Den nionde november infaller årsminnet av Kristallnatten, eller mer korrekt: Novemberpogromerna, i åminnelse av de dagar i november 1938, då tusentals judar i flera tyska städer lynchades, fick sina hem demolerade, synagogor nedbrända och butiker plundrade. Det är en dag som brukar uppmärksammas på kultursidor, i ledartexter och inte sällan med väl valda ord av landets statsminister. Kristallnatten är en benämning jag önskar ska försvinna, bara delvis eftersom det låter som något från en Disneyfilm. Fokus på glassplittret från krossade butiksfönster lyfter de materiella skadorna och skymmer de mänskliga. På så vis är det en förlängning av tropen om judar som först och främst näringsidkare, inte medmänniskor.

I dag ska vi kanske få höra en statsminister vars mandat vilar på ett parti med nazistiska rötter beklaga sig över den växande antisemitismen. Jag vet inte vad som är värst: att han låtsas vara en förkämpe mot antisemitism eller att han helt håller tyst för att inte rucka på regeringsunderlaget. Att han skulle säga som det är – att han själv har bidragit till att kratta manegen för institutionaliserat judehat – får åtminstone betraktas som uteslutet.

I går höll Ulf Kristersson en hövlig presskonferens i Ankara inför antisemiten Recep Tayyip Erdogan. Samtidigt satt jag på en konferens anordnad av Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) på temat ”Förvanskning av Förintelsen”. De handlar om ett växande problem med missbruk av förståelsen av Förintelsen som en internationellt överenskommen referens för mänsklighetens absoluta nollpunkt. Putins ”avnazifiering” av Ukraina är den mest våldsamma, men andra exempel i närtid är antivaxarnas appropriering av den gula tygstjärnan som symbol för offerskap, djurrättsaktivisters jämförelser mellan slakterier och förintelseläger, eller judiska barn som beskylls för Israels politik av skolkamrater med bakgrund i Mellanöstern.

På konferensen talade bland annat professor Jan Grabowski, specialist på Förintelsen i Polen och relationen mellan judar och icke-judiska polacker under kriget, och hans forskning behandlar bland annat polackers delaktighet i folkmordet på judar. Han blev värlsberömd när en enskild familj inledde ett civilrättsligt mål mot honom. Familjen hävdade att Grabowskis forskning sårat på polackers nationella stolthet. Som stöd användes den nya nationella minneslagen som gör det till ett brottsligt att anklaga staten för delaktighet i Förintelsen, straffbart med böter eller fängelse.

Hur uppdaterad Grabowski är om den snabba utvecklingen mot nationalistiskt styre som skett Sverige framgick inte. Den elefanten i rummet nämndes inte, och inte heller Ulf Kristerssons brutna löfte till överlevaren Hédi Fried om att inte samarbeta med Sverigedemokraterna. Under valrörelsen betalade Moderaterna för att deras annonser skulle synas vid sökningar på Hédi Frieds namn. Om inte det är förvanskning av Förintelsen så vet jag inte.

Om detta ska vara modellen för Kristerssons förhållande till regeringskoalitionens rötter är varje missat tillfälle att minnas en skam. Nästa gång det händer blir kanske invigningen av Förintelsemuseet i Stockholm. För varje gång lär stöten som går genom Rosenbad bli lite mer omärkbar, lite mer dämpad. Som hjulen över ett överkört djur.