Litium kan användas i allt från smörjoljor till mediciner mot bipolär sjukdom. Men orsaken till att metallen är ordet på allas läppar nuförtiden är dess betydelse för batterierna i eldrivna bilar. Elon Musks Tesla är bara ett av alla de företag som förlitar sig på så kallade litiumjon-batterier för sina fordon.

Ju mer intensiv kampen mot klimatkrisen blir desto viktigare kommer mineraler som litium att bli. Sedan 2020 har priset ökat med flera hundra procent, till en topp på 800 000 kronor per ton i november förra året. Sedan dess har priset sjunkit, främst till följd av att Kina dragit in delar av sina statliga subventioner till sin elbilsindustri efter att efterfrågan sjönk under pandemin. Men då den globala efterfrågan fortfarande är större än produktionen väntas priset stiga igen de närmaste åren.

Den största producenten är Australien. Men den kontinent som hyser de största tillgångarna är Sydamerika, där en tredjedel av de kända litiumreserverna finns. Där har frågan blivit politiskt het sedan vänstern tagit regeringsmakten i flera länder. I Chile, som är världens näst största producent, presenterade president Gabriel Borics regering nyligen ett förslag om att nationalisera industrin. Anledningen är att intäkterna från den lukrativa sektorn ska kunna komma det chilenska folket till del, och att industrins miljöpåverkan ska bli lättare att hantera. Det ledde direkt till braskande rubriker i affärspressen. Det sammanlagda aktievärdet för de två stora privata litiumbolagen i landet, Albemarle och SQM, har sjunkit med 89,6 miljarder kronor sedan förslaget presenterades. I Financial Times varnade konsulter och analytiker till exempel för att utvinningen kommer att bli för dyr i Chile och att investerare kommer att fly landet.

Enligt Thea Riofrancos (bilden), som forskar om litiumutvinning vid Providence College i USA, är sådana utspel att vänta.

– I affärspressen presenteras denna typ av reformer som mycket mer radikala än vad de ibland är. Det är lite skrämselpropaganda. Det används som en utpressningstaktik, säger hon till Flamman.

I själva verket är det chilenska förslaget inte alls så radikalt som det kanske låter. Det rör sig i praktiken om ett så kallat offentligt-privat partnerskap, där statligt ägda företag gör gemensam sak med ett privat företag. Enligt Thea Riofrancos kallar vissa det för ”nyliberal nationalisering”, eftersom denna modell ersatte de fullskaliga nationaliseringar som var vanliga fram till 1970-talet. I Chiles fall går förslaget ut på att uppmuntra de två litiumbolagen i landet att samarbeta med staten efter att deras nuvarande licenser går ut i början av nästa årtionde.

– Under den så kallade rosa vågen med vänsterregeringar i början av 2000-talet tvingades företag att förhandla om sina kontrakt, vilket kallades för nationaliseringar. Företag som ville stanna i gruvsektorn var tvungna att ge en stor andel i utvinningsprojekten till staten. Chile gör inte det. De säger till företagen att om de vill fortsätta verka i landet efter att de nuvarande kontrakten löpt ut måste de anpassa sig till en ny modell, säger Thea Riofrancos.

I praktiken innebär det dock ett tvång, eftersom företagen kommer att tvingas lämna landet om de vägrar.

– Om de vill fortsätta att verka i Chile kommer de att behöva ingå ett samarbete med staten. Huruvida det kommer att skada deras vinster är inte klart än. Det beror på hur förhandlingarna med kongressen avlöper.

Förslaget kommer mycket riktigt behöva passera parlamentet, där Boric inte har majoritet. Det är därför inte säkert att den slutgiltiga lagen kommer att se ut som regeringen har tänkt sig. Regeringen har visserligen lyckats få igenom en skattehöjning för gruvbolag samt en förkortning av arbetsveckan från 45 till 40 timmar.

Men det är inte mycket som talar för att den chilenska högern kommer att gå Boric till mötes i litiumfrågan. Efter att regeringens förslag på ny grundlag förkastades i en folkomröstning i höstas har oppositionen fått vind i seglen. Det näringslivsvänliga högerblocket blev störst i valet till ny konstituerande församling i början av maj. Och de lär värna om gruvindustrin, där flera personer har kopplingar till den politiska högern, såsom den största aktieägaren i SQM, Julio Ponce, som är en tidigare svärson till diktatorn Augusto Pinochet.

– Oavsett varför högern vann folkomröstningen så är det en indikator på att regeringen är svag just nu. Det kan göra det svårare att få igenom den nya litiumlagen, säger Thea Riofrancos.

