Okategoriserade 17 oktober, 2007

Journalister övervakas, förföljs – och mördas

Men internet ökar insatserna för de journalister som befinner sig vid frontlinjen. Flammans Dick Emanuelsson upplevde själv effekterna av den colombianska statens övervakning. Ändå hade han tur – flera av kollegorna blev mördade.

På 15 rader avfärdade Colombias president Alvaro Uribe uppgifterna i en ny bok, som pekar ut honom som en person med nära kontakter till Medellínkartellen och dess ledare Pablo Escobar. Uribe lyfte blicken från kommunikén, när han intervjuades i de två största radiostationerna och avslutade med att peka ut journalisten Gonzalo Guillén för att vara hjärnan bakom boken. Under de tre kommande dagarna mottog Guillén 24 mordhot.
– Uribes mördare tvingade mig att lämna landet, sa Guillén i en kommentar i den latinamerikanska tv-kanalen Telesur, en kommentar som spreds över hela kontinenten[1].
Virginia Vallejo var skönhetsmissen och tv-hallåan, som blev ännu mer kändis efter att hon förra året avslöjade att hon hade varit älskarinna till den fruktade Pablo Escobar. I förra veckan släpptes hennes bok ”Amando a Pablo, odiando a Escobar” – Älska Pablo men hata Escobar – som bekräftade vad till och med USA:s försvarsdepartement skrev i en hemlig promemoria[2] i mars 1991: Alvaro Uribe är en politiker och en person intimt lierad med Medellínkartellen och Pablo Escobar. I rapporten, som offentliggjordes av Newsweek 2001, kom Uribe som nummer 82 på en lista av 103 personer som utpekades för att arbeta för världens då största och mest våldsamma knarkkartell.

Human Rights Watch ansvarige för Latinamerika och Karibien, José Miguel Vivanco, bekräftade att Guillén mordhotats av en para-polisiär grupp döpt till Metrobog och fördömde Uribes öppna hot inför miljoner radiolyssnare mot reportern, som är korrespondent för dagstidningen El Nuevo Herald i Miami, USA.
– Den här Guillén är en person som ihärdigt har försökt att misskreditera mig. Och när han inte har haft framgång i landet så åker han utomlands för att göra det där, sa Uribe till radiostationerna Caracol och RCN.
Såväl Guillén som Vallejo dementerar bestämt presidentens obevisade påståenden att Guillén skulle ha skrivit boken.
Den colombianske journalisten, som hittills har rapporterat för USA-tidningen med fyra beväpnade livvakter i ryggen, sa att situationen tre dagar efter Uribes anklagelser till slut blev outhärdlig.
Åtta mordhot per dag blev för mycket. Efter 32 års arbete som reporter lämnade han sitt land, åtminstone med livet i behåll men offentligt bannbullad av landets president. Denne har aldrig tidigare krävt något genmäle eller gått till domstol med Guilléns reportage, vars källor ofta har varit dubbla. Då är de mer effektivt att tysta en reporter med Pablo Escobars maffiametoder.

