Under den senaste tioårsperioden har han bevakat nästan alla större krigskonflikter i världen. Hans uppdragsgivare finns bland Reuters, BBC eller CNN. Men på senare år gör han genomarbetade dokumentärer för Mundubat, en baskisk organisation som likt svenska Forum Syd har volontärer runt om i världen. När Flamman intervjuar Unai har han precis kommit tillbaka till hemmet i Sollentuna från konflikten i Kongo.
När Venezuelas president Hugo Chavez insjuknade i cancer i december 2012 startades samtidigt en debatt om journalistik och etik. Vilket ansvar har medierna i bevakningen av en statschefs sjukdom och hur mycket är privat integritet värd? Debatten kulminerade när den spanska dagstidningen El Pais publicerade en falsk bild av Chavez. I själva verket var det en bild tagen från en video i YouTube som hade publicerats 2008 och föreställde en helt annan person. Kring denna publicering och flera andra centrala frågor som rör mediernas och reporterns politiska och sociala ansvar talade Flamman med Unai en eftermiddag.
Vad var din reaktion på publiceringen av den falska bilden av Chavez över fyra spalter på förstasidan i El Pais?
– Jag tyckte det var patetiskt, både på en mänsklig och journalistisk nivå. Det var en illvillig publicering och just på grund av det, infekterades El Pais av sitt eget gift.
Är den fjärde statsmaktens borg ointagbar?
– Den går att kritisera, men den är inte möjlig att nå. En tidning eller en tv-kanal som sänder nationellt eller internationellt har sådant inflytande att det är extremt svårt att både bestrida och motbevisa vad det än är som de publicerar. Vi har ingen reell möjlighet till replik, så vi befinner oss nästan i ett totalitärt system.
– Till exempel, om de ställer en ”oskyldig” fråga som ”Är den svenske medborgaren Joaquin Pérez Becerra* verkligen terrorist?”, så har de redan dömt honom av den enkla anledningen att de sätter hans namn bredvid ordet ”terrorist”. Att plantera tvivel som ”neutrala” och ”objektiva” kan få till följd att de gör slut på dig. Och det gör de ofta när de vill tillintetgöra en person eller en idé.
Hur ser du på journalistiken i svenska medier?
– Jag får känslan av att nästan alla svenska medier försvarar konsumtionssamhället. Jag ser också vissa sionistiska tendenser och de är inte särskilt kritiska till monarkin. I huvudsak är skillnaderna mellan de svenska medierna minimala. Det är trist, för Sverige är ett land med pressfrihet sedan 1766. Jag har också lagt märke till att det inte finns några stora eller medelstora medier som är vänster och det är synd. Sverige är ett land med pressfrihet sedan 1766, tack vare det vore det möjligt att producera mer variationsrik, inkluderande, modig och frigörande information än den likformighet som vi har i dag. Å andra sidan är det viktigt att försvara och möjliggöra public service som SVT. För mig är det fundamentalt och jag tror starkt på medier som görs för och av folket.
Vad betyder den accelererande mediekoncentrationen i ett fåtal händer? Hur är situationen till exempel i Spanien?
– Koncentrationen av information i ett fåtal händer är slutet, det är konfiskeringen av ”storyn”, en fabricering av berättelsen. Livet ska inte bara ha en uppenbar sanning sedd av två ögon; Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet. Reuters eller AP.
– Situationen i Spanien är lika illa, om inte värre än i andra länder. Tre mediekonglomerat kontrollerar nästan alla media och bestämmer utbudet till medborgarna.
Du säger i en intervju att den journalistik du tillämpar är den som går i takt med folket. Tror du att det är denna typ av journalistik som saknas i dag?
– Ja, av två skäl. Det första är att journalister allt mindre befinner sig ute på ”fältet”. Nästan all journalistik görs idag görs från redaktionen. Och för det andra, numera sammanfaller den politiska agendan hos medierna i dag mer med makten än med medlemmarna i fackföreningar, sociala och studentrörelser.
I Sverige dör det varje vecka en arbetare i arbetsolyckor som inte ens nämns i pressen (undantag fackpressen).
– För varje gång ser jag det allt mer tydligt och jag säger det som journalist specialiserad på krigsrapportering, nämligen att våld är en fråga om uppfattningsförmåga.
– Medierna som är språkrör för kapital och partier, gör att du känner en oerhörd smärta för att en svensk soldat har mött döden i det militärt ockuperade Afghanistan. De publicerar den dödes foto på framsidan (av tidningen) för att skapa en diskussion om soldaternas säkerhet. Men de skulle aldrig på liknande sätt bevaka döden som en arbetare möter i utsatta yrken eller i otrygga anställningar. För medierna är fallet med den döde soldaten ett mord, där de ansvariga för detta ska likvideras. Men vad den döde arbetaren anbelangar är det en olycka utan direkt ansvariga, som om det vore något naturligt i arbetslivet. Punkt slut.
