Vad Henning eller övrig vänster eventuellt tycker om Putin har inte med saken att göra.” Ty Ryssland känner sig hotat och måste ”försvara” sig.
Jag känner historiens vingslag när jag läser denna mening – och blir påmind om den tid då jag själv kunde säga sådana saker. Men Kalla kriget hör historien till, Britta Ring.
När ett land intervenerar militärt i en inre konflikt i ett annat land, eller när ett land passar på att utnyttja en instabil politisk situation i något land – så är detta något som bör kritiseras.
Helt oberoende av det faktum att det säkert går att motivera en sådan intervention, på något sätt. Är det inte hänvisningen till en utsatt minoritet, så kanske det är försvaret för demokrati eller så handlar det hela egentligen om att befria kvinnor. Vi har hört sådana här svepskäl för militära aktioner förr.
Det är det som Flammans ledare i förra veckan handlade om.
Britta Ring räknar upp ett antal argument som i grund och botten försvarar en rysk intervention i grannlandet Ukraina. Det gör också Ulla Johansson.
Och båda missar en viktig poäng. Oavsett vad man anser om det maktskifte som har ägt rum i Kiev, oavsett om man tycker illa om USA-imperialismen, så bör en vänster värt namnet rimligtvis inte heja på någon annan stormaktsintervention.
Att stirra sig blind på att Nato, USA eller EU eventuellt gynnas av det faktum att en korrupt president har tvingats bort från makten gör att man glömmer en grundläggande princip: inga ensidiga stormaktsinterventioner, inget krigsdriveri är acceptabelt.