Att beskriva och berätta saker som ovanstående i Colombia, har alltid haft ett pris. Under de senaste 20 åren har över 150 journalister mördats. Manuel Cepeda var chefredaktör för kommunistpartiets tidning Voz och en skoningslös kritiker av de korrumperade politikerna och de väpnade styrkorna som han beskrev som blodbesudlade arbetarmördare.
Till valet 1992 satte partiet upp Cepeda på sin lista till senaten som han också blev invald i. I två år använde han senaten som en tribun för att föra fram både anklagelser och förslag för sina väljare, men på väg till senaten den 9 augusti 1994 sköts Cepeda ihjäl i ett bakhåll. Bakom mordet stod en general från militära underrättelsetjänsten i allians med paramilitärer.
Men inte bara vänsterns mediefolk faller offer för makten i Colombia. Jaime Garzón var radioreportern och en skoningslös satiriker som arbetade på den lilla radiostationen RadioNet och som mördades 1997. William Parra, en ”uppkäftig” reporter för Reuters, överfölls år 2005 i sällskap med sin fru av tre maskerade män som knivhögg honom svårt. Parra hade tur och överlevde.
Gemensamt för de tre var att de hade bevakat den väpnade konflikten. I Colombia ses inte detta med blida ögon.
Det fick jag själv erfara år 2005, fem år efter att jag anlänt till Colombia. Jag visste att det var en stor risk jag tog att bosätta mig i det landet, som jag hade bevakat sedan 1980 och där jag hade gjort ett par stora reportage på gerillakontrollerade områden. Att dessutom publicera reportagen i spanskspråkiga medier förstärker riskfaktorn. Och när teknologin utvecklas och blir billig, så att de alternativa medierna kan ladda ner både text, ljud som video och publicera reportagen från vilket hörn i världen som helst, då finns risken att bli betraktad som ett ”militärt mål”.
Under 2005 gjorde jag ett stort reportage på gerillakontrollerade områden. Det publicerades både i radiostationer och i videofilmer på olika latinamerikanska nätsidor. Telefonsamtalen och mordhoten på nätterna tär på nerverna. Man börjar bli försiktig och drar sig för att gå ut efter mörkrets inbrott eller att resa ut i landets regioner.
I Bogotá bodde jag i ett inhägnat område med beväpnade vakter. Stora delar av 2005 arbetade jag därför i Argentina, Chile, Bolivia, i Centralamerika eller semestervickade på Flammanredaktionen i juli för att under större delen av 2005 slippa mordhoten via telefonen. Men varje gång jag landade på flygplatsen i Bogotá, och passpolisen från den hemliga politiska polisen DAS knappade in mitt pass- och ID-nummer, fick jag ett telefonsamtal till min lägenhet några timmar senare. När jag dessutom videofilmades en grådisig morgon på min dagliga joggingrunda, sa de colombianska kollegorna att ”det där är förmodligen sista varningen. DRA NU!”
Och det gjorde jag, till ett annat latinamerikanskt land där jag slog mig ner och började leva ett lugnare liv än krigets Colombia, även om jag fortsatte att bevaka det.
Jag deltar också med några ”reflektioner” i den nätbaserade radiostationen Café Stereo som sänder från Stockholm sedan tio år, med föreningen Jaime Pardo Leal som huvudman. Från Colombia skickade jag inspelade reportage till stationen, som för varje år fick en allt större publik men samtidigt blev en allt större källa till irritation hos den colombianska regimen.

I Colombia finns det tre ägargrupper som kontrollerar ALLT i massmedia, tv, radio och den enda dagstidningen med nationell täckning.
Denna medieoligarki är samtidigt den grupp som tillsätter och avsätter presidenter, som colombianen på gatan säger. Om den statliga terrorismen har likviderat journalister fysiskt som ifrågasätter eller gräver i maktens spår, så är det mycket mer komplicerat att tysta utländska journalister eller medier som sänder mot Colombia från utlandet, även om försök inte saknas.
Den 27 september skrev[3] Ernesto Yamhure, diplomat och underrättelseansvarig på den colombianska ambassadens i Stockholm under 2005, följande, i en krönika i den colombianska tidningen El Espectador:
”Vid sidan av den nämnda nyhetsbyrån för gerillan (Nyhetsbyrån Anncol) och föreningen Jaime Pardo Leal, organisationer som leds av den svenske journalisten Dick Emanuelsson, en oerhört ljusskygg person som rör sig med total frihet mellan gerillalägren, Bogotá och Stockholm, existerar det också något som kallas för ’Colombianätverket’. Detta har som uppgift att sprida gerillabudskapet på universiteten där de ständigt med total straffrihet underkänner den colombianska statens kamp mot Farc:s knarkterrorism”.

Den 25 juli 2005 stod Ernesto Yamhure på det colombianska skolfartyget Glorias däck efter att detta hade angjort Stockholms hamn. Just när Yamhure lyfte kameran för att fotografera sina landsmän i exil, när dessa stod på kajen och protesterade mot den statliga terrorismen i sitt land, knäppte jag bilden av honom när han togs på bar gärning.
Bilden publicerades både i Flamman[4] och Aftonbladet och bekräftade det spionage som den colombianska ambassaden utför mot sina landsmän i Sverige och andra delar av världen.
Ett av de första besluten som Alvaro Uribe tog, när han intog presidentpalatset i augusti 2002, var att skapa ett nätverk med en miljon ”informatörer” med militären som huvudman. Men även för utlandet hade Uribe planer och fattade beslutet om att skapa ett nätverk av ”100.000 vänner till Colombia i utlandet”. Respektive ambassad har ansvaret att ”insamla uppgifter om den colombianska statens fiender”. I Stockholm var Yamhure spindeln i detta nätverk.
Colombias president och hans inrikes-, utrikes- och försvarsministrar, har flera gånger intervjuats i colombianska medier, där de indignerat påstått att den colombianska oppositionen i Sverige står i gerillans tjänst. Efter händelsen med fartyget Gloria, som följdes upp i ett program i Sveriges Radio där Yamhure erkände att han hade fotograferat sina landsmän och att han hade anmälts till den svenska utlänningspolisen av föreningen Jaime Pardo Leal, har attackerna från regimen i Colombia blivit allt fränare mot colombianerna i exil, vilket krönikan från Ernesto Yamhure visar. En diplomat, idag ambassadör i Nederländerna, som öppet anklagar namngivna personer för att vara gerillaredaktörer, utfärdar i praktiken en dödsdom mot den personen, när denne reser in i Colombia för att göra sitt jobb.

