenergilampor delats ut gratis till samtliga hushåll. USA:s blockad kostar samhället årligen miljardtals dollar i uteblivna inkomster, men den ökande handeln med Latinamerika och Asien – främst Venezuela och Kina – väcker förhoppningar hos kubanska ekonomer.
– Jag tror vi har de sämsta åren bakom oss. Vi lever varken i hunger eller misär, men folk här tampas alltjämt med andra problem, säger Madeline Rodríguez, 51, ekonom bosatt i Trinidad.
– Jämfört med många andra länder i Latinamerika har situationen på Kuba förbättrats, men det är fortfarande ekonomiskt tufft för oss, även om vi som tur var inte har de slående klasskillnader som till exempel i Europa, säger ekonomen och gör som många andra i dagens Kuba: tittar försiktigt framåt istället för bakåt.
