FÖR ÖVRIGT… …såg jag filmen om Johnny Cash häromdan. Den hyllade Walk the Line. Den var helt okej. Men ändå kände jag ett obehag filmen igenom. Grundat på en djup inre konflikt, som är en spegling av en djup samhällelig konflikt. En del av mig dras med i den romantiska dramaturgi som hela Hollywoodindustrin tillika hela samhället bygger på.

Det är kääärlek. Svår, fin, vacker, äkta kärlek. Johnny blir blixtförälskad i kollegan June Carter och denna förälskelse är så orubblig att han lider sig igenom den ända tills June till slut smälter, efter åratal av ihärdigt motstånd. Hon älskar ju honom också, villkorslöst, och till slut övervinner hon sin rädsla och ja, de kan förenas!

En annan del av mig kan inte se någonting som helst vackert eller rörande i filmen. Johnny är en klassisk manlig odåga som inte kan ta ansvar för vare sig själv eller någon annan. Om och om igen sårar han June, medan hon framstår som en tålamodets gudinna. Hon säger nej till hans friarförslag, om och om igen, men han visar inte hennes nej minsta lilla respekt. Han ska ha henne helt enkelt. Till slut försätter han henne i en fruktansvärt pinsam situation genom att fria till henne på scenen inför massor av fans. Då. till slut, ger hon upp inför denna oövervinnerliga erövrarvilja och säger ja. Och så lever de lyckliga(?) i typ 35 år tills June dör.

En mycket intressant sak händer mig när jag tittar på denna film: När Hollywoodromantiken för en stund dominerar mitt medvetande fantiserar jag lite halvt omedvetet om vart det hela ska ta vägen. Jag tänker att åh så romantiskt, han är verkligen orubblig i sin passion, han ger sig inte, oj oj det ska verkligen bli han och hon.

Och så plötsligt och fullständigt logiskt: I min fantasi ser jag honom våldta henne. Den halvt omedvetna fantasin blir medveten om sig själv och jag känner mig ganska illa berörd.

Hollywoodromantiken visade sitt rätta ansikte.