Men dessa attacker är också en spegelbild av den allt större desperationen från Uribe. Trettionio (39) kongressmän, Uribes politiska stöd i kongressen, har fängslats eller är föremål för Högsta domstolens underökningar. En efter en fängslas Uribes politiska stöd i kongressen anklagade som paramilitärens ”arbetsgivare”. Uribesläktens eget parti, Colombia Democrática, upphörde att existera i kongressen i början av oktober efter att kusinen och senatorn Mario Uribe gripits, avslöjad av paramilitärerna själva för att ha samarbetat med dessa blodbesudlade mördare, för att med motorsågar och skjutvapen ta över hundratals hektar mark från småbönder.
En gång var det den chilenska militärdiktaturen som skickade ut sina agenter runt om i världen, där de från ambassaderna samlade in uppgifter om det antifascistiska motståndet bland chilenare i exil. Stockholmsambassaden var inget undantag.
Idag är det den colombianska ambassaden som registrerar och dokumenterar sina landsmän, som en gång flydde sitt land för att rädda sina liv men som nu konstaterar att det smutsiga krigets aktörer fortsätter sin krigföring.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Ledare 22 juni, 2024

Vänstern får inte blanda ihop klass med ras

Decennier av nyliberal politik föregår både förortsvåldet och Sverigedemokraternas framgångar. Foto: Anders Wiklund/TT.

När Hanif Bali spådde att rasbegreppet skulle användas för att förstå förortsvåldet hakade förvånansvärt många till vänster på. Men förklaringen är varken människors gener eller rasuppfattningar, utan decennier av nyliberal politik.

När jag i början av april skrev att det biologiska rasbegreppet bör fortsätta vila på historiens sophög, trodde jag mig sparka in en öppen dörr. Jag anade inte vilken storm som väntade.

Efter att ha kritiserat Hanif Bali och Emma Hager för att damma av pseudovetenskapligt skallmäteri, fick jag mothugg från religionshistorikern Stefan Arvidsson (29/4).

”Hallå! ’Materialism’, någon?”, utropade han.

Rasdebatten som följde i Flamman spikades igen av idéhistorikern Sven Widmalm, en av Sveriges mest publicerade forskare på rasbiologins historia. Han förklarade (30/5) varför begreppet är vetenskapligt dött, och argumenterade för att dess återkomst har mer att göra med radikalhögerns framgångar än nya forskningsrön.

Men Arvidssons utfall om materialism kräver fortfarande ett bemötande. För en marxist handlar begreppet nämligen inte, som Arvidsson verkar tro, om att allt kan reduceras till atomer, gener eller kromosomer. Tvärtom bygger det på att människans beteende påverkas av våra livsvillkor.

Detta är inte akademiska hårklyverier, utan centralt för att landa rätt i frågan om segregation och integration, som Hanif Bali utvecklade i en förvånansvärt nyanserad kommentar. (Han verkar även ha tappat hånförmågan under föräldraledigheten när han skriver att jag förfärat greppat mina ”pärlhalsband och nosringar” över rasbegreppet – pärlor, jag är väl ingen Östermalmsdam?)

Försöken att förklara ojämlikhet med enbart rasism och strukturell diskriminering är en amerikansk import som bäst stannar på andra sidan havet.

Bali skriver att det stora överlappet mellan härkomst och våldsbrott i Sverige kommer att leda till att många förklarar den dåliga integrationen med ras – även om han själv avfärdar de ”oanvändbara amerikanska rasbegrepp” som ”vänsterns rasideologer” vill importera.

Men som socialist letar jag tvärtom efter förklaringar i segregation och fattigdom. Det senare är vad Marx menar med materialism, inte det förra.

