I En obekväm sanning, dokumentärfilmen om den globala uppvärmningen, jämför filmens cicero, Al Gore, (amerikanska) vetenskapliga medias tro på den globala uppvärmningen med (amerikanska) populärpressens. I tio slumpmässigt utvalda procent av det senaste decenniets samtliga vetenskapliga artiklar om global värmning tvekande noll vid påståendet att människan har skapat de senaste 50 årens klimatförändring. Men av de senaste 14 årens samtliga artiklar i populärpressen tvekade 53 procent. Över hälften av journalisterna tvivlade alltså på det, som vetenskapen var hundraprocentigt säker på.

Det är lätt att dra sig filmscenen till minnes när Svenska dagbladet under rubriken ”Vårdval drabbar utsatta områden” konstaterar att en borgerlig sjukvårdsreform, som snart införs i Stockholm, kommer att gynna vårdcentraler i rika stadsdelar. Medan vårdcentraler i vårdtunga, det vill säga socialt utsatta, delar av staden förlorar upp till 40 procent av sina budgetar. Överraskande för ingen utom svenska journalister.
Samma känsla uppstår när Metro skriver att nästan två tredjedelar av jobbavdragets skattesänkningar gynnar den rikaste tredjedelen av befolkningen – trots att finansminister Anders Borg i både pressmeddelande och debattartikel skrivit att det ”är främst låg- och medelinkomsttagare som tjänar på jobbavdraget”. Men så blev det alltså inte. Överraskad?

Vad vi ser är en tydlig tendens. Researchens och källkritikens död. Med andra ord: Den undersökande journalistikens död. Under valrörelsen granskade inte de stora massmedierna partiernas budskap. Man bevakade det politiska skådespelet. Rapporterade om respons på X:s eller Y:s utspel. Konsekvensanalyser lös med sin frånvaro. Den som har träffat mainstreamjournalister vet vad problemet består i. De lever i en massmediebubbla. Deras arbetssituation sägs vara så pressad att de inte hinner fördjupa sig. Sant. Men sanningen återfinns också i en särskild, självtillräcklig kåranda, och i en allmän samhällsanda där statistik, fakta och forskning likställs med och behandlas på samma sätt som pr-utspel eller enskilda affekterade vittnesmål. Nivelleringen av det konkreta, till förmån för det subjektiva. Känslornas journalistik tycks tyvärr bli maktens journalistik.

När massmedier tappar sin granskande förmåga har de bara att i efterhand bekräfta samhällsutvecklingen, återspegla det vi redan vet. ”Vallöfte till fattiga blev klipp för rika!” Vi vet. ”Syd- och nordpolen smälter bort!” Vi vet – svarar de som ännu inte drunknat.