Samtidigt visar liknande projekt i Chiles grannländer att det är möjligt att gå längre än vad regeringen föreslår. I både Mexiko och Bolivia har staten tagit full kontroll över sektorn. Men situationen ser annorlunda ut där. I Mexiko finns tillgångar men knappt någon produktion att tala om än. I Bolivia nationaliserades industrin för ett årtionde sedan, men det var före boomen. Sedan dess har landet gått igenom flera faser. Ett offentligt-privat partnerskap med ett tyskt företag revs upp för några år sedan och sedan dess har regeringen försökt få till stånd ett nytt avtal med utländska investerare, hittills utan framgång. Även i Bolivia är produktionen ännu i sin linda.

I Brasilien kommer företaget Sigma att börja utvinna litium nästa år. Avtalet slöts under Jair Bolsonaros regering och det är fortfarande osäkert hur hans efterträdare Lula da Silva ställer sig till projektet.

I inget av dessa fall är produktionen ännu så stor att tunga investerare hotar att fly landet om staten tar kontroll över industrin. Thea Riofrancos utesluter dock inte att det kan bli fallet i Chile, som producerade 39 000 ton litium förra året.

– Det är möjligt. Alla företag letar efter reserver där det är mest lönsamt och minst riskfyllt. Men det är inte alltid så enkelt heller. Det finns platser med litiumreserver men där ingen utvinning har skett förut. Länder som länge har producerat litium har större makt i förhandlingar med företag, eftersom det är säkrare att investera där. Men det oklart exakt hur stor makten är.

Hon tar Argentina som exempel, som efter Chile och Australien har de största kända fyndigheterna i världen. Där har utvinningen ökat i snabbare takt än i andra länder. Anledningen är att regleringen sköts av regionala regeringar i stället för den nationella, och därför är svagare.

– Det blir en annan maktbalans när en regional guvernör förhandlar med ett multinationellt företag, säger The Riofrancos, och fortsätter:

– Jag tror inte att Albemarle och SQM kommer att lämna Chile om regeringens förslag skulle antas, eftersom lönsamheten i Chile är så hög. Men det är möjligt att nya företag kommer att titta på andra länder med svagare reglering.

Enligt Financial Times är det redan fallet med tre företag, som nu valt bort Chile för sina framtida planer. En aspekt som dock komplicerar bilden ytterligare är att kvaliteten på mineralen varierar från land till land. I Bolivia är fyndigheterna inte lika ädla och vädret runt Potosí-gruvorna gör utvinningen svårare än på andra håll. I Chile däremot utvinns litium med en av de högsta kvaliteterna i världen, vilket ger landet ännu en fördel.

Det finns även andra som inte är övertygade av Borics planer. Ramón Balcázar är medlem i den ideella organisationen Plurinational Observatory of Andean Salt Flats (OPSAL), doktorand i rural utveckling samt grundare av den lokala organisationen Fundación Tantí in San Pedro de Atacama i norra Chile, där litiumindustrin är koncentrerad i de stora saltöknarna. Han menar att regeringens förslag inte tar tillräcklig hänsyn till litiumindustrins miljöförstörande aspekter, särskilt ifråga om prospekteringen av nya fyndigheter.

– De borde ha gjort mer efterforskningar och gjort en oberoende utvärdering av de sociala och miljömässiga konsekvenserna innan de lät företagen gräva efter fyndigheter, så att vi inte upprepar samma misstag och gör oss beroende av mineralexport, som med koppar och salpeter.

Han är även kritisk till att lagförslaget inte föregicks av någon dialog med medborgare.

– Kontrasten mellan ett bristande offentligt deltagande och en stark företagslobby är oroväckande och motsägelsefull för en progressiv regering, säger Ramón Balcázar.

OPSAL vill se en industri som tar klimatkrisen och det ojämlika förhållandet mellan det globala nord och syd i beaktande.

– Annars kommer vi att reproducera samma koloniala mönster i den gröna omställningens namn. Det kommer att vara kontraproduktivt och fördjupa ojämlikheten och skapa fler konflikter i en redan orolig värld. För att detta ska ske måste regeringar, ideella organisationer och experter i det globala nord lyssna på dem som arbetar, gör oberoende forskning och kämpar mot grön extraktivism.

Chiles regering kan dock visa sig leda en utveckling som kommer att märkas av på andra håll i världen i framtiden.

I länder som Indonesien och Kongo-Kinshasa har regeringar uttryckt en önskan att få större kontroll över sina mineralresurser, inklusive litium. Den allt mer protektionistiska situationen i världen gör också att länder har blivit mer måna om att göra bruk av sina egna resurser. USA har just sjösatt ett enormt projekt för att kartlägga de inhemska fyndigheterna.

– Tidigare importerade man sitt litium, men nu vill alla ha det på sitt eget territorium. Det pågår en snabb förändring, säger Thea Riofrancos.

Kanske kommer de multinationella företagen helt enkelt att få acceptera att staten sätter sig i förarsätet på den litiumdrivna bilen framöver.