Hanif Bali har också rätt i att denna sammanblandning av klass och ursprung är särskilt lätt att göra i Sverige, där fattigdom är sju gånger vanligare för barn med utländsk bakgrund än bland dem med svensk bakgrund. Det är därför Tobias Hübinette och Catrin Lundberg (6/5) kan påstå att vi behöver rasbegreppet för att förstå ojämlikheten. Argumentet är att Sveriges historia som ”spetsnation för rastänkandet” präglar oss än i dag, exempelvis i form av segregation.

De har visserligen rätt i att ras existerar på ett sociologiskt plan, alltså att människor kan behandlas olika beroende på hudfärg, som när en adopterad afrosvensk som äter jordgubbstårta som vi andra ratas i krogkön på grund av hudfärg. Men på två punkter har de fel.

Dels, som Sven Widmalm påpekar i sitt svar och Ola Larsmo skriver i boken Lektion 11: En bok om rasbiologi (2022), låg Sverige inte alls i rasbiologisk framkant, utan inspirerades av Tyskland, som i sin tur inspirerades av USA.

Men ännu viktigare: segregationen beror inte främst på rasismen. Vi hade ett klassamhälle med slumområden även innan välfärdsstaten, och byggandet av segregerade svenska satellitförorter för att lösa bostadskrisen föregår invandringen i tid. Försöken att förklara ojämlikhet med enbart rasism och strukturell diskriminering är en amerikansk import som bäst stannar på andra sidan havet. Analysen har knappt bäring där, och ännu mindre i Europa.

Inspiratör. Martin Luther King under en 8 mil lång protestmarsch mellan Selma och Montgomery i delstaten Alabama i mars 1965. Foto: AP.

Vi har inte arbetslöshet i förorten för att Gustav III bedrev slavhandel i Karibien, eller för att Herman Lundborg gjorde rasbiologin trendig även i Sverige. Denna syn på ett evigt rasistiskt Sverige har mycket gemensamt med Sverigedemokraternas syn på kulturer som statiska, och kan framför allt inte förklara varför rasismen har exploderat just nu. Eller varför den även har gjort det i andra europeiska länder, som varken har varit framträdande inom rasforskning eller slavhandel.

Det är här materialismen kommer in i bilden.

Vi har arbetslöshet för att vi i början av 1990-talet övergick från att prioritera full sysselsättning, till att hålla inflationen så låg som möjligt. Vi har en bostadskris för att vi slutat bygga. Vi har fattigdom och bristande välfärd för att samhällets rikaste vill ha fler sätt att tjäna pengar – både genom att skolan och välfärden säljs ut, och genom att arbetarnas löner hålls tillbaka.

De som drabbas hårdast av detta är förorternas fattiga arbetare, inte minst i form av den gängbrottslighet som har blivit till ett missnöjesparti för unga män utan framtid. Det mest antirasistiska man kan göra i Sverige är att vända denna utveckling.

Självklart finns rasism i Sverige – svenska minoriteter som afrosvenskar, muslimer och judar utsätts ständigt för hatbrott, och ett parti sprunget ur nazismen styr landet. Men de har kommit till makten som en konsekvens av decennier av nyliberal politik, som har fått tillräckligt många väljare att tappa tron på att socialdemokraterna fortfarande är intresserade av att skapa ett bättre samhälle. Sverigedemokraterna är inte källan till denna politik utan resultatet. Om vänstern lyckas visa för högerväljarna att vi faktiskt kan förbättra även deras liv, så kommer tillräckligt många av dem att komma tillbaka.

Läs mer

Och om man nödvändigtvis ska lära av amerikaner, så kan man i varje fall lära av de bästa. Låt mig från mina samtal med Ola Larsmo och Sven Widmalm låna två klassiska påminnelser om varför överklassen så gärna vill att vi pratar om ras i stället för klass. Det ena är Bob Dylans låt ”Only a pawn in their game”, om mordet på den svarta människorättsaktivisten Medgar Evers:

”En söderpolitiker predikar till den fattiga vita mannen/Du har mer än de svarta, klaga inte/du är bättre än de, du är född vit […] Men han är bara en pjäs i deras spel.”

Och så Martin Luther Kings sista bok Where do we go from here (1967), i rader som ekar av ett klassiskt tal utanför Capitolium i Montgomery 1965. Där beskriver han den giftiga tanken att vita är mer värda än svarta, som de mäktiga viskar i de fattiga vitas öron som tröst när deras barn ”gnyr av en hunger som inte kan stillas”.