Var bevakningen av Libyen ett andra ”Irak”, en manipulering av den allmänna opinionen?
– Nog var det så. Men den här gången var det ännu lättare att övertyga människor, eftersom demoniseringsprocessen av diktatorn genomfördes ännu snabbare än under Saddam. Imperialistisk retorik om ”humanitär intervention” har genomsyrat vårt samhälle, vilket klart visar att vi inte har lärt oss någonting alls från de senaste krigserfarenheterna. Natos ordförande, på den tiden dansken Rasmussen, sa till reportrarna att ”man måste vara på rätt sida av historien”. Och med detta uttalande som riktlinje har alla journalister rapporterat ”från den korrekta sidan av historien”.
– För mig var det en skandal att de västerländska journalister jag tidigare träffat i Bagdad eller i Gaza och som då fördömde all islamism, nu kallade islamister i Libyen för frihetskämpar. Eller se Al Jaziras fordon med flaggor och stickers (klistermärken) för rebellmiliserna.
– Det finns ett praktiskt exempel som beskriver varför pressbevakningen blev som den blev: Om du skulle bevaka Libyen som reporter men var kritisk mot en intervention så blev frågan: Till vilka medier skulle du kunna sälja dina reportage? Nästan inga. Men om du däremot sa att du skulle till Libyen och hävdade att Gadaffi gjorde det eller det och att Natos bombningar var helt okej, att rebellerna var mycket bra, då hade du alla massmedier i världen att tjäna pengar på, från Al Jazira till Le Monde och Euro News.
– Inför denna verklighet beslutade jag att publicera en enda artikel och det gratis i webbportalen rebelion.org och spara videon för en framtida dokumentär. Jag förlorade lite pengar, men ingen anständighet. Kort sagt, jag konstaterade att i fallet Libyen ägde det rum en enorm mediemanipulation. Det fanns rebellmiliser men det var aldrig något revolutionärt krig, vilket är mycket annorlunda, än mindre en seger för folket som några oinformerade socialister påstod. Ty utan Nato skulle det aldrig ha fungerat. Det kan till och med de mest hycklande av reportrar som befann sig i skyttegravarna erkänna.
– Efter ”freden” 2011 har ingen sett dessa reportrar i Misrata eller Benghazi, de som påstod att Gaddafi kränkte de mänskliga rättigheterna. Var finns dessa reportrar efter att till och med Läkare Utan Gränser tvingats lämna Misrata efter att rebellerna genomfört masstortyr under hösten 2011? Eller när de våldtog fängslade kvinnor? Eller de otaliga summariska avrättningarna av svarta libyer och gästarbetare från Mali, fängslade i djurparker? Nej, dessa cyniska journalister återvände inte till Libyen eftersom det inte längre fanns berömmelse eller pengar att hämta. Jag anser att det är ren opportunism.
Hur har internet förändrat journalistyrket och vad är yttrandefrihet och pressfrihet i detta sammanhang?
– Det har förändrats på så sätt att nästan alla som har tillgång till internet kan publicera. Men det betyder inte att du kan nå massorna eller att du kan säga vad du vill. För det första når du inte massorna för att det finns vissa specifika mekanismer för att du ska gå förlorad i den virtuella världen. För det andra kan du inte publicera med garanterad frihet. För utan att lämna Sverige, har vi det sorgliga fallet med den svenska medborgaren Joaqíun Pérez Becerra som sitter fängslad i Colombia för sin publicistiska verksamhet på den internetbaserade nyhetsbyrån Anncol (från Stockholm). Så det har många möjligheter men är inte ofelbart.
Vad är ditt råd till nyutexaminerade journalister?
– Att inte vara rädd för att se, tänka och rapportera på ett annorlunda sätt och innehåll än vad de observerar i medier med uppenbara framgångar. Att vara journalist är inte att vara tv-stjärna, PR-man/kvinna eller någon som de mäktiga belönar och skyddar. Att vara journalist i dess bästa bemärkelse är att förändra samhället till något bättre genom korrekt och tillförlitlig information, även om denna väg ibland är en hård och ensam väg.
*Joaquin Perez anlände till Venezuela den 21 april och utvisades den 25 april 2011 till Colombia där han i september 2012 dömdes till åtta års fängelse för påstått medlemskap i Farc-gerillan.
