I början av förra seklet fanns ingen arbetartidning i Sverige norr om Sundsvall. Men våren 1904 togs i Malmberget initiativ till ”en arbetarnes egen tidning i Norrbotten” och en andelsförening startades för att samla in pengar. Tiotusen kronor behövdes i startkapital och varje andel kostade 10 kr. Summan var omöjlig att betala kontant för de flesta på den tiden. Det största hindret blev nu formaliteterna. Efter krångel med myndigheterna kunde ett demonstrationsblad, Norrskenet, se dagens ljus den 1 maj 1904. Men namnet Norrskenet var upptaget, så lösningen blev istället att registrera namnet Norrskensflamman.
Sedan hade redaktionen tillräckligt med material och resurser för att ge ut Norrskensflamman Jultidning 1904. Redaktionen hoppades att tidningen skulle förmå ”att upptina mången frusen grufvarbetare vid juletid”. Här följer ett förkortat utdrag ur det historiska numret. Texten är skriven av J. W. Kramer, sekreterare i Norrskensflammans första redaktionskommitté. Carsten Thunborg skriver om Kramer: ”Han kämpade en förbittrad kamp med det svenska språket och skiljetecken betraktade han som ett otyg som han inte ville ha någon befattning med. Därför försåg han sina manus med tillägget ’sätt punkt och komma vart fan ni vill’”.
/citat/
Det är jul, kristendomens största högtid. Och ändock finnes det på denna dag tusende och åter tusende människor, som icke ha ett mål mat, som icke ha något hem, icke tak öfver hufvudet. Andra åter vältra sig i öfverflöd och veta icke hvad de vilja äta eller dricka.
Sällan synas klassmotsatserna och orättvisorna, gränsen emellan kapitalets värld och arbetets värld så tydligt för vår blick som vid den stora midvinterhögtidsfästen Julen. Kölden, hungern och arbetslösheten å ena sidan, som utan skonsamhet griper sina offer, klassamhällets styfbarn, långsamt mördande unga och gamla; och på den andra sidan drönarne, som i århundraden sugit landets must och märg, vältrande sig i lyx och öfverflöd på alla upptänkliga sätt, under det att kapitalets legotjänare, den falska religionens förkunnare, utsträcka sina händer och lysa frid öfver jorden i den religionsstiftares namn som predikade lika rättigheter och skyldigheter för alla.
Falska fridstoner! Ingen fred är tänkbar så länge orsakerna finnas kvar som medföra krigstillståndet. Broderskapets lära kan aldrig förena slafven och hans herre. Bojorna måste brytas innan brodershanden kan räckas till försoning.
Guldet, nationernas egendom, frukten af millioner proletärers arbete, ligger hopadt hos nittonde århundradets finanskungar.
Det är högtidsafton. Den stora högtiden, som återkommer så regelbundet för hvarje år; då det firas minnet af folkuppviglaren, den fattige timmermanssonen från Nazaret, som offrades för sina idéer.
”Ära vare Gud i höjden, frid på jorden och människorna en god vilje!” Hvilket hån! Vi vilja icke ännu ropa ”frid” utan vår lösen skall i stället vara: Strid på jorden! Strid emot vidskepelse och mörker, strid emot orättvisor och förtryck, strid emot nöd och armod, strid emot laster och brott, strid emot guldets gud och allt mänskligt elände, strid för ljus och sanning, för frihet och rättvisa! Och då detta uppnåtts, då är vårt mål hunnet; då är det trälarnes julhälg, då är det hela mänsklighetens högtid. Det är det nya samhället, Nazarenens sanna broderskapslära, som kämpar sig fram, och under kampen hafva vi kanske många julhögtider framför oss, men målet, arbetareklassens frigörelse, den dagen då ”Guds rike kommer till jorden”, skall en gång blifva en värklighet, och då skall jubelsången, som aldrig förr, ljuda från millioner läppar:
”Frid på jorden och människorna en god vilje!”
/slut citat/
Tidningen var 16 sidor tjock, varav närmare fem sidor utgjordes av annonser. Innehållet var varierat: en längre artikel om julfirandets historia, två dikter, flera artiklar om nykterhetsfrågan, en påminnelse om Arbetarekommunens bibliotek i Malmberget och en inbjudan till arbetarnas ”barnfäst” i Arbetareföreningens lokal i Malmberget. Redaktionen passade också på att uppmana Norrbottens arbetare och nykterhetsvänner att stödja tidningsföreningen för att finansiera regelbunden utgivning.
År 1906 flyttade Norrskensflamman till Luleå och med Ivar Vennerström som redaktör kunde tidningen börja ges ut regelbundet från och med den 2 oktober.