”Deras behov av ett krig mot fattigdomen är inte mindre desperat än de svartas. I södern har de lurats till rasfördomar och avhållsamhet från gemensam kamp. Men ironiskt nog bekämpar de inte bara de svarta med denna attityd, utan samtidigt även sig själva.”

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Essä 22 juni, 2024

Som en repig skiva

På utställningen ”Electronic”, på Designmuseet i London, visades föremål från banbrytande elektroniska artister som Kraftwerk och Jean-Michel Jarre. Foto: Nils Jorgensen/Shutterstock

Musiken är inte bara en plats för nostalgi, utan även för att fantisera fram en bättre värld. Enligt två nya böcker verkar vi ha tappat förmågan att drömma, men kanske är det musikkritiken som tappat förmågan att tänka.

Vart tog framtiden vägen? Runt om i vänstern diskuteras samma fråga. Flamman är bara en av de röster som under det senaste året har försökt återuppväcka ett samtal om utopier. Detta påpekar Mathias Wåg i senaste numret av Brand, med ”framtider” som tema. Någon form av gemensam horisont tycks nödvändig om det alls ska finnas en vänster som inte låser sig i tanken på ”motstånd” utan vill ta steg mot någonting bättre än den värld vi nu lever i.

Men ligger det i ordens makt att frambesvärja denna horisont? Kanske är det inte främst de skrivna utopierna – teoretiska eller skönlitterära – som bär kraften att skaka oss loss ur nuets förlamning. Om någon konstart arbetar med att möblera om mellan dåtid, nutid och framtid, så är det musiken.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rasmus Fleischer
Ekonomihistoriker och författare.
Kultur 21 juni, 2024

Att minnas ett pistolskott i magen

Poeten Marina Tsvetajeva föddes i Ryssland, levde i Paris och dog i Sovjetunionen.

Marina Tsvetajeva tecknade ner sina barndomsminnen i exilens Paris på 1930-talet. Den nästan hundra år gamla historien blixtrar av barnets starka förnimmelser före språket.

Fantastiskt bokförlag, Faethon. De pumpar ut kvalitetslitteratur – och bara kvalitetslitteratur – som om landet var befolkat av idel läsare av Dante, Handke, Herakleitos och Marina Tsvetajeva.

Faethons återutgivning av Annika Bäckströms Tsvetajeva-översättning från 1981, Min ryska barndom, är ett klockrent exempel på förlagets gärning och gåtfulla aura. Marknadsföring är ett område de bara inte har tid med. Undertecknad hörde av sig för att få ett recensionsexemplar och fick svar på mejl, men någon bok kom aldrig. Till slut gick jag ut och köpte den, och fann den mystiskt paketerad.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Henrik Petersen
Författare och kritiker.
Essä 21 juni, 2024

Det är inte jag (det är vi)

Malin Norberg, ”Staring at someone like a ghost”, Kungliga konstakademiens kandidatutställning 2019. Foto: Jean-Baptiste Bérenger.

Narcissismen går som ett spöke genom historien. I dag finns möjligheten att porträttera sig själv i varenda ficka. Men vad som ofta förkastas som självupptagenhet kan i själva verket vara en källa till politisk förändring.

För många år sedan lovade jag en vän att sluta ta selfies. Eller i alla fall pausa. Detta var under en period jag kunde tillbringa timmar med att fotografera mig själv, och hon föreslog att det nog vore bra för min hälsa.

Det är svårt att beskriva exakt varför det var problematiskt, även fast jag höll med henne om att det fanns något destruktivt med min självupptagna hobby. Den enklaste förklaringen är att jag var besatt av mig själv, men det är heller inte riktigt sant, jag var snarare besatt av mig själv i andra, av att bli sedd. För det är inte helt självklart, när jag begär att andra ska uppmärksamma mig, är det mig själv eller andra jag begär? Mig själv eller andra jag är besatt av? Och vad är värst? Jag menar, vad orsakar en person mest lidande? Att inte kunna vara utan andra eller att inte kunna vara utan sig själv?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Myrna Lorentzson
Psykologstudent och skribent.
Veckobrev 20 juni, 2024

SD vill få mig att sälja min Telecaster

Ska jag sälja min elgitarr?

Det är min första tanke när Timbro släpper boken Hårdrock, frihet, uppror, med tio högerskribenter som alla älskar growlsång och distade Gibson V-gitarrer.

