Vad händer när arbetarklassen slutar läsa? Jag och min pojkvän är på Lidingö stadsbibliotek, det är författarsamtal med Mikael Niemi om hans senaste roman, Sten i siden. Romanen handlar om en strejk bland vägarbetare i Tornedalen under 1930-talet. Mikael Niemi fångar rummet från första ordet. Man kan ana hur Lidingö-tanterna darrar när Niemi basunerar ut: ”De blev kommunister.”
Strejken formade hela samhället, och minnet efter ”Det röda Tornedalen” ekar än i dag. Samtidigt är strejken i sig bortglömd. Den har inte ens någon Wikipediasida. Två av Niemis främsta källor var Arne Ylipääs egna och egenutgivna böcker och Paulus Isaksson, två karaktärer i Niemis bok som fanns på riktigt. De var inte födda i akademiska hem, men båda läste och skrev, och deras liv präglades av strejken och den djupröda ideologin.
Arbetarlitteratur har varit en stolt svensk tradition, med författare som Ivar-Lo Johansson, Eyvind Johnson och Moa Martinson.
Samtidigt sjunker bokläsandet i rasande fart. De som läser minst är män utan högskoleutbildning. När jag diskuterade kultur med teknikerna på mitt jobb kom just bokläsning på tal, det blev tydligt att böcker var en sällsynt företeelse i deras liv. En fråga om intresset för böcker var som att fråga om de trodde på spöken.
Vad händer när arbetarklassen slutar läsa? De slutar skriva.
Det sjunkande läsandet är ett av vår tids största samhällsproblem, och borde behandlas därefter. Romanen är den kulturform som kommer närmast människan. När jag läser Sten i siden förstår jag hur en fattig torpare vågar gå ut i strejk, trots att man kan förlora allt. Romanen gör att vi förstår hur vi hänger ihop med varandra.
Vad händer när en så pass viktig kulturform bara produceras och konsumeras av medelklassen och uppåt?
Om några år kommer det sjunkande läsandet bland arbetare bli allt mer märkbart. De böcker som skrivs kommer att vara skrivna av en grupp som aldrig har haft ett jobb där man fryser, lyfter tungt eller jobbar på obekväma tider. I stället blir det beskrivningar om wallraffandet som cykelbud, eller minnen från när morfar stod på fabrik. Dessa skapar värde, men de skapar inte folkrörelser.
Hade Arne Ylipää levt i dag hade han troligtvis aldrig skrivit om vägstrejken, han hade kanske aldrig läst ut en bok i hela sitt liv. Han hade förmodligen fastnat framför Instagram eller Joe Rogans podcast.
I en recension i Aftonbladet menar Göran Greider att det finns en grupp som förbises i arbetarlitteraturen, de arbetare som har fast anställning och lever hyggliga liv. Dessa är till stor del samma grupp som går ur facket och har gått från S till SD.
Läsandet är på väg att bli en subkultur, trots dess tillgänglighet. För att öka läsandet behöver man erkänna litteraturens vikt, fler behöver få kontakt med böcker, då ökar chansen att det skrivs böcker som även visar deras verklighet.
Läs mer
Vad händer när arbetarklassen slutar läsa? De slutar skriva.
Niemi träffade Arne Ylipää en gång på 1990-talet, och frågade om han ville berätta om strejken. Ylipää pekade på sin självbiografi, och sade med stark stämma: ”Allt står här!”