Runt 20 personer har samlats på årsdagen av händelsen.
Han fortsätter:
”På väg till det nya tidningshuset, det som byggdes efter attentatet gick jag ofta här förbi. Jag tänkte ibland. Vad kände de som stod här, den där marsdagen för 70 år sedan. Vad tänkte folk som stod där och tittade på de rykande rester av det som nyss varit ett tidningshus. I det huset hade det varit fullt av liv och rörelse. Folk som pratade, skrattade och arbetade.
Bara ett dygn tidigare hade det också funnits två glada barn med hela livet framför sig. Bland dem som gick runt brandplatsen och beskådade de ännu rykande resterna fanns Valdemar Granberg som förlorade hela sin familj. Här fanns den blivande konstnären Ingemar Callenberg som hade förlorat sin bäste kompis.”
Bland dem som rörde sig inom avspärrningarna fanns också stadens polischef Ebbe Hallberg. En av dem som planerat dådet. Alf Lövenborg talar känslomättat och personligt. Han skulle fylla sju år när Flamman sprängdes, men har inga egna minnen från den tiden. 1956 började han arbeta som journalist vid tidningen och var under många år dess chefredaktör.
I sitt tal sa han att ”Attentatet ledde till att den svenska opinionen nyktrade till, som en berusad av en skopa kallvatten.”
Han talar också om lärdomarna i nutiden och avslutar talet med orden ”Stärk opinionen mot nynazism och främlingsfientlighet, mot krig och militarism, för neutralitet och alliansfrihet. Så hedrar vi bäst minnet av de som mördades”.