Samtidigt som boken ges ut välkomnar Ulf Kristersson Chiles vänsterpresident Gabriel Boric med en hög svenska metalplattor. Bara någon vecka tidigare har Jimmie Åkesson EU-röstat med ett hårdrocksfölje i Sölvesborg och kallat Sverigedemokraterna ”det rockigaste partiet i Sverige”.

Nu överväger jag att aldrig vidröra min Telecaster igen. (Med tillhörande silverface ’68, ni som vet ni vet.) Jag har nämligen spelat i diverse hobbyrockband sedan jag var femton, och nu är vi småbarnsföräldrar som jobbat på en platta i … tio år?

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Samtidigt är det decennier sedan rocken utmanade någon. Vem som helst kan få ta den för min del. Min teori är att rocken slutgiltigt dog med Kurt Cobains självmord den 5 april 1994, efter att han insett att till och med bandet som skapades för att krossa yuppiekulturen blev en miljardfranchise. Sedan dess har rocken varit museal, vilket absolut inte är någon kritik med tanke på hur mycket jag älskar museer. Men det intressanta nya har hänt på annat håll, framför allt inom elektronisk musik.

Högern får alltså gärna vara rockigast i Sverige för min del. Och de har faktiskt en poäng, med tanke på att hårdrock inte spelades på radio i det socialdemokratiska Sverige och i stället fick importeras som samizdat-musik. Oförmågan att själv ta sig an det nya gjorde att många kulturformer som uppfattades som vänster i andra länder blev höger här. Inte minst när rejvkulturen, som fyllde nordbrittiska industrilokaler med dans i opposition med Margaret Thatcher, blev en hobby för välduschade nyliberaler i 1990-talets Stockholm.

Att se rock som höger är inte ens nytt. Hur vänster är det egentligen att göra motstånd genom att köpa jeans och cd-skivor – är det inte bara det sätt som marknaden ledde över 60-talsvänsterns energi till köpmönster? Så lyder i varje fall en vanlig kritik som bland annat är förknippad med Luc Boltanskis och Eve Chiapellos bok The new spirit of capitalism. 68-ungdomens coola konsumtion var kapitalismens nya anda, enligt denna kritik.

I min bok Extas i folkhemmet beskriver jag hur Europas första psykedeliska rockklubb Filips i Stockholm, som under sin korta existens på några månader 1967 huserade allt från Jimi Hendrix till Jefferson Airplane. Men den 5 december hyrdes lokalen ut till Stockholms marknadsförening, som ”i äkta psykedelisk miljö” diskuterade hur man skulle kunna sälja fler utsvängda jeans till landets 1,2 miljoner tonåringar.

Kanske var det rockens slutpunkt i Sverige. Eller början – den kanske alltid var ett jippo? Inget fel med det i så fall. Men det finns ingen anledning att känna ensamrätt till den.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Kommentar/Kultur 20 juni, 2024

Ett sjuttiotal personer samlades på Gustav Adolfs torg den 10 juni. Foto: Foto: Judiskt upprop.

Judiska Centralrådet – låt er inte kapas av en rörelse som inte vill er väl.

Väderrapporten spådde skyfall. Ändå hade ett litet gäng samlats vid ett kafé intill Kungsträdgården för att tillsammans protestera mot Sveriges vapenhandel med Israel.

Försvarsmakten har lagt en miljard på kommunikationssystem från israeliska Elbit Systems, medan Malmöföretaget Aimpoint exporterar rödpunktssikten till Israel. Vad slutprodukten gör i händerna på IDF har världen kunnat bevittna i form av ohyggliga bilder av blodiga barn, skakande av smärta och skräck.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Kultur 20 juni, 2024

En kärlekshistoria i sköraste porslin

Det mytologiska djuret ”Qilin” tolkat av Torsten Jurell i glaserat porslin. Foto: Torsten Jurell.

Torsten Jurell är främst känd som konstnär och scenograf. I ”Fisken i skyn” tar han klivet ut i skrivande och visar sig vara en ciceron med lyriska kvaliteter.

Konstnären Torsten Jurell råkar få syn på fresk av renässansmålaren Giotto och får en idé. Han ska göra ett verk bestående av kuber i keramik. De ska göras i porslin, ett material han aldrig arbetat med tidigare. Jurell, som delvis är bosatt i Kina, vet att de bästa porslinsverkstäderna finns i Jingdezhen, porslinsstaden, och han åker dit för att arbeta.

Fisken i skyn handlar om Jurells svårigheter med att få till kuberna, men i Jingdezhen råkar han ut för något han inte räknat med: han blir blixtförälskad. Kvinnan, Yi Wen, driver en liten sushirestaurang. Hon vet inte så mycket om konst och hon har aldrig varit längre än några timmar bort från hemstaden. Hon kan inte engelska och hans kunskaper i mandarin är mycket begränsade, varför de oftast kommunicerar via telefonens översättningsfunktion. Lägg till detta att hon är gift, så förstår man att förutsättningarna för deras relation inte är de bästa. Men de blir ett par och hon skiljer sig från maken som ändå är mer road av spel än av henne.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 19 juni, 2024

Lawen Redars bulldozer löser inte problemen

Riksdagsledamoten Lawen Redar (S) besöker Skäggetorp. Hon leder partiets arbetsgrupp för invandrings- och integrationsfrågor. Foto: Roger Turesson / DN / TT.

Utan stora reformer riskerar Socialdemokraternas integrationsförslag att utmynna i repression. Men visst krävs rejäla ingrepp om städerna ska bli jämlika.

Sverige ska inte ha utsatta områden.

Det skriver Lawen Redar, som leder en socialdemokratisk grupp för integrationsfrågor, i en programförklaring i Svenska Dagbladet (18/6) och så långt är det lätt att hålla med.

Det gäller även några av förslagen, som upprustning och mer varierad bebyggelse i fattiga områden, stöd till billiga hyresrätter i rikare områden, obligatorisk förskola och språklyft.

Andra förslag framstår som tuffhetssignalering, som rivningar av bostäder och förtur för högutbildade i utsatta områden. Eftersom Socialdemokraterna ser på ekonomin som en hushållskassa, där man blir rikare av att spara snarare än att investera, så är risken att de mer progressiva förslagen inte blir av. Sedan mitten av 1980-talet har det byggts för lite, oavsett om regeringen styrs av moderater och socialdemokrater. Morötterna förmultnar alltså snabbt, medan piskorna blir kvar.

Hur staden är byggd spelar roll – både i rika och i fattiga områden

Högerns kritik är dock att förslagen inte är stränga nog. I Svenska Dagbladet skriver Paulina Neuding (18/6) att den obligatoriska förskolan enbart borde rikta sig mot barn med utländsk bakgrund, och att det är fel att ”blanda befolkningen” i ”välfungerande områden”: ett öppet argument för den en gång så hatade segregationen.

Ingenting förvånar dock längre. Liberalpartisten Gulan Avci varnar på X till och med för ”bussning”, och hänvisar alltså frivilligt till efterkrigstidens amerikanska segregationister – för att placera sig på deras sida.

Men en del av vänsterkritiken är lika förutsägbar. ”Varför inte riva sjukhusen också? Då slipper vi ju de sjuka”, skriver Elina Pahnke i Aftonbladet. I Arbetet tar Kajsa Söderström de visserligen baktalade miljonprogramsområdena i försvar: ”Den typen av arkitektur brukar sällan vara populär, då den i sin storskalighet inte ber om ursäkt för sig.”

Precis som Kajsa Söderström ser jag miljonprogrammet som en av Sveriges viktigaste reformer, där bostadsbristen byggdes bort över en generation. Jag är också överens med skribenterna (och Lawen Redar) om att även rikare områden behöver blandas upp.

Men hur staden är byggd spelar roll – både i rika och i fattiga områden. Och detta brukar folk till vänster ta på för lite allvar, i sin vilja att ”uppvärdera” utsatta områden.

För hur mycket jag än älskar svartvita bilder på tuffa brutalisthus från forna Jugoslavien, så är arkitekturen inhuman för dem som lever där. Höghus som inte ligger centralt tenderar nämligen att bli jättelika människoförråd. I Sverige förfinade man det – i förorter som Alby finns lekplatser på varje gård, parker, och ett friluftsområde med kanotuthyrning. Det är knappast parisiska banlieuer.

Men likväl byggdes de svenska städerna medvetet segregerade, då likar antogs vilja bo med likar. Enligt den funktionalistiska arkitekten Sven Markelius, som 1947 skrev Det framtida Stockholm: Riktlinjer för Stockholms generalplan, kommer en viss skiktning att bestå även i folkhemmet, och ”de flesta människor känner ett behov att bosätta sig i närheten av andra människor med någorlunda likartade intressen, med samma utbildning och med besläktade yrken. Ju mer likartad befolkningen inom ett område är, desto lättare förefaller det vara att uppnå den gruppbildning och samhörighetskänsla, som ter sig önskvärd.”

Sverige behöver ett nytt miljonprogram, men vi måste lära oss av de mer misslyckade bitarna av det gamla

Denna medvetna separation förstärktes när svenska förorter fick höghus. Arbetarfamiljer med högre löner flyttade hellre till radhus och villor, medan arbetslösa, äldre och studenter blev kvar, vilket gav platserna ett problemrykte. Då den svenska lägre arbetarklassen numera är nästan helt etnifierad läggs ett kulturellt lager ovanpå, med språket som allvarligt hinder för integration.

Allt detta måste även vänstern ta på allvar. Bygg för all del hyresrätter i Danderyd – eller på Gärdet på Östermalm, som Timbro-ekonomen Fredrik Kopsch korrekt identifierat som ”Sveriges dyraste gräsmatta” – men vi måste också spränga in fler mindre hus i fattigare stadsdelar.

Där behövs en mänsklig skala på byggnader och gator, och ett större underlag för kaféer, restauranger och butiker på bottenvåningen, vilket i sin tur skapar trygghet genom att dra fler ögon till gatorna.

Sverige behöver ett nytt miljonprogram, men vi måste lära oss av de mer misslyckade bitarna av det gamla. Givetvis medan vi påminner om de nödvändiga ekonomiska och sociala reformer som vi, möjligen förgäves, hoppas att Socialdemokraterna menar allvar med. Så att det inte bara blir Lawen Redar i en bulldozer med registreringsskylten ”Gör något stört”.

Som Ragnar Thoursie diktade i Sundbybergsprologen, specialskriven till invigningen av stadsdelens nya arbetarkvarter 1951:

”​​En öppen stad, ej en befästad, bygger vi gemensamt / dess ljus slår upp mot rymdens ensamhet.”

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Inrikes/Nyheter 19 juni, 2024

Vänsterpartiet godkänner kritiserad lag: ”Massövervakning”

Demonstration mot massövervakningsförslaget Chat Control 2.0 på Mynttorget i Stockholm. Foto: Henrik Montgomery / TT

Partiet har tidigare kritiserat lagen som ett steg mot massövervakning. Men i en avgörande omröstning valde man att inte ta ställning. Partiföreträdare menar dock att hållningen inte förändrats.

Under tisdagens möte med justitieutskottet ställde sig regeringen bakom den kontroversiella lagen chat control, som ska öka möjligheterna till insyn i olika former av meddelandetjänster. I praktiken innebär den att myndigheter får tillgång till en så kallad ”bakdörr” som ger dem möjlighet att skanna av privatpersoners chattar.

Förslaget om chat control lades fram av EU-kommissionär Ylva Johansson 2022, och motiveras med att komma åt sexuell exploatering av barn, men kritiker menar att den i praktiken innebär ett förbud mot krypterad kommunikation.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Kultur 19 juni, 2024

Kriminella grisar blottlägger medvetandets mysterium

Förr i tiden kunde särskilt sluga grisar dömas för att genom grymtningar uppvigla andra till brott. Foto: Johan Nilsson/TT.

Den brittiska neuroforskaren Anil Seth skakar om föreställningen om jagets sanna natur. Varseblivning, menar han, är meningslös utan handling.

Ända fram till mitten av 1700-talet hände det att kyrkan åtalade djur. De vanligaste förbrytarna var grisar, men även rättsprocesser mot hundar, hästar, ålar och (i minst ett fall) delfiner finns dokumenterade. Anklagelserna kunde bestå i allt från att äta barn till att stjäla oblater och straffet blev oftast hängning. Vissa särskilt sluga grisar dömdes även för att genom grymtningar ha uppviglat andra till brott. De ansågs alltså medvetna om sina handlingar och således tillräkneliga nog att ta konsekvenserna därav.

Den brittiska neuroforskaren Anil Seth (bilden) använder denna lite bortglömda praxis som en av flera ingångar till att skaka om föreställningen om medvetandets mysterium. Seth dröjer sig främst kvar vid de biologiska processer som rör varseblivning, och här tappar jag ärligt talat bort mig när han avhandlar teoristrider som utkämpats under olika forskarseminarier.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr